Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Orden kryper ur sidorna och in under min hud. När jag efter drygt 700 sidor lägger ner boken är jag fullkomligt dränerad på känslor. ”Ett litet liv” är en av de mest uppslukande romaner jag någonsin läst. Jag har förstått, via mitt flöde på sociala medier, att många delar denna upplevelse.

Kort sagt handlar det om Jude och hans vänner Malcolm, JB och Willem. De träffas på collage och förblir nära varandra när de efter avslutade studier bosätter sig i New York. Jude är svårt skadeskjuten både fysiskt och psykiskt, hur illa det egentligen är döljer han nogsamt för sin omgivning. Läsaren vet förvisso inte allt, men betydligt mer än hans vänner.

Läsningen fullkomligt kramar skiten ur mig. Visst finns det mängder att ifrågasätta, men det blir liksom inte av. Judes liv, hans öde överskuggar allt. Jag kan inte värja sig. Texten är lång, detaljrik och omständlig och borde därför ibland kunna vara tråkig. Men nej, den flödande ordrikedomen sköljer över mig och jag kan inte värja sig mot känslostormarna som den framkallar.

Jag antar att det är så här stor litteratur fungerar. Det finns ingenting att fundera över, berättelsen har tagit över.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2016. Översättning av Niclas Nilsson. Ett litet liv är nominerad till Årets bok 2017.

De polyglotta älskarna

Jag beundrar författare. Hur de så fantasifullt kan komma på en intrig, skapa intressanta och komplexa karaktärer och formulera allt detta med ett utsökt språk. Nu är det Lina Wolff jag imponeras av med romanen De polyglotta älskarna. Vilken roman! Jag läslyssnade på den här, och det var sannerligen en roman som fungerade för det också. Tre delar. Sinnrikt sammanflätade, men på ett helt och hållet oväntat, oförutsägbart sätt.

Karaktärerna ogillar jag. De är inte särskilt lätta att tycka om. Tvärtom, och det gör läsningen ännu mer spännande. Ellinor i del 1 är så tuff och hård, men det finns en sårbarhet som gör att jag verkligen verkligen engagerar mig och ändå vill henne väl. När hon via nätdejting hamnar hos litteraturkritikern Calisto önskar jag bara att hon helskinnad ska ta sig därifrån.

Från del 1 över till den mycket obehagliga del 2 och det går nästan inte att läsa. Var går gränsen för själviskhet? För somliga, till exempel berättarrösten i den här delen av romanen, är gränsen knappt synlig. Språket är knivskarpt och att lyssna är närmast smärtsamt. Den allra sista delen fick mig riktigt häpen från början. Häpen och imponerad. Var det hit det skulle ta vägen! Här kunde jag faktiskt känna stark sympati med de tre kvinnorna, trots (eller på grund av) deras komplexitet.

När Maggan bloggade om boken skriver hon

Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens.

Jag antar att du menar att tolkningsmöjligheterna är många, Maggan? Ja, på ett vis. Den skapar reaktioner och känslor hos läsaren, det är sant men jag tror ändå att vi kan enas om att människan är komplex och oberäknelig.

Och så språket då. Knivskarpt. Sammantaget vill jag bara typ slicka fötterna på Lina Wolff i beundran. Dock rätt äckligt. Men vänta på en ny roman kan väl ändå vara på plats.

De polyglotta älskarna. Lina Wolff. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2016.
——-

Andra om romanenAnna  och Hannele

Mödrarnas söndag av Graham Swift

Vilken liten pärla! På 154 sidor tecknas nogsamt husjungfrun Jane Fairchilds karaktär, även om romanen bara utspelas under en enda dag. Den 30 mars år 1924 infaller mödrarnas söndag, den enda dag under året då tjänstefolket fick ledigt för att hälsa sina mödrar. Jane som är i tjänst hos familjen Niven är föräldralös, och försvinner istället i väg för att träffa sin älskare. Hon är denna dag 23 år gammal och kommer att leva tills hon blir 98. Swift skriver ”när hon blev äldre utvecklade hon ett okynnigt drag” och kanske anar läsaren lite av okynnet under denna söndag som Jane kommer att minnas under återstoden av sitt långa liv.

Jag läslyssnade via Storytel. Julia Dufvenius läser den skenbart enkla texten där vartenda ord bär eftertänksamhet och manar läsaren till detsamma. Mödrarnas söndag är en perfekt bokcirkelbok! Perfekt längd och möjlighet till en uppsjö av av tolkningar och tankar. För min del hoppas jag att alla blir lika betagna av Jane som jag blev, hon är faktiskt en helt underbar bokkaraktär.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017. Översättningen är gjord av Hans-Jacob Nilsson

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning av internationella kvinnodagen

Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

 

 

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.