Etikett: Augustpriset

Publicerat

Rosor Skador av Jenny Tunedal, en diktsamling om demens, nominerad till Augustpriset 2017

Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.

Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden

Kan du föreställa dig rädslan
I deras ögon I dina
Kan du föreställa dig gränsen’

Är det en avgrund
Ja

Jag har aldrig försökt mig på att recensera en hel diktsamling förut och jag känner tydligt att jag inte är uppgiften mogen. Kanske för att Tunedals dikter förmedlar känslor jag inte kan ta på eller sätta ord på, när jag försöker blir det bara alldeles platt och denna fina diktsamling är värd mycket mer än så. Ni får helt enkelt läsa själva! Om Rosor skador vinner på måndag är det mycket välförtjänt och visst vore det roligt om en diktsamling vann?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. Det vackra omslaget är skapat av Johanne Hjorthol/Bokform

Publicerat

Sidonie & Nathalie

Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.

Det blir inte platt fall.

Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:

såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.

Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns  en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.

Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.

Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.

Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.

Publicerat

I en skog av sumak

Nu har vi läst den tredje Augustprisnominerade romanen: I en skog av sumak av Klas Östergren. Romanen utspelas 1970 i Stockholm. Bokens berättare Kenneth Jansson lever under små förhållande tillsammans med sin mor som försörjer sig som sömmerska. På andra sidan lägenhetsväggen hemma hos kamraten Håkan spelas Beatleslåten Yesterday om och om igen, som ackompanjemang  till  fylla och gräl. Kenneths värld är liten och inåtvänd till den dagen då Dan Schoultze börjar i hans klass.

Maggan: Boken slår an en speciell ton hos mig. Har alltid varit svar för romaner där huvudpersonen tänker tillbaka och återger händelser som ägde rum för många år sedan. Händelser som retrospektivt fått ett förklarande ljus över sig och som präglat berättaren.

Ann-Sofie Jag gillar att läsa romaner som utspelar sig i skolor. Gärna retrospektivt som här. Det brukar sällan dröja förrän det dyker upp någon försupen adjunkt och här är det fröken xx som skåpsuper Beefeaters gin. Den här Dan är en intressant karaktär därför att han är laddad med en sådan mystik. Han gör egentligen ingenting men rör upp så mycket känslor hos klasskamraterna. Jag tycker han är fantastiskt skildrad i sin återhållsamhet. Han och systern Hellen blir outsiders med en oerhörd lockelse på andra. Han kommer, han deltar och han försvinner ut ur romanen vid slutet och jag skulle nästan vilja börja skriva fan-fiction över vad som händer med honom sedan.

Maggan: Sant, skolor är en klassisk romanmiljö och kanske även försupna adjunkter. Östergrens Kenneth är också en klassisk romangestalt, en ung människa som desperat söker stimulans för att komma ur sin egen lilla trånga värld. Skildringen av Sumakskogen är lysande i just det sammanhanget. Fast jag blev mest gripen av skildringen av Håkan och hans föräldrar men även road av den kortvuxne herr Sandin där han stod på köksbordet för att få sina kläder ändrade. Jag var lite rädd att han skulle trilla ner. Kenneths värld är rester av 60-tal medan, syskonen Dan och Hellen gått vidare till 70-tal.

Ann-Sofie: Njae Håkans familj brydde jag mig inte helt i även om den var tragisk och hemsk. Jag ville att Kenneth skulle kvickna till lite och kanske gjorde han det, eller? Jag tycker om sättet romanen är uppbyggd på med olika berättelser som framförs och gör att historien inte går så rasande snabbt fram. Och språket. Skarpt! Jag önskade att romanen skulle bli nominerad, men är inte säker på att det här är Östergrens bästa. Har du läst annat?

Maggan: Tyckte inte att Kenneth kvicknade till, han hade en rörig tid och visst förstod han till slut, men inte förrän många år senare. Jag gillar språket i romanen, det är skrivet med lätt och säker hand som det anstår en författare av Östergrens kaliber. Jag tycker dock inte att romanen är  Östergrens bästa,  Twist från 2014 är min favorit. Jag storgillade Fattiga riddare och stora svenskar som kom på 80-talet, har dock ingen aning om hur den står sig idag.

Ann-Sofie: Ja, Twist gillar jag också. DEN borde (också) ha nominerats. Men nu tackar vi för god läsning och önskar lycka till.

 

Publicerat

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.