Norge – lilla turens delsträcka II

Bergen, vilken fin stad! Och jag måste slå ett slag för mitt hotell. Oleana. Så himla läckert och fint. Bo där! Jag promenerar till Fløybanan och åker upp på berget med samma namn. I väskan ligger Stolthet och fördom som jag tänker parallell-läsa med Sommar på strandpromenaden. Jag är en typisk rese-läsare, en sån som alltid läser oavbrutet mycket under resor. Men jag skulle också vilja bli en bättre utflyktsläsare, en sån som åker till ett ställe som inte är så långt bort och läser på själva platsen, inte bara på vägen dit.

BergenJag älskar utsikter från berg. Och detta lystmäte får man tillfredsställt rejält i Norge, ett viktigt skäl att åka runt där. Fløyen är 320 meter högt vid utsiktspunkten och jag blir ganska upptagen och tagen av utsikten. Ingen läsning där alltså …

Men ute på havet är jag snart nog inne i läsningen och där kärlekshistorien mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet blir för hopad av hinder på vägen, läser jag Jenny Colgans bok. För att börja med den så får man väl säga att kärleken till Cornwall genomsyrar stort, men berättelsen är ganska trist. Man måste gilla miljön och Polly från början för att stå ut tror jag. Polly och hennes kille Huckle kommer återigen i nåt trubbel och killen åker till USA och mobiltelefoner trasslar etc etc. Storfinansen kommer till ön och kör bageriet i botten men till sist kommer ett enastående dramatiskt crescendo där Huckle kör sin bil i stormen för att han insett hur de hör ihop, Polly och han. Men jag gillar Polly så boken är en liten godbit för mig när jag själv sitter här och guppar längs norska kusten. Och jag gillar författare Colgan som tusan, för det finns bättre titlar.

Stolthet och fördom är en, om inte kär så i alla fall, bekant. I översättning av GunBritt Sundström är den fin och lättillgänglig. Jag törs inte skriva så mycket mer om boken eftersom Maggan är JA-expert. Läs hennes underbara bloggyn Det finns aldrig för många Jane Austenromaner här och här.  Helt klart är Stolthet och fördom en bra berättelse som håller sig. Själv besöker jag Ålesund och fortsätter sedan upp till Trondheim. Med utlästa böcker. Mer om detta senare.

Stolthet och fördom. Jane Austen. Min översättning är gjord av Gun-Britt Sundström.
Sommar på strandpromenaden. Jenny Colgan. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit förlag i översättning av Birgitta Karlström.

 

Norge – lilla turens delsträcka I

Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.

Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.

IMG_0111I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.

Vårdagar i Visby

bild(1)Visby. Huset har etthundra bra ställen att läsa på. Soffor sängar fåtöljer trappor badkar. Det blir några böcker i en god påsklovsblandning, som Min fantastiska väninna, Den vita staden, World War Z, Veterinären. Jag är här också i förhoppningen om att låta de lika många uteläsarplatserna bli möjliga. Sol. Inte (så mycket) blåst. Och så blir det. Vid havet läser jag Ian McEwans Lördag som utspelar sig under just en enda lördag, men omspänner ändå så mycket tankar och dramatik att det kan omfatta livet.

Det blir också Djupa ro, av Lisa Bjärbo, en sorglig och välskriven roman om när en i ungdomsgänget dör och de andra ska samlas i småstaden för begravningen. Så många frågor. Oupplösligt förbundna till varandra och till platsen de kommer ifrån. Jag tror aldrig jag har läst något som så väl skildrat just det – människan och platsen. Det är också en sådan fin beskrivning av en mamma och hennes relation med den vuxne sonen. Hur svår övergången är från att vara tonårsmamma till att bli den andra mamman, den som inte ska uppfostra eller vara delaktig i vardagslivet. Men ändå känna precis samma oro och omsorg som alltid. Eller mer. Jag älskar bra mamma-skildringar.

 Jag måste packa ihop nu. Motvilligt. Vet inte hur jag ska sluta bloggyn. Kanske som vanligt:

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby

 

 

 

Vinterdagar i Visby

Jag halvligger i fåtölj 806, aktersalong, M/S Gotland. Bredvid har några glada barn någon springlek mellan stolarna och mitt hår fladdrar till när de swooschar förbi. Så startar man bäst en ledighet i Visby, att glida över vattnet i lugn och ro. Swooschet? Bara avkopplande.

IMG_0170Visby-vinter är lugn. Det är promenader upp och ner i backarna, goda middagar på restaurangerna, att lyssna på havet under dygnets alla timmar. Jag läser Lars Myttings Simma med de drunknade och jag måste smattra ur mig ord som fantastisk, ofattbar, vacker, hisnande.  Men 400 sidor, vad menar du? Ge mig mer! Eller egentligen inte. Det är en sådan god komposition. Bara att det tar slut. För jag vill ligga här i soffan och läsa boken så många fler timmar.  Trä och träd är utgångspunkten i berättelsen om Edvard som växte upp med sin farfar på en gård i Gudbrandsdalen. Det är så inlevelsefullt om hur det är att leva där att jag sitter med på farstutrappan. Jag är med i baksätet när han drar en liten sväng vid 17-tiden på byn. Upp bland fåren, jag är med. Men det finns förstås ouppklarade frågor som måste redas ut. Vad hände egentligen med mamma och pappan som omkom så olyckligt när Edvard bara var tre år?

visbySå read my lips: läs den. När jag nästan är klar vet jag att jag kommer att känna mig totalt och helt igenom tom och få svårt att öppna en ny bok. Lösningen: Börja på en ny när det är 20 sidor kvar av den gamla. Ger känslan av att jag aldrig är between books. Nu blir det Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. Jag tycker om den en hel del och vill släpa ut ett fårskinn till strandkanten för att sitta där och läsa om Delia Moss. Då kommer snön och så snöar det ymnigt i dagar. Jag är såklart ute, men Delia Moss får stanna inne.

Vill man läsa en välskriven recension om boken OCH om författaren så klicka över till hyllan. Själv går jag till Botaniska trädgården och hasar runt i snön. Det är tyst och om jag inte ogillade ordet magiskt så skulle jag använda det. Botaniska och St Olavs ruin är som ett fantasiland, som att vara i annan värld, ja som i en bok. Och knappt mörkret får mig att gå därifrån.