Vädret: Mycket fint. Nästan hela tiden, utom när det tokregnade och jag fick torka håret med pappershanddukar inne på Wisby strand.
Författare: Det är alltid roligt att lyssna till de utländska gästerna. Elly Griffiths, Jane Harper och Gregg Hurwitz, Emma Donoghue, Unni Lindell, Torkil Damhaug och Mikko Porvali
Bokfrukost: Vi hade den stora äran att prata med Lina Bengtsdotter. Hon var sådär jättetrevlig så att man strax kände sig som BFF. När vi bestämde att vi skulle ha morgonprat med Lina hade vi ju inte läst boken, utan kunde bara hålla tummarna för att den var bra. Och det var den! Jag tycker om hur den så elegant väver ihop flera olika historier, att småstaden skildras så inkännande och kärleksfullt och att det är en cool huvudperson som läser. Vi framförde våra önskemål till Lina att väninnan Susanne skulle få plats i kommande böcker.
Årets pristagare: Eftersom vi som sagt kände oss som bästisar med Lina var det extraroligt att det var hon som vann priset som Årets debutant. Här är vår fanclub.
Det som är trist: Det finns för få kringevenemang. Varför är det inte full rulle med fik och boksignering i Visby Strands stora foaje? Den kändes helt öde! Vad hände med Festivaldrinken på invigningen? Varför hade inte ”Festivalbaren” på Clarion hotell mycket mera kvällsaktiviteter? En Maria Lang-träff fanns. Men återigen: varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!
Till sist om det blir en festival nästa år: Vi önskar oss också ett ballare band runt handleden!
Tack för i år!
CrimetimeGotland 2017, jodå snart är det dags
I år åker vi också till Gotland och lyssnar till allehanda spänningsförfattare. Och vi har nöjet att ha en bokfrukost. Mer om det senare. För nu vill ju säga lite hurra och wow för författarlistan. Jag vill lyssna till Elly Griffiths förstås. Och Emma Donoghue, vars bok Room eller Inlåsta ligger oläst i bokhyllan. Jag blev påverkad av Magnus Erikssons recension. Kanske vill jag läsa den i augusti, vem vet. Miko Porvali från Finland ska också bli spännande att lyssna till. Till sommaren kommer han ut med Blå död, uppskriven på min att läsa-lista. Finland är ett land med intressant och omvälvande historia. Det ska dessutom bli väldigt kul att se Jan Mårtensson.
För ett tag sedan var vi på presentation av priset som delas ut under festivalen. Nu har man ännu fler kategorier som Årets deckardebut , barndeckare, deckarförfattare – läsarnas pris, ett hederspris och ett Nordic Noir –Thriller Prize som en utländsk författare kan få ”som skriver och verkar i den växande Nordic Noir-andan” Flott värre. Första året var prisutdelningen en liten undanskymd historia, men förra året drog man på lite mer och säker i år också. Det blir kul!
Jag tycker dock att det är synd att man tidigarelagt festivalen ”för att alla sommargotlänningar ska kunna vara med.” Well, redan förra året var det väldigt trångt på sina ställen och dessutom tycker jag det vore roligare när man drar ut på sommarsäsongen.
Nåja, fint ska det bli att vara där ett år till. Kommer du?
Crimetime Gotland 2016
Det är Visby som gör det, om du frågar mig. Alltså skapar den här bra atmosfären kring Crimetime Gotland. Och som gör att jag åker. För till saken hör att (denna breda spretiga) krim-genre inte är min bästa och största på något sätt. Jag har inte stenkoll och dessutom är jag en ganska rädd och lättskrämd läsare. En läskig filmbild kan jag sanera bort rätt snabbt ur hjärnan, men det skrivna och som jag därmed blir medskapare till – oh, i evighet finns den i huvudet och kommer fram vid mest olämpliga tillfällen.
