Etikett: Augustpriset

Publicerat

I en skog av sumak

Nu har vi läst den tredje Augustprisnominerade romanen: I en skog av sumak av Klas Östergren. Romanen utspelas 1970 i Stockholm. Bokens berättare Kenneth Jansson lever under små förhållande tillsammans med sin mor som försörjer sig som sömmerska. På andra sidan lägenhetsväggen hemma hos kamraten Håkan spelas Beatleslåten Yesterday om och om igen, som ackompanjemang  till  fylla och gräl. Kenneths värld är liten och inåtvänd till den dagen då Dan Schoultze börjar i hans klass.

Maggan: Boken slår an en speciell ton hos mig. Har alltid varit svar för romaner där huvudpersonen tänker tillbaka och återger händelser som ägde rum för många år sedan. Händelser som retrospektivt fått ett förklarande ljus över sig och som präglat berättaren.

Ann-Sofie Jag gillar att läsa romaner som utspelar sig i skolor. Gärna retrospektivt som här. Det brukar sällan dröja förrän det dyker upp någon försupen adjunkt och här är det fröken xx som skåpsuper Beefeaters gin. Den här Dan är en intressant karaktär därför att han är laddad med en sådan mystik. Han gör egentligen ingenting men rör upp så mycket känslor hos klasskamraterna. Jag tycker han är fantastiskt skildrad i sin återhållsamhet. Han och systern Hellen blir outsiders med en oerhörd lockelse på andra. Han kommer, han deltar och han försvinner ut ur romanen vid slutet och jag skulle nästan vilja börja skriva fan-fiction över vad som händer med honom sedan.

Maggan: Sant, skolor är en klassisk romanmiljö och kanske även försupna adjunkter. Östergrens Kenneth är också en klassisk romangestalt, en ung människa som desperat söker stimulans för att komma ur sin egen lilla trånga värld. Skildringen av Sumakskogen är lysande i just det sammanhanget. Fast jag blev mest gripen av skildringen av Håkan och hans föräldrar men även road av den kortvuxne herr Sandin där han stod på köksbordet för att få sina kläder ändrade. Jag var lite rädd att han skulle trilla ner. Kenneths värld är rester av 60-tal medan, syskonen Dan och Hellen gått vidare till 70-tal.

Ann-Sofie: Njae Håkans familj brydde jag mig inte helt i även om den var tragisk och hemsk. Jag ville att Kenneth skulle kvickna till lite och kanske gjorde han det, eller? Jag tycker om sättet romanen är uppbyggd på med olika berättelser som framförs och gör att historien inte går så rasande snabbt fram. Och språket. Skarpt! Jag önskade att romanen skulle bli nominerad, men är inte säker på att det här är Östergrens bästa. Har du läst annat?

Maggan: Tyckte inte att Kenneth kvicknade till, han hade en rörig tid och visst förstod han till slut, men inte förrän många år senare. Jag gillar språket i romanen, det är skrivet med lätt och säker hand som det anstår en författare av Östergrens kaliber. Jag tycker dock inte att romanen är  Östergrens bästa,  Twist från 2014 är min favorit. Jag storgillade Fattiga riddare och stora svenskar som kom på 80-talet, har dock ingen aning om hur den står sig idag.

Ann-Sofie: Ja, Twist gillar jag också. DEN borde (också) ha nominerats. Men nu tackar vi för god läsning och önskar lycka till.

 

Publicerat

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.

Publicerat

Just nu är jag här

… vi längtar att få ge oss hän med hela vårt väsen, att förnimma en enda stor och härlig känslas hela sällhet – men åh när vi skyndar oss att gripa den, när det som är fjärran blir nära, då är allt som förut och vi står där med vårt armod, vår begränsning och vår själ smäktar efter den vederkvickelse som undflyr oss.

Det skulle kanske kunna vara Elise i Just nu är jag här som citeras. Men det är en annan litterär idol, den unge Werther som lider så hårt och den likheten tänker jag på när jag läser. Just nu är jag här, säger Elise, men nästan aldrig är hon riktigt närvarande i nuet. Verklighetens universitetsstudier, parmiddagar, samtal med pojkvännen lämnas därhän när hon är nere med blicken i displayen och bläddrar i chatten, bland facebook-uppdateringarna och tinderbilderna. Tinder-killar eller Sobril har samma lugnande effekt, ger henne något att hålla i, i den verklighet som annars är ångestskapande och främmande. I tv-serierna, säger hon, beror alltid oron på yttre händelser. Löser man de problemen de går oron över. Men vad gör man när allt beror på det som händer inuti? Vad gör man åt livsledan och att allt känns overkligt och meningslöst?

