Jane Austens brev

Hela 148 brev finns samlade i denna utsökt vackra bok. Brev som berättar om Austens vardag, om släkten, grannarna, glädje och bekymmer. Det är bara att konstatera att Jane Austen skulle varit fantastisk på Twitter och Facebook. Slagfärdig och ironisk betraktar hon sin omvärld med humoristisk blick. Litteraturhistoriker och vanliga läsare kan bara drömma om vad som stod i de brev som sorterades bort av Janes syster Cassandra inför publicering. Förmodligen ansåg systern att de var av alltför privat natur. Jane och Cassandra Austen stod varandra nära, det är också till Cassandra som de flesta breven är ställda.

Paulina Helgeson har gjort den fina  översättningen och även skrivit kommentarerna. Egentligen säger hon allt som behöver sägas om breven i sitt förord, jag ska därför inte uppehålla mig vid det. (Det står var och en fritt att smyga in i en bokhandel och smygläsa). Det är i år exakt 200 år sedan Jane Austen dog, trots det känns breven ”nya”. Även om de yttre livsvillkoren förändras är människans lilla värld med glädje och sorg sig lik.

Mr Richard Harvey skall gifta sig, men eftersom det är särdeles hemligt och bara halva grannskapet vet om det, får du inte säga något.

Vi åkte förbi Bifrons och jag betraktade med njutningsfullt vemod det hem där han, som jag en gång var så svag för, bor.

Miss Blanchford är alldeles tillräckligt trevlig; jag vill inte att människor ska vara alltför älskvärda, det spar mig besväret att tycka för mycket om dem.

Våra kusiner tycks falla av i rask takt. En är inlemmad i familjen, en annan dör och en tredje flyttar till Staffordshire.

Där var lite brist på män i största allmänhet & ännu större brist på män som dög något till.

Varför dansade du fyra danser med en så tråkig man? Varför inte hellre dansa två av dessa med någon annan elegant officer som blivit slagen av beundran inför din uppenbarelse när du steg in i rummet?

Strax efteråt klev ett sällskap med eleganta damer ut ur ett välbekant och rymligt ekipage; med huvudet fullt av fjäderfä steg de in i huset.

Jag kan stolt säga att jag har ett öga som lätt röjer en äktenskapsbryterska.

Vi korsade kyrkogården i Weston i sådan hast att man kunnat tro att vi fruktade att bli levande begravda.

Det skämtades och skojades en hel del & pratades massor av banalt nonsens, men det saknades kvickhet.

När jag nu måste upphöra att vara ung märker jag att det finns riklig kompensation i att vara ett slags förkläde, ty jag får en plats i soffan nära brasan & kan dricka så mycket vin som jag behagar.

Goda äppelpajer är en betydande del av vår hushålleliga lycka.

Och eftersom du inte har börjat tidigt med moderskapets mödor, kommer du sedan att vara ung till sinne, lynne, figur & ansikte, medan mrs William Hammond åldras av barnsängar & ammande

Sjukdom är ett farligt nöje vid min ålder.

Vi har besökt salongen & sir J. Reynolds och jag är besviken, ty där fanns ingen som alls liknade mrs Darcy på endera stället. Jag kan endast anta att mr D. håller alla porträtt av henne för högt för att vilja visa upp dem för allmänhetens ögon. Jag föreställer mig att han skulle hysa den sortens känsla, just den blandningen a kärlek, stolthet & finkänslighet.

Jag tycker mycket om det allra sista citatet. Hon upphörde aldrig att umgås med sina romanfigurer, jag känner ett visst vemod över att hon aldrig fick veta att generationer av läsare världen över skulle följa hennes exempel.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017.

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.

Fårdagboken

Vi tittar på varandra, fåren och jag, och vi liksom ser ner i en djup brunn av erfarenheter, problem, möjligheter, sorger, glädjeämnen – livet i alla dess dimensioner och obegripligt stora utsträckning i tid och rum.

Jag har alltid haft ett gott öga till får. Det är intressant att betrakta både hur de är flockdjur och samtidigt till synes så autonomt går och betar på sina tuvor. Det är rogivande att slå sig ner på en stubbe utanför fårhagen och bara titta. Under tunga arbetsamma perioder brukar vi stöna här hemma: vi flyttar ut till landet och skaffar får i stället.

Men jag förstår självklart att det är romantisk och idealiserad syn, att det inte räcker med att dra på sig arbetsoverallen tre gånger om dagen och däremellan sitta på stubben och tänka. Arbetet som fårbonde är året om, dygnet om, alltid och hela tiden.

Ändå, det vilar något filosofiskt över relationen får-människa och det är inte svårt att förstå att Axel Lindéns bok lockar till läsning, världen över. I dagboksanteckningar får vi följa hans arbete och tankar under en tid där han tillsammans med ett kollektiv flyttat ut till sin gård. Han lär sig arbetet allteftersom.

Som fårbonde blir man mer och mer känslig för detaljer och signaler. På vårkanten, i övergången mellan vinterfodring och bete, gäller det att känna av om fåren är hungriga, om betet räcker eller om en ny ensilagebal ska fram. det låter så enkelt när man väl förstått, men det har tagit några år att komma fram till det.

Länge handlar anteckningarna just om fåren, hur man förhåller sig till dem, hur de agerar och är. Det är korta daganteckningar som ligger nära det konkreta arbetet och språket är välformulerat. Jag hade gärna läst mer. Vad hände med ullen till exempel? Men författaren svarar själv på frågorna.

Vi hade ganska högtravande teorier kring att odla egen mat och sådant när vi började. Efterhand tröttnade jag på det. Själv behöver jag verkligen ingen förklaring till varför jag har får. Det ger sig av sig självt. Staket, foder … allt det där.

Staket, foder … allt det där. Ja, det ligger en lockelse också i det. Så flytta ut till landet ändå?

Fårdagboken. Axel Lindén. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2017.

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.