I självbiografiernas spår – brunchträff idag med memoartema

Vad är en memoar? Vad är en biografi? Diskussionerna gick varma idag till smakerna av chilikycklingröra, chevrekräm och torkade rödbetor på Långbro värdshus brunch. Det var Breakfast Book Clubs tredje arrangerade brunchträff och temat var memoarer och biografier. Vi hade alla läst, eller åtminstone haft ambitionen att läsa. Marilyn Monroes Fragment och Nina Hagens Bekännelser. Den senare kommer separat recension av i ett senare blogginlägg.

Marilyn Monroes Fragment är en samling av Monroes egna anteckningar, telefonklotter, dagboksblad, dikter, fotografier och andra personliga dokument som legat samlat i en låda på någon vind i en massa år men nu har getts ut som bok. Vi enades om att det nog var ungefär sånt som Marilyn hade lagt ut själv på sin facebooksida, om hon nu hade levt så hon kunde ha haft facebook men att det inte kändes riktigt okej eftersom hon nu själv inte fått vara med och bestämma vad som skulle läggas ut. Om man spånar vidare skulle man kunna påstå att biografier och memoarer idag skrivs hela tiden i de sociala medierna. Mina alla statusuppdateringar på facebook kan med ett par klick konverteras till wordformat och ätt enkelt omsättas till en bok om jag skulle vilja, men blir det en biografi för det? På sätt och vis. Jag hade med mig Linda Skugges utgivna dagböcker från 91-93 och vi enades om att det är en slags biografi, liksom andra dagböcker utgivna av olika författare.

Hur som, så rekommenderas att läsa Monroes Fragment i anslutning till någon annan biografi om henne, förslagsvis Joyce Carol Oates fiktiva biografi Blonde. Här har till exempel Bokmania recenserat Fragment och Blonde.

Lotten var på plats och passade på att tipsa om sin favorit i genren sportbiografier. Förutom Patrik Sjöbergs nyutkomna Det du inte såg (skriven tillsammans med Mattias Lutteman) så ville hon framhålla Ricky Bruch egenutgivna självbiografi Gladiatorns kam. En bok som hon lånade om och lånade om på biblioteket och som hon tillslut kopierade favoritsidor ur eftersom den inte finns att köpa längre. Biografin som getts ut på eget förlag är taffligt skriven och redigerad. Fetstil, kursivt, vokaler och gemener blandas i en salig röra men tydligen trollbinds man ändå av hans sätt att berätta och skriva om sitt liv.

Jag tipsade om min favorit Hågkomster från ett dåligt minne, en biografi om Monica Z som hon skrivit tillsammans med Tom Alandh. Det är en bok om en trasig kvinna som lever livet från dag till dag utan att tänka på ansvar och konsekvenser av sitt handlande. Mellan raderna kan man läsa om spriten som hennes bästa vän och boken blir väldigt bra eftersom den inte är en uppgörelse utan ett ärligt och talande porträtt. Vi nämnde många biografier just om älskade artister som inte var så himla mysiga som personer bakom fasaden, Monica Z, Cornelis, Beppe Wolgers med flera.

Övriga biografier som nämndes var:

Boy George – Take it like a man
Magdalena Graaf – Det ska bli mig ett sant nöje att döda dig
Inga Tidblad – Då och nu
Frank Zappa – The real Frank Zappa Book
Mimi Pollak – Teaterlek
Barbro Svensson och Anna Wahlgren – Lill-Babs ”hon är jag”
Michael Palin – Diaries: 1969-1979
Agneta Ekman Wrangel – Hallon och torr champagne
Sven Lindberg och Elisabeth Sörenson – Sven Lindberg
Karl Gerhard – Med mitt goda minne
Jarl Kulle – Jag Kulle
Cynthia Lennon – John
Patti Smith – Just kids
Klas Gustafsson – Ett bluesliv (om Cornelis)
Klas Gustafsson – Bebbe (om Bebbe Wolgers)
Viktor Frankl – Livet måste ha mening
Benjamin Franklin – Självbiografi/Benjamin Franklin

Avslutningsvis. En biografi som är svår att låta bli att nämna nu för den är så aktuell med den efterföljande mediedebatten är ju Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, där hon nu i efterhand ger sig på sin förläggare och anklagar honom och menar att han aldrig borde ha gett ut boken eftersom hon är psykiskt sjuk. Gjorde förläggaren rätt eller fel? Vad tycker du? Och om någon skulle vilja skriva din biografi, vem skulle du vilja gjorde det?