Elise skaffar sig ett förhållande med kurskamraten Victor. Till synes snygg, rik och lyckad. Men när han blir tillgänglig och förälskad i henne upphör Elises intresse för honom. Han knuffar in henne i sin bild av hur ett förhållande ska se ut med konstvandringar, parmiddagar och långa samtal med varandra på kvällarna. Men Elise är alltid någonannanstans, ständigt frånvarande i tanken, vill skriva, vara ensam. För henne blir Victor allt svagare och suddas ut i konturerna.

Det här är en så väl genomförd roman på alla plan och som jag tycker om från första rad till slutet. Elise kanske inte är en lätt människa att tycka om men jag gör det och sympatiserar med henne till hundra procent, precis som med Werher. Jag vill att det ska gå väl för henne och läser aldrig med irritation om hennes håglöshet och till synes oförmåga att ta tag i saker.

Tidsmarkörerna är många och relevanta i romanen, men samtidigt kan jag se bort från dem. Här är det tinder och facebook och elfa-hyllor som befäster samtiden. Men ledan, ångesten och längtan till något obeskrivbart annat, är tidlöst.

Just nu är jag här. Isabelle Ståhl. Utgiven av Natur & Kultur 2017. Nominerad till Augustpriset 2017.

Publicerat

Augustnomineringarna

Arton titlar har chans att vinna det prestigefyllda priset. Vi spekulerade ju en del – som alla andra – om vilka böcker som kunde tänkas att nomineras och i måndags deltog vi, i år som officiell ambassadörsblogg, på eventet där årets nomineringar tillkännagavs.

Maggan: Nu växte ”vill läsa högen” rejält. Har endast läst en enda av de nominerade i den skönlitterära klassen, Isabelle Ståhls Just nu är jag här. Fast om det räknas hade jag hunnit ett par kapitel in i boken som var årets mest tippade nominering, Johannes Anyurus De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Jag kände till fyra av böckerna i fackboksklassen och jag kände spontant att jag ville läsa ALLA! När det gäller barn och ungdom, kände jag till författarna men inte någon av böckerna. Och ja, jag vill läsa dem alla också. Du då Ann-Sofie, du som jublade vid flera tillfällen när Daniel Sjölin läste upp nomineringarna! Om någon vill höra dig hojta ”JAAA! kan man gå in på instagram och se den lilla film som vi lagt upp.

Ann-Sofie: Ja men jösses vilken KÄNSLOMÄNNISKA jag är, va! Jag sabbade nog En förbannad podds direktsändning och kanske Augusts egen sändning med mitt jublande. Men jag blev så himmelens glad över flera titlar. Isabelles Ståhl är jag BFF med. Hon vet i och för sig inte alls vem jag är men jag gillar henne och hennes debutroman så mycket. Och Brandvakten, det är en så intressant reportagebok. När det gäller de övriga i skön-litt-klassen håller jag just nu på med Sidonie & Nathalie och det gäller att läsa sakta. Språket är mycket speciellt. Östergren hade jag hoppats på så där i största allmänhet även om jag inte läst just I en skog av sumak ännu. Lyrikboken Rosor skador har jag påbörjat för själva utgångspunkten – de dementas röst – är verkligen intresseväckande. Jag kommer inte bli besviken av den läsningen. Så nu startar vi vår Augustpris-månad. Hur tänker vi göra då, Maggan?

Maggan: Nu ska vi läsa njutningsfullt och långsamt för att sedan berätta om läsupplevelserna här på bloggen. Jag tänker dessutom läsa samtliga nomineringar till lilla priset via Augustprisets hemsida. Här kan gemene man också rösta på den text man tycker bäst om. Lilla Augustpriset är öppet för skribenter mellan 16 och 20 år.

Ann-Sofie: Lilla Augustprisets nomineringar kräver sin egen bloggy, så är det. Jag men då tar jag och slår upp en bok då.