Är jyckar den nya ”lilla svarta” inom skönlitteraturen?

Norton Kierkegaard tillsammans med sin husse

Jag tycker mig märka att hundporträtten i den moderna skönlitterära romanen blivit mer djuplodande och insiktsfulla. Ett utmärkt exempel är Benny i John Ajvide Lindqvist skräckroman Himmelstrand. Ett antal husvagnar förflyttas tillsammans med sina boende till en evigt solig plats som ekar av Peter Himmelstrand-låtar dagen i ända. Förvisso finns det även en katt bland husvagnarna men Benny förblir min vovve och favorit.

I Operamopsen finns Malcolm, en äldre mops med en traumatisk valpupplevelse bakom sig. Om ni klickar på boktiteln i föregående mening kan ni läsa mer om den sympatiske Malcolms liv på Östermalm i Stockholm.

Alma-pristagaren, Meg Rosoff skriver om hundarna Sissy och Dante i romanen Jonathan bortom all kontroll. Första meningen lyder ”En dag när Jonathan kom hem upptäckta han att hundarna pratade om honom”. En roman som sätter ord på varför hunden är  människans bästa vän. Även här kan ni klicka på titeln och läsa mer.

Håkan Nesser tag steget fullt ut och låter sin hädangångne rhodesian ridgeback berätta i Nortons filosofiska memoarer. Jag älskade Nortons humoristiskt lakoniska berättarstil och dånade nästan när en fellow bokälskare avslöjade att hon träffat Norton medan han ännu var i livet. Själv har jag bara träffat Håkan Nesser. I en artikel i DN berättar Nesser om Norton och hans stoiska lugn. Nesser berättar också att han tror att man kan dela in hästar i två grupper, introverta och extroverta. Kanske djuplodande hästporträtt snart är det nya svarta i skönlitteraturen?

Med vänlig hälsning
The crazy dog lady

Bokfrukost om Blybröllop av Sara Paborn

Vårens sista bokfrukost ägnades åt Sara Paborns roman Blybröllop. En bok som innehåller en hel del kemi vilket torde vara ganska ovanligt i en skönlitterär roman. Ovanligt och, bland oss i frukostklubben, uppskattat inslag. Sara Paborn har gjort en omfattande research om hon nu inte är keminörd redan från början vill säga.

Bibliotekarien Irene avskyr sin man Horst. De har varit gifta i  40 år och hon har fått nog av hans dominans och elakt korkade kommentarer.(För läsaren är dock kommentarerna mycket underhållande). Irene är fly förbannad och hämndens timme är slagen. Hon sätter igång med att sakta men säkert förgifta honom genom att tillsätta bly i hans kaffe. Det är dråpligt, det är förfärande, det är drastiskt och till början väldigt roligt. För från mitten av romanen var vi flera som slutade skratta och tvärtom kände ett visst obehag. Vi blev varse att vi faktiskt satt och skrattade åt ett överlagt mord.

Irene har det för övrigt även tufft på jobbet också, hon har synpunkter på viss typ att litteratur, mm. Här irriterar hon i alla fall mig, men jag känner faktiskt en viss sympati då hennes chef inför en karaoke-hörna?! Slutet på Blybröllop förbryllade oss aningen. Hur slutade det egentligen? Visade sig att vi tolkat på flera olika sätt. För mig resulterade det i att jag helt tänkte om. Tyvärr kan jag ju inte avslöja mer än så.

Några röster från morgonens diskussion:

Vi har samma yrke, kul att läsa om hur hon har det på jobbet

Tyckte jättemycket om den och skrattade hela tiden

Boken beskriver hur ett dåligt äktenskap mellan personer i den äldre generationen kan vara

Jag har fått ett nytt argument när jag grälar med min man, ”Akta dig så du inte blir blyförgiftad!”

Tar med mig kunskap om hur man fixar blyförgiftning

Blybröllop påminner till viss del om En hondjävuls liv och lustar avFay Weldon

Jag tyckte att det var ännu en kvinna som skrev stereotypt om män. Gillar inte heller att sitta och skratta åt en kvinna som planerar och genomför ett överlagt mord

Gillar miljöbeskrivningen av en småstad

Arsenik är ju annars en klassisk mordmetod i komedier

Tillräckligt absurd för att inte vara otäck

Smårolig, men lite osmaklig

Irene är ingen trevlig person

Skrattade mycket i början, men boken blev obehaglig mot slutet

Skarpsynt, fyndig och bra skriven, borde kunna bli en bra film

Gillade beskrivningen av bibliotekets inredning

Beskrivningen om hur Horst och Irene träffades är bra och ger svaret varför de överhuvudtaget gifte sig

 

Utgiven på Brombergs 2017.

Frukostintervjun: Sara Paborn

För några år sedan intervjuade vi Sara Paborn om frukost och annat. Nu när Sara är aktuell med en ny roman, Blybröllop, hör vi oss för igen.

Godmorgon Sara! Vad äter du till frukost idag?
Havregrynsgröt med rismjölk och lingonsylt från min vän Nina. Starkt kaffe till.

Läser du fortfarande helst poesi till frukosten?
Det var ett tag sen. Nu läser jag DN. Bläddrar i gamla veckotidningar. Facebook. Tyvärr. Måste avgiftas snart.

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Rebecca
av Daphne du Maurier som jag läser just nu. Hitchcock baserade båda sina filmer Rebecca och Fåglarna på böcker av henne, men det hade jag inte hört förut. Typiskt nog. Han fick all cred. Eftersom jag läser Rebecka sitter jag också vid ett frukostbord på ett hotell i Monte Carlo 1930 och äter rostat bröd med marmelad och sneglar mot den mystiska och melankoliska Max de Winther som äger godset Manderley…

Vad läser du just nu?
Rebecca
av Daphne du Maurier och Montecore: en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri. Så diaboliskt bra och rörande.

Finns ditt fina vykort från 1800-talet kvar som bokmärke?
Nix. Allt försvinner….

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Ingen ordning alls. Total anarki. Bara att stoppa ner trynet och börja böka.

Låter härligt! Tack för det och ha en fin dag.

Stad i brand – samläsning

Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.

Boken består av sju delar, eller böcker och vi läser med början den här veckan en bok i taget och blir klara till tjugondag knut. Var gärna med oss!