Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Syskonen av Tessa Hadley

Nu tänker vi prata om en riktigt bra bok vi läst i sommar:
Syskonen.  Vi är så nöjda med läsningen!  Kort handlar den om fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvde efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

Maggan:  Vilken gestaltning! Älskade hur hon mejslade fram deras olika personligheter. Snacka om att INTE skriva läsaren på näsan.

Ann-Sofie:  Jag tycker om samspelet mellan de olika personerna. Egentligen avskyr jag när perspektivet flyttas mellan personerna, gillar bättre en subjektiv tredjepersonssynvinkel som stannar hos en och samma karaktär. Men hon löser det så elegant, Hadley, att det blir helt lysande. Allra bäst tycker jag nog om när hon låter barnen komma till tals. Det är otroligt inkännande. Det var oväntat när tiden förflyttades till en dåtid. Så glad jag blev. Det föll saker på plats.

Maggan:  Barnen skildras med fantastisk insikt, älskar när Ivy och Arthur hittar hunden i det öde huset och deras lekar och fantasier efteråt. Dialogen dem emellan känns totalt äkta. Vad tycker du om titeln Syskonen? Tycker att  originalspråkstiteln, The Past är genialisk,  inte helt lätt att översätta till svenska naturligtvis, och andra delen i boken heter ju ”dåtid”.

Ann-Sofie: Jag tycker Syskonen i sig är ett passande namn. Men det är också så allmängiltigt och som du säger är originaltiteln annorlunda , dock blir en rak översättning konstigt intetsägande. Däremot gillar jag det här omslaget bättre

Det är nog för att jag ogillar omslag med människor, högst subjektiv och inte så analyserad uppfattning. Nå, men boken är oerhört välskriven, en begåvad författare låter lite futtigt men det är vad hon är, eller hur! Att, som jag sa nyss, kunna röra sig mellan karaktärer med ett sömlöst flyt, att snyggt förflytta oss till andra tider , att skriva så perfekt inkännande dialog. Jag läser förstås gärna mer av Hadley. Kanske det kommer fler översättningar till svenska nu när den här titeln fått ett sådant genomslag.

Maggan:  Vill absolut läsa mer och vill helst göra det på svenska. Jag är helt enkelt rädd att missa nyansrikedomen i texten om jag läser på originalspråk. Amanda Svensson har gjort ett fantastiskt översättningsjobb!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018. Översättning Amanda Svensson.

Publicerat

Ett samtal om Kvinnan i fönstret av AJ Finn – Årets bok?

Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.

Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av  Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.

Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?

Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.

Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?

Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.

Publicerat

Ett samtal om Den stora utställningen

Den stora utställningen är Marie Hermansons trettonde bok tror jag. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker, och gillat inte minst Värddjuret och Musselstranden. Den här boken skiljer sig från de tidigare på så sätt att den här ”andra verkligheten”, den magiska världen som har varit hennes signum, saknas. Boken handlar om tiden kring den stora jubileumsutställningen 1923 i Göteborg. Albert Einstein väntades för att göra sin försenade Nobelföreläsning. Kring detta vävs en historia om hur hotet, som verkligen fanns kring Einstein, nästan realiseras. Vi tänkte att vi skulle ta och samtala om den här boken. Håll till godo.

Ann-Sofie Det här är en intressant historisk roman, men jag tycker att det är synd att det här särpräglade magiska inte finns med.

Maggan: Vet inte om jag saknade det magiska egentligen, kanske för att Hermanson skrämde skiten ur mig i Mannen under trappan, men visst det är hennes signum. Hennes unga kvinnor är alltid roligt oförstörda, fnissade åt både Ellen och hennes väninna. Tycker om berättelsen, gillar att det finns så många paralleller med idag men hade kanske önskat lite mer djup i framförallt i skildringen av Ellen.

Ann-Sofie: Jo, jag tyckte också Mannen under trappan var oerhört otäck. Men de mer subtila dubbla verkligheterna som i Värddjuret till exempel skapar en bra stämning. Yukiko Duke trodde att Hermanson med den här boken ville börja skriva en annan sorts romaner, att den här boken är ett startskott för det. Vi får väl se.

Och ja, vilka kvinnor! Ellen som inte bara är oförstörd utan oförfärad när hon angriper sitt journalistjobb. Jag gillar henne. Och Vendela är rolig. En riktig partypingla. Hon gillar utställningen skarpt.

”Utställningen ja! Är den inte underbar?” ropade Vendela. ”Jag är där nästan jämt. Det är så ljuvligt att smälta in i folkmassan. Utlänningar och stockholmare och alla möjliga. Att vi äntligen har blivit internationella. Det är verkligen på tiden, eller hur?”

Man hoppas att Vendela får ett härligt liv. Vad tycker du om fastern?

Maggan: Fastern är till att början oförarglig, och fånig men skenet bedrar. Säger inget mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Då pratar vi om männen. Polismannen Nils är ju en trevlig arbetsam man. Men Puffie, Vendelas ”manlige vän”, är det inte väl mycket han pilserfilmsvarning på honom?

Maggan: Jo, faktiskt! Einstein är dock trovärdig men jag visste faktiskt inte att relativitetsteorin var så ifrågasatt. Gillar förstås åsnan och kommer på mig själv med att vilja klappa dess ulliga päls precis som barnen.

Bilden kommer från Göteborgs stadsmuseum

Ann-Sofie: Ja, härligt med en åsna som har så stor roll. Göteborgsbeskrivningen är fin och jag har tokgooglat bilder från utställningen. På Lisepedia och Göteborgs stadsmuseum finns gott om bilder och info. Jag skulle så gärna velat åka linbanan. Avslutningsvis så ser jag fram mot nya böcker från författaren. Men jag hoppas på det subtilt magiska.


Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.