Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr.

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.

Publicerat

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Publicerat

Ett samtal om Allrakäraste syster av Astrid Lindgren

Allrakäraste syster av Astrid Lindgren är utan tvekan vår bästa saga. Vacker, spännande och sorglig om Barbro och hennes hemliga tvillingsyster Ylva-Li. Barbro tycker att familjen bara bryr sig om hennes lillebror så hon flyr ner till en annan värld med underbara platser och människor. Varför är boken så tilldragande?

Ann-Sofie: Jag tror att ett viktigt skäl till att jag tycker så mycket om den, fortfarande är det sorgliga slutet. När Salikons rosor inte längre blommar och meddelar att Ylva-Li inte längre finns.

Maggan: Den är både mörk och vemodig och jag vet att jag var 6 år när den lästes för mig första gången. Jag förtrollades av berättelsen kanske för att den är skriven i första person och berättaren är en flicka i den åldern?

Ann-Sofie: Ja, det har du rätt i. Berättelsen är också så barntillvänd. Alla de här platserna har namn som man själv skulle kunna fantisera ihop i en lek. Den vackraste Dalen i Världen. Hästarnas namn, Silverfot och Guldfot. Enkelt och inte tillkrånglat.

Maggan: Tror man förstod det instinktivt som barn, att Barbro egentligen lekte. Och när hon får pudelvalpen i slutet av sagan så säger hon ju också att ”den var liksom mer levande”. Vad jag önskade mig en pudel!

Ann-Sofie: Jag hade en hund, så jag förstod hennes längtan. Men jag sörjde att hon inte hade sin syster, ville att hon skulle vara mer ledsen än hon var. Sammantaget: så fin berättelse och den håller så bra som bara en riktig saga gör.

Maggan: Om någon frågar mig så är sagosamlingen som kom 1949 under namnet Nils Karlsson Pyssling, Lindgrens mästerverk. Mörka sagor om ensamma barn och hur leken och fantasin berikar. Allrakäraste syster, En natt i maj, Mirabell, Peter och Petra och inte minst Skymningslandet som jag älskar nästan lika mycket som Allra käraste syster. Göran har polio och varje kväll när han ska somna kommer den lille herr Liljonkvast och tar honom med på en flygtur genom Stockholm. Till på köpet en fantastisk Stockholmsskildring. Jag har läst sagosamlingen för flera olika generationer barn och alla har lyssnat intensivt.

Allra käraste syster illustrerades av Hans Arnold 1973, återutgavs på Raben&Sjögren 2017.

Publicerat

Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.