Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Vår bästa tid av Kiley Reid

En sen kväll ringer Alix Chamberlain till sin barnvakt Emira och ber henne att omedelbart komma och ta hand om dottern Briar en stund, för något har hänt där hemma. Emira och Briar går till livsmedelsbutik men plötsligt blir Emira anklagad av den vita säkerhetsvakten för att ha kidnappat barnet. En kille i butiken filmar det hela och vill att Emira ska göra något.

Men Emira är luttrad. Visst var det obehagligt att bli oskyldigt anklagad, men saker som denna händer henne alltför ofta och bara för att vita människor i hennes närhet vill reagera tycker hon det är bortkastat. Här hamnar hon för övrigt ofta. Människor runt henne uppmanar henne att göra si och gör så. Men Emira förefaller i sin vilsenhet ändå mest avspänd, mogen och trygg av alla romankaraktärerna. Ingen kan bestämma över henne. Ingen ska säga åt henne.

Boken tar efter det dramatiska inledningskapitlet en annan väg än jag trodde. Den utvecklar sig i viss mån till ett slags kammarspel  mellan Emira, Alix och Kelley. Genom att skifta berättarperspektivet mellan Emira och Alix går händelserna åt oväntade håll, och det gäller ända till slutet. Tydliga vändpunkter gör att man bara måste ”läsa en sida till”.

Jag läser en bok om klass, mer än om hudfärg. Men allra mest läser jag en relationsroman med mångbottnade gestaltning av Emira och Alix. Relationen mellan Emira och treåringen Briar är också enastående fin. Författaren skildrar sina karaktärer med ömhet och utan att moralisera. Även om vi fattar mest tycke för Emira kan man ändå förstå andras taffliga sätt att hantera världen.

Vår bästa tid. Kiley Reid. På svenska 2021 av Albert Bonniers, i översättning av Klara Lindell

Publicerat

Älskade barn av Ashley Audrain

När Blythes dotter Violet kommer till världen rämnar allt. Flickans vrål fyller varenda vrå av lägenheten och Blythe misstänker att det beror på henne. Mor och barn knyter inte an och utan tvivel föredrar Violet sin pappa framför sin mamma. Det är lätt för omgivningen att anta att den dåliga mor-dotter relationen beror på Blythe, hon är ett maskrosbarn i ett rakt nedstigande led av mödrar som övergav sina barn.  Eller, är det så att andra inte ser det Blythes modersinstinkt anar, att bakom fasaden på den lilla flickan spirar en hänsynslös och manipulerande personlighet.

Romanen igenom stångas jag med om jag ska tro på Blythes tolkning av verkligheten eller om hon ljuger. Sällan har en förmodat opålitlig berättare gjort mig så ambivalent. Romanen är lågintensivt berättad utan stor dramatik. När det fruktansvärda sker är det utan förvarning eller pardon. Ju mer jag tänker på denna ”romanthriller” desto smartare tycker jag att den är. Inga stora gester, men ack så effektiva. En roman som jag rekommenderar till bokcirklar, finns massor av infallsvinklar att diskutera högljutt om, och ni som gillar feelbad, läs!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021, översatt av Helena Hansson.

Publicerat

Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr.

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.

Publicerat

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Samtidigt som Sveriges statsminister Olof Palme mördas natten den 28 februari 1986, mördas en ung kvinna i Halmstad. Mordet är våldsamt och av den karaktär som under normala omständigheter rönt stor uppmärksamhet. Nu hamnar dådet i Palme-skugga och kanske är det därför polisen aldrig lyckas gripa någon gärningsman. Inte ens när ytterligare en kvinna mördas når polisen  framgång. För polismannen Sven blir livet aldrig det samma, han är den som efter ett samtal från mördaren åker ut och hittar kvinnan. Hans upplivningsförsök är förgäves och de ouppklarade morden blir till en tyngd och ett mörker som aldrig avtar.

Jag sugs in i romanen, lågmält och intensivt skildras brotten och människorna som berörs. Precis som i Carlssons förra roman, den första i hans Hallandssvit, skildras brott som inte blir uppklarade förrän många år senare. Med lätt hand fogas händelseförloppen samman till ett slut som är både spännande, finurligt och trovärdigt. Precis så här ska en bra kriminalroman skrivas. I absolut avsaknad av mys och med de våldsamma inslagen sparsmakat skildrade. Människornas tankar, liv och skavanker är det som får ta plats. För varje roman blir Christoffer Carlsson bara en bättre och bättre författare.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2021