Men Visby drar, och möten med krimförfattarna gör att jag lockas in i att läsa ännu bredare. Mest intressant är förstås de långväga, de som jag så sällan (läs aldrig) kan lyssna till. Sharon Bolton, Elizabeth Hand och Peter Robinson. Och det är de långväga som jag hoppas festival-ledningen kommer att lägga mycket fokus på. I år hade vi en frukost med just Elizabeth Hand, som du kan läsa om här. Och vi hoppas förstås på bokfrukost nästa år också!
Även de nordiska författarna vill jag lyssna mer till. Island har flera författare, Norge likaså. Tror det finns finska krim-författare också, jag vet inte. Hursomhelst – fler utländska författare önskas, tack! Det skulle också vara roligt att ha mer seminarier om äldre deckarförfattare. I år var det en afternoon tea om Agatha Christie. Men varför inte diskussioner och samtal om H K Rönnblom eller Vic Sunesson!
Jag önskar mig också ett ballare band runt handleden än det rätt trista plastbandet jag nu fick. Det måste finnas en rad festivaler att inspireras av. Jag är verkligen FÖR band, i stället för ett snöre runt halsen. Men lite roligare, tack så mycket.
Till sist måste jag säga att jag nyupptäckte Tove Alsterdal. Jag läste hennes första roman, Kvinnorna på stranden med stor behållning, men sen kom andra böcker i rad. Efter att ha lyssnat till denna smarta människa under festivalen har jag nu läst läst I tystnaden begravd och Låt mig ta din hand med samma beundran. Så funkar en bra festival!
Augusti månads bokfrukost gick av stapeln under deckarfestivalen Crimetime Gotland
Morgonen var grå och regnig, perfekt väder för diskussion av en thriller. Generation loss av Elizabeth Hand utspelas i ett vinterkallt Maine och Liz Hand som var i Sverige för att delta i Crimetime, (och på vår bokcirkel), försatte oss omedelbart i rätt stämning genom att läsa högt ur boken. Cass Neary huvudkaraktären, en fotograf övervintrad från 70-talets konstnärliga punk-era i New York, åker till Maine för att intervjua en av sina stora förebilder inom fotografi. Ingenting går emellertid som det är tänkt och snart befinner sig Cass i ett sammanhang som liknar ett av hennes egna svartvita fotografier.
Då Cass är en annorlunda hjältinna rörde sig de frågor vi ställde om boken mest om henne. Liz Hand berättade att romanen från början var en berättelse om 9/11, men då hon främst tycktes höra Cass röst i berättelsen blev romanen något helt annat. Den missbrukande, socialt inkompetenta, inte helt tillförlitliga berättaren Cass bär på en ryggsäck fylld av mörker och 2007 då romanen kom ut i USA ställde sig många kritiker tveksamma. Ville läsarna verkligen ”ha” en hjältinna som hon? Dock förändrades inställningen till Cass Neary då Lisbeth Salander gjorde entré på den amerikanska bokscenen. Hand menar att hjärtat i den amerikanska noir-genren är just the ”unreliable narrator” och att ”the non-hero is the new hero”. Att boken utspelas i ett svinkallt Maine beror på att Hand vill skriva om miljöer som hon själv finner skrämmande och skärgården i Maine vintertid uppfyller detta krav med råge.
Vad tyckte vi då? (När författaren är närvarande är man kanske lite snällare än annars). Alla deltagare jag talade med gillade dock boken skarpt och jag som sällan läser mer än första boken i en thriller-serie kommer definitivt att fortsätta med del nummer två. Jag fångades av stämningen i boken, fäste mig vid Cass och jag är förtjust i Hands visuella berättande. Jag gillar bilderna hon målar för min inre syn, jag minns få formuleringar, men filmen i mitt huvud rullar fortfarande på med oförminskad styrka. Dagen för bokfrukostens genomförande gick Generation loss upp på första plats på Adlibris topplista över mest sålda spänningsromaner i Sverige.
Ett stort tack till Helena Dahlgren som agerade moderator med den äran. Bokens titel Generation loss syftar på en fototerm, om ni vill veta vad det betyder får ni läsa boken.
Utgiven på Constant reader 2016, översatt till svenska av Linda Skugge.