Arton grader minus av Stefan Ahnhem

arton-grader-minusPrologen är läskig, otäck rentav. Första kapitlet är genomsyrat av action och humor, en vild biljakt genom Helsingborg med en ursinnig och inte helt nykter polischef vid ratten. Det är så jag vill beskriva romanen, otäck, underhållande och fylld av action. Fabian Risk heter Ahnhems svenska polis, Dunja Hougaard hans danska. Fabian har problem i äktenskapet, Dunja med chefer och auktoriteter. Även i övrigt presenterar Ahnhem ett klassiskt ”Nordic Noir” snut-galleri. Därmed inte sagt att detta är något negativt, tvärtom. Med den fart romanen håller och med alla överraskande twister ger lättförståeliga karaktärer en bra balans.

Jag kan bara konstatera att Stefan Ahnhem är en ruskigt bra thrillerförfattare! Det är filmiskt driv i denna täta, innehållsrika och finurliga historia.  Jag som är ganska deckar-blasé har roligt. Jag förstår de stora internationella framgångarna som kom direkt efter debutromanen 2014. Dock har Ahnhem en gedigen bakgrund som manusförfattare inom film och tv, hans skickliga hantverk och drivna thriller-stil är utan tvekan sprungen ur detta.

Arton grader minus är långt ifrån en så kallad mysdeckare, en genre som jag avskyr. Om ni frågar mig kan aldrig en roman som handlar om mord vara mysig! Jag föredrar faktiskt det mer realistiskt magstarka och råa även om arton grader minus egentligen är en helt osannolik historia.

Utgiven på Forum 2016.

Jullovsläsning

Det är på båten till Gotland jag börjar jullovsläsningen. Fartygets övriga 1499 personer sköter sitt. I min stol är det jag och boken. Det är franskt med sorg, ångest och känslostormar. Titeln lockade mig: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, ja visst! Jag tänkte mig en café-skildring med lagom mycket dramatik. Men Diane, som driver bokhandeln och caféet med just det namnet har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det är så långt ifrån lycka man kan komma. Märkligt nog handlar nästa bok jag läser om samma trauma. Someone Elses Love Story av Joshelyn Jackson, där William har förlorat sin fru och dotter i en bilolycka.

På sitt sätt betraktar båda böckerna sorg på ett likartat sätt. Att leva vidare ensam är en omöjlighet. Ändå gör de det. En god vän är i båda fallen helt avgörande för att Diane och William kliver upp på morgonen och fyller de basala behoven för överlevnad: sömn, mat, vatten. Ingen av dem vill egentligen inte leva vidare. När William hamnar i ett butiksrån ser han tillfället att komma i vägen för rånarens kula och få dö. Diane bestämmer sig för att åka till Irland, ett land som hennes man pratat väl om och hon säger sig vilja göra ”hans resa”. Lugn och ro. Ensamhet. Möjlighet att ta sitt eget liv?

Trots likheterna jag berättar om är skillnaderna mellan böckerna betydligt fler. Natt och dag, ni förstår. Om jag ska välja tar jag Joshelyn Jackson. Hon har två böcker utgivna på svenska och en rad romaner till. Hon berättar alltid en säregen historia med oväntade vändningar och med huvudpersoner som är kantiga och inte helt enkla att förstå sig på.

Så åter till stolen på gotlandsbåten. Att läsa ostört i timmar, det kan jag egentligen göra ganska ofta. Men att göra det utan att uppgifter och sysslor måste läggas åt sidan och skjutas upp till senare, ja då är det mer sällan. Brödfödan går först. Men under julledigheterna, tänker jag när ser domkyrkans torn genom fönstret, då ska jag bara läsa.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe.  Agnès Martin-Lugand. Utgiven på svenska 2016 av Forum , i översättning av Anna Petronella Foultier.
Someone Elses Love Story. Joshelyn Jackson. Utgiven 2014.

En saga om tidens väsen

Gästbloggare: Emma Palm

Jag ska börja med att säga tack för att jag får gästblogga här även om det inte riktigt var min första reaktion när jag fick frågan. Då blev det mer som ett: Herre Gud hur ska jag ta mig ur det här levande?! Men nu x antal månader senare har jag ändå läst En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki och att få skriva om den känns bara roligt.