Stig Claesson

Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas –  konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.

Jag blir också varm när jag gör min konstrunda. Varm av fascination över det jag ser. Vilken bredd, tänker jag. Vilka bilder. Vilken konstnär! Resor, reportage, filmer, konstverk i teckningar, collageteknik och olja. Och böckerna. Nästan nittio romaner. Enastående. Jag har förstås bara läst en bråkdel.

Men åter till det porträtt av Stig Claesson som Rådström tecknar i sin bok. En vän som skriver till en vän. Boken är välskriven med respekt och glöd. En kärlekshandling, men med det salt som alltid ska finnas med i en minnesbok.

Ingen ska göra honom till vare sig en karikatyr eller en ikon. Han var en av dem som det var något med. Ibland var det alldeles för mycket av honom och ibland kunde det som var av honom bara vara larvigt och självupptaget. Men han var en av dem som det var något med. Det är inte många som det går att säga det om.

Boken handlar förstås också om skapande, såväl i text som bild. Ledorden för den den disciplinerade och hårt arbetande Claesson kan vara tystnad, flit, och frihet. På vägen ut från utställningen köper jag Blåbärsmaskinen, den bok som Claessons son Nils skrev strax efter pappans död. Här blir tystnad, flit och frihet något annat. För att all den produktion som ska komma ut ur konstnären, kräver stora insatser och offer vilket inkluderar familjen.

Två helt olika böcker, såväl till stil och innehåll. Man kan läsa dem båda om man vill få olika bilder av Stig Claesson. Eller också kan man strunta i konstnären och bara bry sig om konsten. Men oavsett: Missa inte utställningen om du är i Stockholm. Den lever sitt eget liv.

Titel: Stig.
Författare: Niklas Rådström
Förlag. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Titel: Blåbärsmaskinen.
Författare. Nils Claesson.
Förlag: Ruin 2009. Min pocketupplaga kom 2010 och har ett nytt efterord.

Petra har skrivit om Prosa&Marmelad där Niklas Rådström presenterade sin bok.

Popstjärnor vi gärna ser på bokmässan

Minns ni 80-talets tyska punkdrottning? Nina Hagen är aktuell med sin självbiografi Bekännelser. Temat för bokmässan är Tyskland så vad är en bättre match än Hagen+bokmässan=sant.

Jag var inte stor fan då men ser idag jättemycket fram emot att höra henne prata om sitt liv och bok. Från att levt i hektiska musikbranschen med droger, turbulens och ett liv där hon gjorde allt för att provocera i sin konst har hon nu konverterat och blivit religiös och gjorde under förra året en kyrkoturné.

Missa inte om du har vägarna förbi Göteborg i höst.

Här är ett reportage från tyska bibel-tv:

Andra tysktalande popstjärnor vi gärna ser på bokmässan i höst är Sandra, Thomas Anders och Dieter Bolan, Marian Gold, Ralf Hütter, Florian Schneider, Michael Cretu, Michael Münzing, Luca Anzilotti med flera.

Andreas Ekström skänker bort Hemliga pappan

Andreas Ekström bloggade för några år sen anonymt som Hemliga pappan. Bloggen resulterade i en bok som sålt bra både som inbunden och som pocket. Men, den överupplaga finns kvar och nu vill förlaget som Andreas Ekström ligger på förstöra böckerna eftersom det kostar pengar att lagra böcker som inte säljs. Andreas har valt att själv ta hand om böckerna och istället för att låta dem förstöras skänker han dem nu till olika institutioner där boken skulle passa.

Själv har jag föreslagit min barnmorskemottagning. De skulle säkert kunna och vilja dela ut böcker till intresserade pappor.

Har du förslag på var böckerna kan skänkas? Lämna ett meddelande i Andreas Ekströms blogg.

Visst är det ett helt fantastiskt initiativ!