Familjen jag hade av Bill Clegg

Vet du, när Gud sätter ihop familjer tror jag att han blundar och pekar i telefonkatalogen, och sedan säger han åt dem han hittar: ’Gratulerar! Ni ska tillbringa de närmaste sjuttio åren tillsammans, även om ni inte har någonting gemensamt eller ens tycker om varandra. Och – om ni, bara för ett ögonblick, inte bryr er tillräckligt mycket om någon av de här främlingarna, kommer ni att känna er genomruttna.’ Det är vad jag tror. Vad tror du?

Jag tycker om det här citatet från Douglas Couplands Generation X. Även om jag har en betydligt mer positiv syn på familjen så är telefonkatalogs-tanken inte helt orimlig. Man får vad man får. Man har vad man har. Och banden emellan är av en så säregen sort att jag ständigt fascineras.

bildFamiljen jag hade börjar i en katastrof när familjen upplöses i en explosion. Det är Junes hus som sprängs i luften natten innan hennes dotters bröllop. Dottern och hennes blivande make, Judes partner, dotterns pappa, Alla försvinner i explosionen. Men varför var just June utanför huset? Varför var just hon den som inte var inne och sov?

Berättelsen förs framåt när olika röster i familjen och i familjens perifera värld berättar sina historier. Bilden blir allt klarare. När allas röster hörs så blir helheten så mycket tydligare, kanske vackrare men tveklöst så mycket sorgligare än om bara en berättarröst skulle ha fått hålla ordet. Fiktionen blir större än verkligheten och jag älskar verkligen den här boken just därför. Jag läser saktare och saktare för att den aldrig ska ta slut.

Men nu är det slut. Obönhörligen. Så jag läser recensioner i stället. I Svd skriver Eva Johansson att den tyngs ”av för många överflödiga bipersoner och störande utvikningar och av en framvällande flod av detaljer. Clegg tycks tro att praktiskt taget varje gestalt som dyker upp i romanen kräver en egen och fullständig bakgrundshistoria, något som stjäl fokus från romanens egentliga kärna och ärende”. Jag som hatar babbel i romaner tycker tvärtom. Att alla utvikningar, alla personer, alla bakgrundshistorier är just det som gör den här romanen. Precis som en familj.

Familjen jag hade. Bill Clegg. Utgiven 2015. På svenska hos Forum förlag, i översättning av Manni Kössler.

Kvinna inför rätta av Louise Doughty

9789137143989[1]Yvonne Carmichael är 52 år gammal och genetikforskare med ett imponerande CV. Jag får intrycket av att hon tycker om sig själv, har förlikat sig med sina mindre positiva egenskaper och är en kvinna med självklar pondus och självförtroende.
Jag antar att det är dessa attribut som gör att hon utan åthävor plötsligt befinner sig i en passionerad kärleksaffär med en man hon kallar X. Hon vet var han jobbar, hon tror sig veta med vad och det räcker för henne. Hon behöver inte veta hans namn, hon är uppslukad av förtärande passion.

Det är i Yvonne huvud vi befinner oss romanen igenom och hon berättar sin historia med tillbakahållen nerv visuellt detaljrikt och genomsyrat med en viss ödesmättnad.
Jag åker med och slukar hennes ord. Jag gillar henne och läser rastlöst inför den händelse som är av sådan dignitet att den leder till rättegång med Yvonne som svarande.

Jag måste här bara nämna kapitel 16 som inleder scenerna i domstolen och som är lysande skrivet med plågsam detaljrikedom. Yvonne är på väg i fångtransport till domstolen Old Bailey, hon mår illa och föreställer sig livet utanför i Londons morgonsstress:

Jag har aldrig upplevt irritationen under måndagsmorgnarnas pendlande mer lockande. Kommer någon av alla de där människorna ens kasta en blick på den här transportbilen när den kör förbi på gatan, undra vem som kan sitta där inne?

När hon kommer fram till Old Bailey får hon en brandgul plasthaklapp med en siffra om halsen och forslas till en cell i väntan på att bli förd till rättssalen. Från och med nu är boken inte bara en bladvändare, den nogsamma skildringen av Old Bailey och den anklagades väntan på att rättegången ska börja kryper under skinnet på mig och jag tänker att jag nog aldrig läst en roman som så skoningslöst skildrar en rättsprocess från den svarandes horisont.

