Den bästa dagen är en dag av törst

Karin Boye tycker jag om för hennes dikter. Jag har någon gång under gymnasietiden läst Kallocain och minns den som hård och kall. Det är inte många saker jag annars vet om henne. Jo, hon har bott  i Huddinge, i villa Björkebo som nu är riven. Jag har inget större biografiskt intresse för författare. En handfull kanske (och då är jag intresserad in absurdum i gengäld. Det går på ett ut).

I en recension av romanen Den bästa dagen är en dag av törst i Uppsala Nya Tidning  skriver en Boye-forskare om några centrala missar eller felval i romanen. Jag kan förstå att om man är mycket kunnig i ett ämne eller en författare störs man säkert av det. Men jag märker inte sådant.

För läser jag om Karin Boye när jag läser om Karin Boye i romanen? Egentligen inte. För mig kunde det här vara en helt igenom fiktiv person. Jag blir inte mer intresserad för att romanen baseras på, eller litterärt fantiserar om, Boyes liv. För mig handlar det om en författare som besöker Berlin, en lyckad tidsskildring och inkännande stämning, skildring av lust som ska tuktas och kärleken som ändå vill ut. Det tillsammans med den vackra språkhanteringen gör romanen till en fin läsning. Och det tackar jag Jessica Kolterjahn för.

Den bästa dagen är en dag av törst. Jessica Kolterjahn. Utgiven av Forum förlag 2013.

En tiger för en ängel

En familj som går sönder. Mamma och pappa är oense om rätt och fel. I kläm kommer barnet med lojalitet och kärlek till båda sina föräldrar. En inte ovanlig berättelse i skönlitteraturen (eller i verkligheten heller, för den delen). I En tiger för en ängel är vi i Trondheim,  mitt främsta skäl att läsa romanen, och barnet heter Lotte. Alldeles alldeles strax kliver hon på planet som tar henne till farmor och sommarlovet på landet. I återblickar får vi veta hur tung vintern har varit med sorg och konflikter mellan mamman och pappan. Veckorna hos farmor och farfar blir Sommarlovet upphöjt till tiotusen och Lotte njuter och tar tillvara på varje sekund.

Hon är här. Det är så här hon tänkte att det skulle bli, under vinterkvällarna i Trondheim, med kudden iskall mot kinden, halsen hopsnord av gråt och saknad, en knut som inte mamma kunde höra.

Det positiva med romanen är att berättandet får ta sin tid. När mamma gråter så gör hon det i längre sentenser och inte i en kort mening: ”mamma gråter”. Detaljerna spär på trovärdigheten och skapar mångbottnade karaktärer. Men det jag har emot romanen är att det är den lillgamla Lotte som fått perspektivet. Berättarvinkeln löser författaren i och för sig oftast bra och konsekvent. Det är  barnliv,  Lotte leker mycket och styr utrifrån sin ålder vad som ska fokuseras och berättas. Det som är mest intressant för en vuxen är kanske minst intressent för en åttaåring och vice versa.

Samtidig är det just detta barnperspektiv som jag inte gillar med boken. Lotte har sådan tankar och uttryck ibland som irriterar mig därför att det inte känns rimligt att en åttaåring säger/tänker så. Det känns också stundtals som det är en upplysningsbok där det ska skrivas på näsan: ”se, så här känner barn när deras föräldrar skiljer sig och ni hanterar det fel”.  Då tappar jag en del av läslusten.

Det här är Anne B Ragdes debutbok. Tydligen har hon till viss del hon arbetat om den, främst de dialektala dialogerna,  och den har fått en modernare lockande titel (I original hette den Hvem sviktet Lotte).  Den har fått god kritik i Norge och beskrivs som psykologiskt trovärdig och välkomponerad. Samt att inlevelsen i Lotte är övertygande. Det var just det.

En tiger för en ängel. Anne B Ragde. Utgiven (igen) 2013. På svenska samma år av Forum.

