Norge – lilla turens* sista delsträcka

Det finns såklart många bra saker med Trondheim, men jag ska berätta om 3 bra saker med Trondheim**.

  1. Vädret. I Trondheim tar jag tricken upp mot Gråkallen. Den nästan milen långa spårvagnsturen visar hur långsträckt staden är, både i höjd och bredd. Villaområden blandat med natur för turer och bad. Jag sätter mig sedan vi Kyvannet för att läsa. Svinkallt däruppe några hundra meter över havet. Solen är varm, men vindarna iskalla. Nere i byn lyser samma sol, men här nere är temperaturen en bra bit över 20. Regnet störtar in lite senare. Och längs bergsidorna rullar dimman några varv. I Trondheim behöver man inte oroa sig för att man packar kläder för alla väder för en och samma dag. Man får allt.
  2. Fiken. I Trondheim kan man fika så goda saker och dricka så gott kaffe. Hela tiden, för caféerna originella och spännande, löper som pärlband genom byn. Jag dricker iste på Kafé Dromedar och kakan äts på Skydsstationen. Det är svårt att välja.
  3. Naturen bakom knuten. I Trondheim kan man stå vid en husknut, ett kafé eller klädbutik och vända sig om för att möta naturen. Allt är nära, omväxlande och vackert. Höga berg. Utsikt. Vidder. Sjösystem. Skogar och långa turvägar.

Min kompanjon i Trondheim är Ove i Trude Marstens Hem till mig. Jag följer läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Och även om jag ibland tänker men för fan Ove, så känner jag så starkt för honom och det liv han lever. Missa inte den här boken! Och missa för tusan inte Trondheim.

Hem till mig. Trude Marstein. Utgiven 2012, på svenska 2014 av Albert Bonniers förlag i översättning av Lotta Eklund.

– – – –

* Den lilla turen är en tur som sträcker sig mellan inte alltför många städer, berättar en amerikansk reseledare för mig i Ålesund. ”Just like you and your tour”, säger han glatt. Hans sällskap gör sin lilla tur på tio dagar och då innefattas såväl Stockholm och Köpenhamn. När jag skulle fråga om grand tour, avbröts jag av en ilsken amerikansk kvinna i sällskapet som ville byta hytt. Jag går alltså i ovisshet.

** Har du sett Johans fordon på svt? Gör det. Förklarar allt. Inklusive detta.

Norge – lilla turens delsträcka II

Bergen, vilken fin stad! Och jag måste slå ett slag för mitt hotell. Oleana. Så himla läckert och fint. Bo där! Jag promenerar till Fløybanan och åker upp på berget med samma namn. I väskan ligger Stolthet och fördom som jag tänker parallell-läsa med Sommar på strandpromenaden. Jag är en typisk rese-läsare, en sån som alltid läser oavbrutet mycket under resor. Men jag skulle också vilja bli en bättre utflyktsläsare, en sån som åker till ett ställe som inte är så långt bort och läser på själva platsen, inte bara på vägen dit.

BergenJag älskar utsikter från berg. Och detta lystmäte får man tillfredsställt rejält i Norge, ett viktigt skäl att åka runt där. Fløyen är 320 meter högt vid utsiktspunkten och jag blir ganska upptagen och tagen av utsikten. Ingen läsning där alltså …

Men ute på havet är jag snart nog inne i läsningen och där kärlekshistorien mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet blir för hopad av hinder på vägen, läser jag Jenny Colgans bok. För att börja med den så får man väl säga att kärleken till Cornwall genomsyrar stort, men berättelsen är ganska trist. Man måste gilla miljön och Polly från början för att stå ut tror jag. Polly och hennes kille Huckle kommer återigen i nåt trubbel och killen åker till USA och mobiltelefoner trasslar etc etc. Storfinansen kommer till ön och kör bageriet i botten men till sist kommer ett enastående dramatiskt crescendo där Huckle kör sin bil i stormen för att han insett hur de hör ihop, Polly och han. Men jag gillar Polly så boken är en liten godbit för mig när jag själv sitter här och guppar längs norska kusten. Och jag gillar författare Colgan som tusan, för det finns bättre titlar.