9789137142777På en ö utanför Kanadas stillahavskust hittar författaren Ruth en havstulpantäckt plastpåse uppspolad på stranden. I den under många fler lager av plastpåsar finner Ruth och hennes man Oliver en Hello Kitty-matlåda innehållande ett armbandsur en anteckningsbok några brev och en dagbok. Dagboken tillhörde Nao, en sextonårig japansk flicka. I den har hon skrivit om sitt liv, om hur hon blir mobbad i skolan och om pappan som efter att de flyttat tillbaks till japan ständigt försöker ta sitt liv. Men hon har också skrivit om sin gammelmormor Jinko som är den enda ljusa punkten i Naos liv och om sin gammelmorbror Haruki som var kamikazepilot under andravärldskriget. Ruth börjar läsa dagboken och inser att den såklart är skriven för många år sedan men på något vis verkar det som om Nao skriver till henne och att deras liv är sammanflätade, att de lever i ett och samma nu. Hon blir besatt av att hitta mer information om Nao och googlar frenetiskt. Men den information hon hittar försvinner allteftersom hon läser det och hon verkar dessutom kunna påverka vad som händer i Naos liv.

Precis som Ruth blev jag besatt av Naos liv och (det ska erkännas) googlade också lite. Det är den typen av bok där man bara måste få veta hur det går på slutet. Samtidigt som den kan vara så tung att man måste ta en liten andningspaus för att orka läsa vidare. Lyckligtvis lyckas Ozeki lätta upp stämningen genom Naos fantastiska humor och en hel del ironi. Jag älskade den och tyvärr tog den slut alldeles för fort. Så läs den, googla lite du också och ta några andningspauser för det lär du behöva.

En saga om tidens väsen. Ruth Ozeki. Utgiven på svenska av Forum 2015, i översättning av Molle Kanmert Sjölander

 

Familjen jag hade av Bill Clegg

Vet du, när Gud sätter ihop familjer tror jag att han blundar och pekar i telefonkatalogen, och sedan säger han åt dem han hittar: ’Gratulerar! Ni ska tillbringa de närmaste sjuttio åren tillsammans, även om ni inte har någonting gemensamt eller ens tycker om varandra. Och – om ni, bara för ett ögonblick, inte bryr er tillräckligt mycket om någon av de här främlingarna, kommer ni att känna er genomruttna.’ Det är vad jag tror. Vad tror du?

Jag tycker om det här citatet från Douglas Couplands Generation X. Även om jag har en betydligt mer positiv syn på familjen så är telefonkatalogs-tanken inte helt orimlig. Man får vad man får. Man har vad man har. Och banden emellan är av en så säregen sort att jag ständigt fascineras.

bildFamiljen jag hade börjar i en katastrof när familjen upplöses i en explosion. Det är Junes hus som sprängs i luften natten innan hennes dotters bröllop. Dottern och hennes blivande make, Judes partner, dotterns pappa, Alla försvinner i explosionen. Men varför var just June utanför huset? Varför var just hon den som inte var inne och sov?

Berättelsen förs framåt när olika röster i familjen och i familjens perifera värld berättar sina historier. Bilden blir allt klarare. När allas röster hörs så blir helheten så mycket tydligare, kanske vackrare men tveklöst så mycket sorgligare än om bara en berättarröst skulle ha fått hålla ordet. Fiktionen blir större än verkligheten och jag älskar verkligen den här boken just därför. Jag läser saktare och saktare för att den aldrig ska ta slut.

Men nu är det slut. Obönhörligen. Så jag läser recensioner i stället. I Svd skriver Eva Johansson att den tyngs ”av för många överflödiga bipersoner och störande utvikningar och av en framvällande flod av detaljer. Clegg tycks tro att praktiskt taget varje gestalt som dyker upp i romanen kräver en egen och fullständig bakgrundshistoria, något som stjäl fokus från romanens egentliga kärna och ärende”. Jag som hatar babbel i romaner tycker tvärtom. Att alla utvikningar, alla personer, alla bakgrundshistorier är just det som gör den här romanen. Precis som en familj.

Familjen jag hade. Bill Clegg. Utgiven 2015. På svenska hos Forum förlag, i översättning av Manni Kössler.