_____

Så här har jag skrivit om  Anne B Ragdes  romaner tidigare.

En okänd historia

IMG_0433-001Om det nu var så att Lady Di aldrig dog. Om det nu var så att hon iscensatte sin död. Om det nu är så att hon istället lever ett annat lugnt liv bortom paparazzi och folkets kärlek. Om det nu är så. Hur kan den historien vara?

Månadens bokfrukost var Monica Alis Den okända historien. Runt frukostbordet på Vetekatten är åsikterna som vanligt delade.

På den negativa sidan: Rörig och spretig med alla olika personer som berättar. En del saker kändes inte så relevanta (t.ex. när fotografen plockade upp tjej på baren, men kanske är det för att visa hur han var som person). En del alltför långa meningar. Delarna med väninnorna kändes ganska ointressanta, de är alltför stereotypa (en rödhårig, en brunett, en blond etc.).

På den positiva sidan: Jättespännande. En riktig bladvändare. Beskriver ett trovärdigt liv som prinsessa. (Enligt Spectatia kommer det mesta om prinsesslivet från Tina Browns bok Diana Chronicle. Monica Ali  tackar ju främst henne i slutet av boken också.) Skickligt berättad. Också skickligt att hon aldrig har med namnet ”Diana”. Delarna med väninnorna var verkligen så väl och kärleksfullt berättat. Intressant, öppet slut som är värt att fundera över.

Och som påminner någon om den här dikten:

Stevie Smith – Not Waving But Drowning

Nobody heard him, the dead man,
But still he lay moaning:
I was much further out than you thought
And not waving but drowning.

Poor chap, he always loved larking
And now he’s dead
It must have been too cold for him his heart gave way,
They said.

Oh, no no no, it was too cold always
(Still the dead one lay moaning)
I was much too far out all my life
And not waving but drowning.
Den okända historien. Monica Ali. Utgiven 2011, på svenska året efter av Forum.

Food Junkie

Först var vi tveksamma; ska vi?  Självbiografi, liksom, hur kul är det att diskutera med andra?* Så fick vi se den. Det mattsvarta omslaget med titel och dekor nedskrivet med vit krita som vore det griffeltavla och Köket rekommenderar. Livet står det, maten står det, döden står det. Och vi är alltid svaga för böcker om döden. Men:

Inte än, inte än.
Allt är grått här. Blekt blått och vitt.
Världen är doftlös här, men ändå stinker den av as.

På akutmottagningen ligger han, Mons Kallentoft, och gränsen mellan liv och död är mer hårfin än annars. De njutningsfulla excesserna med hisnande många rätter och unikt vin därtill tar.

vid krogbordet eller middagsbordet, med mat och vin och konversation, tiden upphävd av den koncentration som bara finns när mat och vin och människor och deras ord och skapelser får samverka i önskad högljutt meditativ riktning.

closeupBreakfast Book Club tuggar frukostsmörgåsen med leverpastej och gurka. Vi är långt från lardotäckta sjöborrar och välmarmorerat kött. Vi startar i ångesten. Ångesten som dryper från sidorna – och kryper i kroppen när vi läser om den. Om maten som hela tiden ska dämpa den, gör det, men triggar ännu mer och nya kulinariska kickar måste sökas och nya. Och nya igen.

Vi lockas av maten och äcklas ibland av mängden. Varje sida. Sprängfylld. Ripplad, styckad, mosad, upplagd.

Och så crescendot. Tokyo. Matstädernas Matstad. Nås någon insikt? Om måttfullhet? Om döden? Kanske. Somliga av oss tror det eftersom boken är skriven. Andra säger att det finns inga tecken.  Ett varv till. En kick till.

Food Junkie. Mons Kallentoft. Utgiven av Forum förlag 2013.

_____

* Korkat. Vi Ä-L-S-K-A-R ju att diskutera memoarer!