Det är klaustrofobiskt, psykologiskt utmattande och väldigt gripande, förmodligen därför jag hyser en sådan sympati med Yvonne. Jag läser bara några sidor i taget nu, jag står liksom inte ut. Det hjälper inte att försöka lätta upp läsningen med att tänka på de fåniga peruker som britterna bär i domstol eller på den trevlige karibiske vakten som bjuder Yvonne på te, men till slut har jag läst klart. Kvar hos mig finns Yvonnes öde och hennes bitterljuva minne av Apple Tree Yard.

Apple Tree Yard är romanens titel på originalspråk och egentligen tycker jag att boken borde hetat så även på svenska. Men föralldel Kvinna inför rätta är ju inte så pjåkigt det heller, framförallt är det en rejäl svensk titel som alla förstår.

Utgiven av Forum 2015, översatt av Manni Kössler.

 

Du av Caroline Kepnes.

9789137143385[2]Tänk om den vänlige och aningen töntige killen i bokhandeln i själva verket är en slug, psykopatisk stalker? Tänk om Du är en ung kvinna som råkar besöka denna bokhandel och han fattar tycke för dig? Tillika har Du betalat dina böcker med kort varför han vet ditt namn och lätt kan ta reda på din adress. Du bor på första våningen och gillar att ha fönstret öppet. Du är flitig att dokumentera ditt liv på diverse sociala medier. Du är ett fantastiskt byte! Eller inte?

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag tycker om Du. Välskriven och humoristiskt berättad och fylld av New York-kulturella referenser, inte minst Woody Allens underbara film Hanna och hennes systrar. Men är Du speciellt obehaglig? Jag menar som licensierad boknörd som ofta besöker boklådor borde jag vara skräckslagen?

Kanske beror min ljumma inställning till boken på att jag inte finner unga välburgna amerikanska collegestudenters liv och leverne speciellt intressant. Låt oss säga att jag nog är för gammal för att identifiera mig med bokens Du, trots att hon är illa ute, mycket illa ute. För när hon inte visar sig vara det lätta byte som stalkern trott måste han vidta drastiska åtgärder för att komma nära.

En annorlunda touch är att stalkern är bokens jag, det vill säga berättaren. Av det han talar om för oss förstår vi att han är lika känslokall och skicklig på att döda som någonsin Highsmiths Ripley och Buthler & Öhrlunds Silfverbielke. Fast mig skrämmer han inte, men så skulle han aldrig vara intresserad av att mörda en kulturtant som passerat de femtio.
Om jag inte var i vägen förstås…

Utgiven av Forum Bokförlag 2015, översättningen är gjord av Manne Svensson.

Brev från Europa – Paris n:o 5

bronMin följeslagare i Paris är Andras Lévi . Han kom hit från Budapest för att studera arkitektur.  Med sig har han ett uppdrag, nämligen att lämna över ett brev till en ung dam på Rue de Sévigné, strax intill där jag bor. Ganska snart efter att han kommer till Paris flyttar han till en vindskupa på Rue des Écoles 34. Jag är förstås där och tittar på den röda dörren.

Men saken är den att han bor inte där längre. Och Klara bor inte heller kvar på Rue de Sévigné. Året de träffades var 1937. Och båda var judiska.

Jag hänger Andras i hasorna ett tag ändå när han ovetande om det kommande kriget visar de vackra byggnaderna i Paris på ett helt nytt sätt.

1500-talspalatset Carnavalet med sina lågreliefer av de fyra årstiderna. […] Guimards synagoga på Rue Pavée vars fasad gick i flacka, mjuka vågor som en öppnad skriftrulle. […] vidare längs Rue Denfert-Rochereau där byggnaderna signerade Le Corbusier och Mallet-Stevens, Raymond Fischer och Pierre Patout stod med sina strama, rena linjer som utstrålade en sådan styrka i den bleka januaridagern.

Tack för det! Jag hade aldrig noterat detaljerna annars.

Åren går och 1937 blir 1938, 39, 40…45. Det blir fruktansvärt och sorgligt men omöjligt att sluta läsa. Den osynliga bron är ett riktigt välskrivet mastodontverk. Så mycket forskning författaren måste ha gjort. Det är detaljer och noggrannhet men motsatsen till katalogprosa. Jag följer hela krigets fasor från en annan horisont – Ungerns – än jag tidigare gjort. Det är vardag och konkretion. Det är krigshärd och klasskillnader. Och helt fantastiskt välberättat på många hundra sidor.

Den osynliga bron. Julie Orringer. Utgiven 2010. På svenska av Forum förlag 2012 i översättning av Ann Björkhem.