Stolthet och fördom är en, om inte kär så i alla fall, bekant. I översättning av GunBritt Sundström är den fin och lättillgänglig. Jag törs inte skriva så mycket mer om boken eftersom Maggan är JA-expert. Läs hennes underbara bloggyn Det finns aldrig för många Jane Austenromaner här och här.  Helt klart är Stolthet och fördom en bra berättelse som håller sig. Själv besöker jag Ålesund och fortsätter sedan upp till Trondheim. Med utlästa böcker. Mer om detta senare.

Stolthet och fördom. Jane Austen. Min översättning är gjord av Gun-Britt Sundström.
Sommar på strandpromenaden. Jenny Colgan. Utgiven 2015, på svenska 2016 av Massolit förlag i översättning av Birgitta Karlström.

 

Norge – lilla turens delsträcka I

Den lilla kvinnan i tågvagnen ber så vänligt att få sitta vid fönstret och den tillfrågade mannen svarar genast: ”but of course! Jag har åkt den här sträckan så många gånger.” Jag sitter i sätet bakom henne, och hör hennes små diskreta ooo och aaa när något vackert sveper förbi utanför fönstret. Jag instämmer tyst för mig själv. Jag har bokat min Norgeresa i förvissningen om att bara få se vackra vyer svepa förbi utanför ett fönster. Utgångspunkt: tåg och båt. Även om det är roligt med städer som Oslo, Bergen och Ålesund är transporterna mellan dem som är viktigast.

Längs de allra vackraste sträckorna lyssnar jag till böckerna. Ann Rosmans Vågspel började jag läsa dagarna innan jag for. Jag har aldrig läst någon bok av henne tidigare, huvudpersonen Karin Adler är helt obekant för mig. Men skälet till att läsa boken är att den till viss del utspelar sig på Orkneyöarna, en plats som står på min ”Oh, the places I’ll go!”-lista. Den handlar också om djuphavsdykning vilket inte står på nån lista, men är intressant att läsa om. En bra och välskriven bok om du frågar mig. Det är flera historier på olika tidsplan som ska vävas ihop. En därför lång och bitvis superdetaljerad bok säger jag också. Men Orkneyöarna åker definitivt upp ett par snäpp på listan.

IMG_0111I Oslo vräker regnet ner, jag ligger i det minimala hotellrummet och läser Åsneprinsen av Caroline Hainer. Om pojken Jim som vid ett tillfälle skriar som en åsna och därmed erhåller och befäster sin position. Det är rörande och bitvis sorgligt att läsa hans historia. Vad är det som gör att vi blir de vi blir är ju en av dessa evighetsfrågor som kan ältas om och om igen. Jag ältar inte – i alla fall inte nu – utan kliver på tåget vidare till Bergen. Det känns som jag är den enda skandinaven ombord och jag kan träna språk från all världens hörn om jag ville. Men det vill jag nu inte. Jag vill bara läsa och njuta av vyerna. Det är allt.

Vårdagar i Visby

bild(1)Visby. Huset har etthundra bra ställen att läsa på. Soffor sängar fåtöljer trappor badkar. Det blir några böcker i en god påsklovsblandning, som Min fantastiska väninna, Den vita staden, World War Z, Veterinären. Jag är här också i förhoppningen om att låta de lika många uteläsarplatserna bli möjliga. Sol. Inte (så mycket) blåst. Och så blir det. Vid havet läser jag Ian McEwans Lördag som utspelar sig under just en enda lördag, men omspänner ändå så mycket tankar och dramatik att det kan omfatta livet.

Det blir också Djupa ro, av Lisa Bjärbo, en sorglig och välskriven roman om när en i ungdomsgänget dör och de andra ska samlas i småstaden för begravningen. Så många frågor. Oupplösligt förbundna till varandra och till platsen de kommer ifrån. Jag tror aldrig jag har läst något som så väl skildrat just det – människan och platsen. Det är också en sådan fin beskrivning av en mamma och hennes relation med den vuxne sonen. Hur svår övergången är från att vara tonårsmamma till att bli den andra mamman, den som inte ska uppfostra eller vara delaktig i vardagslivet. Men ändå känna precis samma oro och omsorg som alltid. Eller mer. Jag älskar bra mamma-skildringar.

 Jag måste packa ihop nu. Motvilligt. Vet inte hur jag ska sluta bloggyn. Kanske som vanligt:

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på något fult i Visby