Hela 148 brev finns samlade i denna utsökt vackra bok. Brev som berättar om Austens vardag, om släkten, grannarna, glädje och bekymmer. Det är bara att konstatera att Jane Austen skulle varit fantastisk på Twitter och Facebook. Slagfärdig och ironisk betraktar hon sin omvärld med humoristisk blick. Litteraturhistoriker och vanliga läsare kan bara drömma om vad som stod i de brev som sorterades bort av Janes syster Cassandra inför publicering. Förmodligen ansåg systern att de var av alltför privat natur. Jane och Cassandra Austen stod varandra nära, det är också till Cassandra som de flesta breven är ställda.
Paulina Helgeson har gjort den fina översättningen och även skrivit kommentarerna. Egentligen säger hon allt som behöver sägas om breven i sitt förord, jag ska därför inte uppehålla mig vid det. (Det står var och en fritt att smyga in i en bokhandel och smygläsa). Det är i år exakt 200 år sedan Jane Austen dog, trots det känns breven ”nya”. Även om de yttre livsvillkoren förändras är människans lilla värld med glädje och sorg sig lik.
Mr Richard Harvey skall gifta sig, men eftersom det är särdeles hemligt och bara halva grannskapet vet om det, får du inte säga något.
Vi åkte förbi Bifrons och jag betraktade med njutningsfullt vemod det hem där han, som jag en gång var så svag för, bor.
Miss Blanchford är alldeles tillräckligt trevlig; jag vill inte att människor ska vara alltför älskvärda, det spar mig besväret att tycka för mycket om dem.
Våra kusiner tycks falla av i rask takt. En är inlemmad i familjen, en annan dör och en tredje flyttar till Staffordshire.
Där var lite brist på män i största allmänhet & ännu större brist på män som dög något till.
Varför dansade du fyra danser med en så tråkig man? Varför inte hellre dansa två av dessa med någon annan elegant officer som blivit slagen av beundran inför din uppenbarelse när du steg in i rummet?
Strax efteråt klev ett sällskap med eleganta damer ut ur ett välbekant och rymligt ekipage; med huvudet fullt av fjäderfä steg de in i huset.
Jag kan stolt säga att jag har ett öga som lätt röjer en äktenskapsbryterska.
Vi korsade kyrkogården i Weston i sådan hast att man kunnat tro att vi fruktade att bli levande begravda.
Det skämtades och skojades en hel del & pratades massor av banalt nonsens, men det saknades kvickhet.
När jag nu måste upphöra att vara ung märker jag att det finns riklig kompensation i att vara ett slags förkläde, ty jag får en plats i soffan nära brasan & kan dricka så mycket vin som jag behagar.
Goda äppelpajer är en betydande del av vår hushålleliga lycka.
Och eftersom du inte har börjat tidigt med moderskapets mödor, kommer du sedan att vara ung till sinne, lynne, figur & ansikte, medan mrs William Hammond åldras av barnsängar & ammande
Sjukdom är ett farligt nöje vid min ålder.
Vi har besökt salongen & sir J. Reynolds och jag är besviken, ty där fanns ingen som alls liknade mrs Darcy på endera stället. Jag kan endast anta att mr D. håller alla porträtt av henne för högt för att vilja visa upp dem för allmänhetens ögon. Jag föreställer mig att han skulle hysa den sortens känsla, just den blandningen a kärlek, stolthet & finkänslighet.
Jag tycker mycket om det allra sista citatet. Hon upphörde aldrig att umgås med sina romanfigurer, jag känner ett visst vemod över att hon aldrig fick veta att generationer av läsare världen över skulle följa hennes exempel.
Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017.
I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.
Jag har alltid haft ett gott öga till får. Det är intressant att betrakta både hur de är flockdjur och samtidigt till synes så autonomt går och betar på sina tuvor. Det är rogivande att slå sig ner på en stubbe utanför fårhagen och bara titta. Under tunga arbetsamma perioder brukar vi stöna här hemma: vi flyttar ut till landet och skaffar får i stället.