Jag beundrar författare. Hur de så fantasifullt kan komma på en intrig, skapa intressanta och komplexa karaktärer och formulera allt detta med ett utsökt språk. Nu är det Lina Wolff jag imponeras av med romanen De polyglotta älskarna. Vilken roman! Jag läslyssnade på den här, och det var sannerligen en roman som fungerade för det också. Tre delar. Sinnrikt sammanflätade, men på ett helt och hållet oväntat, oförutsägbart sätt.
Karaktärerna ogillar jag. De är inte särskilt lätta att tycka om. Tvärtom, och det gör läsningen ännu mer spännande. Ellinor i del 1 är så tuff och hård, men det finns en sårbarhet som gör att jag verkligen verkligen engagerar mig och ändå vill henne väl. När hon via nätdejting hamnar hos litteraturkritikern Calisto önskar jag bara att hon helskinnad ska ta sig därifrån.
Från del 1 över till den mycket obehagliga del 2 och det går nästan inte att läsa. Var går gränsen för själviskhet? För somliga, till exempel berättarrösten i den här delen av romanen, är gränsen knappt synlig. Språket är knivskarpt och att lyssna är närmast smärtsamt. Den allra sista delen fick mig riktigt häpen från början. Häpen och imponerad. Var det hit det skulle ta vägen! Här kunde jag faktiskt känna stark sympati med de tre kvinnorna, trots (eller på grund av) deras komplexitet.
När Maggan bloggade om boken skriver hon
Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens.
Jag antar att du menar att tolkningsmöjligheterna är många, Maggan? Ja, på ett vis. Den skapar reaktioner och känslor hos läsaren, det är sant men jag tror ändå att vi kan enas om att människan är komplex och oberäknelig.
Och så språket då. Knivskarpt. Sammantaget vill jag bara typ slicka fötterna på Lina Wolff i beundran. Dock rätt äckligt. Men vänta på en ny roman kan väl ändå vara på plats.
De polyglotta älskarna. Lina Wolff. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2016.
——-
Japp, jag menade att det finns ett oändligt antal tolkningsmöjligheter av Lina Wolffs text.