Vårens sista bokfrukost ägnades åt Sara Paborns roman Blybröllop. En bok som innehåller en hel del kemi vilket torde vara ganska ovanligt i en skönlitterär roman. Ovanligt och, bland oss i frukostklubben, uppskattat inslag. Sara Paborn har gjort en omfattande research om hon nu inte är keminörd redan från början vill säga.
Bibliotekarien Irene avskyr sin man Horst. De har varit gifta i 40 år och hon har fått nog av hans dominans och elakt korkade kommentarer.(För läsaren är dock kommentarerna mycket underhållande). Irene är fly förbannad och hämndens timme är slagen. Hon sätter igång med att sakta men säkert förgifta honom genom att tillsätta bly i hans kaffe. Det är dråpligt, det är förfärande, det är drastiskt och till början väldigt roligt. För från mitten av romanen var vi flera som slutade skratta och tvärtom kände ett visst obehag. Vi blev varse att vi faktiskt satt och skrattade åt ett överlagt mord.
Irene har det för övrigt även tufft på jobbet också, hon har synpunkter på viss typ att litteratur, mm. Här irriterar hon i alla fall mig, men jag känner faktiskt en viss sympati då hennes chef inför en karaoke-hörna?! Slutet på Blybröllop förbryllade oss aningen. Hur slutade det egentligen? Visade sig att vi tolkat på flera olika sätt. För mig resulterade det i att jag helt tänkte om. Tyvärr kan jag ju inte avslöja mer än så.
Några röster från morgonens diskussion:
Vi har samma yrke, kul att läsa om hur hon har det på jobbet
Tyckte jättemycket om den och skrattade hela tiden
Boken beskriver hur ett dåligt äktenskap mellan personer i den äldre generationen kan vara
Jag har fått ett nytt argument när jag grälar med min man, ”Akta dig så du inte blir blyförgiftad!”
Tar med mig kunskap om hur man fixar blyförgiftning
Blybröllop påminner till viss del om En hondjävuls liv och lustar avFay Weldon
Jag tyckte att det var ännu en kvinna som skrev stereotypt om män. Gillar inte heller att sitta och skratta åt en kvinna som planerar och genomför ett överlagt mord
Gillar miljöbeskrivningen av en småstad
Arsenik är ju annars en klassisk mordmetod i komedier
Tillräckligt absurd för att inte vara otäck
Smårolig, men lite osmaklig
Irene är ingen trevlig person
Skrattade mycket i början, men boken blev obehaglig mot slutet
Skarpsynt, fyndig och bra skriven, borde kunna bli en bra film
Gillade beskrivningen av bibliotekets inredning
Beskrivningen om hur Horst och Irene träffades är bra och ger svaret varför de överhuvudtaget gifte sig
Utgiven på Brombergs 2017.
Godmorgon Sara! Vad äter du till frukost idag?
Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.![609[2]](https://www.breakfastbookclub.se/wp-content/uploads/2016/04/6092-193x300.jpg)
Pingviner är sympatiska djur och denna sanna historia om pingvinen Juan Salvador och hans husse Tom är helt förtjusande underbar. Jag vet förvisso inte om man brukar kalla pingvinägare för hussar men någonting i Tom Michells personlighet gör att jag vill använda just detta ord som för mig beskriver en person med respekt och kärlek till sitt djur. Tom Michell var 23 år då han under 70-talet reste till Sydamerika för att utforska den väldiga kontinenten. För att tjäna sitt uppehälle arbetade han som lärare på en internatskola för pojkar i Buenos Aires.