Tre dagar – fyra böcker

tempSolen skiner och tjopp tjopp  så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:

SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell?  A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area…  och jag tänker länge att det har med längden att göra.  Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst  att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter  Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.

Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.

När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.

Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen ”Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.

Sen klev jag upp.

——–

* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: ”producera för helvete”, ”ta det lugnt” och ”cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.

 

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Kärlek och umbäranden i en fattig by i Burma under mitten förra seklet låter kanske inte som en feelgoodroman, men det är precis vad Sendkers roman är!         Julia Win har nyligen tagit sin juristexamen då hennes far försvinner spårlöst under en affärsresa till Asien. Julia som är född och uppvuxen i New York inser med bestörtning att hennes far aldrig någonsin berättat något om sitt liv före han kom till USA som ung burmesisk invandrare. Hon frågar sig vem han egentligen är och om han dolt något för världen under åren som framgångsrik New York advokat.

Ett, av en slump, upphittat brev, leder Julia inte bara till Burma, utan till en helt annan värld. På ett slitet tehus i en avlägsen burmesisk by, blir hon tilltalad av U Ba. Han vet hennes namn och säger sig ha väntat på henne. Han har inga direkta svar på var hennes far är och vad som hänt utan börjar i stället stilla berätta en historia. U Ba berättar om den blinde pojken som tillägnat sig förmågan att höra hjärtslag och om flickan som var hans vän och ledsagare. Julia är förvirrad men sugs in i berättelsen och återvänder till det förfallna tehuset dagligen för att lyssna till U Ba.

Konsten att höra hjärtslag är en vemodig och vacker roman om kärlek, omtanke och värme mellan människor som lever under små förhållanden. Den vackra skildringen av Burmas oländiga natur får mig att längta efter att besöka detta för mig väldigt okända land.

Jan-Philipp Sendker är en tysk författare som under flera år arbetat som korrespondent i Asien. Boken är översatt till ett flertal språk och har varit en stor succé i sin engelskspråkiga översättning.

Fast här undrar jag lite? Varför är texten översatt från engelska till svenska då den från början är skriven på tyska? En översättning blir väl alltid bäst om den görs direkt från originalspråket? Säkert finns det en bra förklaring, men jag hoppas ändå att uppföljaren som på engelska heter ” A Well-Tempered Heart” blir översatt från originalspråk om den nu också ska översättas till svenska.

Konsten att höra hjärtslag är utgiven av Forum Förlag.

Rädda varje spillra av Jesmyn Ward

Ett dygn före orkanen Katrinas beräknade ankomst ringer de fasta telefonerna i delstaten Mississippi. Myndigheterna uppmanar samtliga boende i områdena dit orkanen på väg att snarast evakuera. Den 14-åriga Esch Batiste och hennes familjs telefon har ringt förr när en orkan varit på väg och även om Katrina förväntas bli den värsta orkan som drabbat delstaten sedan den legendariska ”Camille”,  gör familjen ingenting utöver de vanliga förberedelserna. För mig som svensk är det fascinerande över hur vardagligt sysslor inför en orkan företas. Spika för alla fönster med plywoodskivor, fyll på vattenflaskorna, laga all mat i kylskåpet och tanka bilen.

Jesmyn Ward skildrar ett annat USA än vad vi vanligtvis läser om. Familjen bor på landet under knappa förhållanden, såväl materiellt som känslomässigt. Fyra syskon, en far, en hund och hennes valpar. Moderns värme och kärlek är ständigt närvarande hos de tre äldsta barnen, trots att det är flera år sedan hon dog i barnsäng.

Ward skriver genom att måla bilder, kryddade med dofter, färger och textur. Hon skildrar känslor genom beskriva kroppsspråk och ger en av de intensivaste naturskildringar jag läst på väldigt länge.

Romanen skildrar dagarna före, dagen under och dagen efter Katrina med all oro, skräck och känsla för hur liten människan är inför naturens kraft. Men det är en bok med hoppfullt slut, trots allt finns det hopp för syskonen Baptiste, även efter Katrina.

Rädda varje spillra tilldelades National Book Award 2011 och är den unga  Jesmyn Wards andra roman. Översatt till svenska av Moa-Lisa Björk, utgiven av Forum Förlag.

Augustiresan i många meningar

IMG_1251Efter drömboktips plöjde jag Augustiresan i en vilstol idag. Det är ett härligt sätt att läsa koncentrerat och utan andra pauser än för mat. Dessutom tror jag att det för min del gjorde att jag läste klart boken.

Här har vi Jenny och hennes tre barndomsvänner som ska ut på en cykelsemester i slutet av augusti. Det var verkligen längesedan de träffades. Eller rättare sagt: det var verkligen längesedan som Jenny träffade de andra. För de har hållit kontakten med varandra och försökt och försökt att inkludera Jenny i det också.  Men hon har bara jobbat jobbat jobbat på sitt nya chefsjobb. När Jenny blivit lämnad av sin man Johan hör hon äntligen – äntligen! –  av sig till vännerna vill de göra något trevligt tillsammans för att göra henne glad. Cykelsemester på Österlen. Semesterns  samtal och konflikter varvas med året som gått. Året då Jenny fick bli HR-chef på företaget och året då det gick åt helvete att vara det.

Pluspoäng för romanens detaljrikedom, att allt berättas fullt ut och för dramaturgin.

Det jag gillar mest med boken är cykelresan. Det är detaljer och närvaro och helt klart kan författaren sitt Österlen. Chefsgrejen  – nja, den delen läste jag med alltmer höjt ögonbryn. Skitchefer som Erik, som sparkar neråt och slickar uppåt etc etc har alla träffat. Och jag vet säkert att det finns Duktiga Personer av alla kön som ständigt säger det fixar jag och somliga av dem gör det för att de är så mesiga och inte kan säga nej. I kombination, som här i romanen,  blir det förödande. Jag vill bara säga till Jenny att va fan skärp dig. Måste du vara så oklar i vad du vill så att du inte klarar att säga ifrån eller säga upp sdg? Och dessutom inte prata med någon människa för att du ska klara allt själv? Hennes personalen är samtliga skittaskiga. Alla går bakom ryggen på henne och nja, här tappar jag intresset, det blir för mycket. Men jag längtar till Österlen. Med eller utan cykel.

Augustiresan. Anna Fredriksson. Utgiven  på Forum 2013.

– — –

Andra som bloggat om boken är  Enligt O och …och dagarna går