Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.

Publicerat

Fårdagboken

Vi tittar på varandra, fåren och jag, och vi liksom ser ner i en djup brunn av erfarenheter, problem, möjligheter, sorger, glädjeämnen – livet i alla dess dimensioner och obegripligt stora utsträckning i tid och rum.

Jag har alltid haft ett gott öga till får. Det är intressant att betrakta både hur de är flockdjur och samtidigt till synes så autonomt går och betar på sina tuvor. Det är rogivande att slå sig ner på en stubbe utanför fårhagen och bara titta. Under tunga arbetsamma perioder brukar vi stöna här hemma: vi flyttar ut till landet och skaffar får i stället.

Men jag förstår självklart att det är romantisk och idealiserad syn, att det inte räcker med att dra på sig arbetsoverallen tre gånger om dagen och däremellan sitta på stubben och tänka. Arbetet som fårbonde är året om, dygnet om, alltid och hela tiden.

Ändå, det vilar något filosofiskt över relationen får-människa och det är inte svårt att förstå att Axel Lindéns bok lockar till läsning, världen över. I dagboksanteckningar får vi följa hans arbete och tankar under en tid där han tillsammans med ett kollektiv flyttat ut till sin gård. Han lär sig arbetet allteftersom.

Som fårbonde blir man mer och mer känslig för detaljer och signaler. På vårkanten, i övergången mellan vinterfodring och bete, gäller det att känna av om fåren är hungriga, om betet räcker eller om en ny ensilagebal ska fram. det låter så enkelt när man väl förstått, men det har tagit några år att komma fram till det.

Länge handlar anteckningarna just om fåren, hur man förhåller sig till dem, hur de agerar och är. Det är korta daganteckningar som ligger nära det konkreta arbetet och språket är välformulerat. Jag hade gärna läst mer. Vad hände med ullen till exempel? Men författaren svarar själv på frågorna.

Vi hade ganska högtravande teorier kring att odla egen mat och sådant när vi började. Efterhand tröttnade jag på det. Själv behöver jag verkligen ingen förklaring till varför jag har får. Det ger sig av sig självt. Staket, foder … allt det där.

Staket, foder … allt det där. Ja, det ligger en lockelse också i det. Så flytta ut till landet ändå?

Fårdagboken. Axel Lindén. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Orden kryper ur sidorna och in under min hud. När jag efter drygt 700 sidor lägger ner boken är jag fullkomligt dränerad på känslor. ”Ett litet liv” är en av de mest uppslukande romaner jag någonsin läst. Jag har förstått, via mitt flöde på sociala medier, att många delar denna upplevelse.

Kort sagt handlar det om Jude och hans vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas på collage och förblir nära varandra när de efter avslutade studier bosätter sig i New York. Jude är svårt skadeskjuten både fysiskt och psykiskt, hur illa det egentligen är döljer han nogsamt för sin omgivning. Läsaren vet förvisso inte allt, men betydligt mer än hans vänner.

Läsningen fullkomligt kramar skiten ur mig. Visst finns det mängder att ifrågasätta, men det blir liksom inte av. Judes liv, hans öde överskuggar allt. Jag kan inte värja sig. Texten är lång, detaljrik och omständlig och borde därför ibland kunna vara tråkig. Men nej, den flödande ordrikedomen sköljer över mig och jag kan inte värja sig mot känslostormarna som den framkallar.

Jag antar att det är så här stor litteratur fungerar. Det finns ingenting att fundera över, berättelsen har tagit över.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2016. Översättning av Niclas Nilsson. Ett litet liv är nominerad till Årets bok 2017.