Etikett: Jag packar min väska

Publicerat

Från A till Ö: L som i Lagt kort

Joan Didion är mig en kär författare. Inte så mycket skönlitterärt men i de Lästa böckernas förråd står Lagt kort från 70-talet. Jag läste den 2006 och skrev:

”K satte boken i händerna på mig och sa att ”den här boken ska vara väldigt bra”. Det var den! I huvudrollen står Maria.

Det uttalas Mar-eye-ah, så att det blir rätt från början.

Hon är skådespelerska men det står klart att det var ett tag sedan Carter, hennes man, gjorde de där två filmerna med henne. Hon är skadad och vingklippt. Ångesten finns på varje sida trots att boken är så sparsmakad i sitt berättarsätt. Vill man få ett exempel på isbergstekniskt berättarsätt ska man läsa denna bok. Visserligen talas och tänks det en hel del men det mesta är underförstått. Det ger en avskalad och mycket distanserad läsupplevelse.

Maria och Carter har ett barn tillsammans, Kate, som befinner sig på någon institution någonstans. Det är inte vad Maria vill, och saknaden finns där hela tiden.

’De ringde till mig”, sa Carter inifrån sovrummet i en ton som om han sagt det många gånger förut. ”De ringde till mig för att påpeka att oanmälda besök av föräldrarna bara kan försvåra barnets anpassning.’

’Anpassning till vad’. Maria stack in en nål i håret.

Med sina ”vänner” runt sig, med sprit, fester och filmer går Maria bara mot undergång. En undergång beskriven mellan raderna. Oerhört intressant och spännande att läsa.”

Didions berömda packlista är en ständig påminnelse om en minimalistisk packning (mitt smycke är förstås från Mind the book-Camilla) .

Uppdaterat: Precis när jag pubbade inlägget fick jag nyhetsbrev från Natur & Kultur som återutgiver två av Didions böcker. ROLIGT!

Publicerat

Fåtöljresor

Först tänkte vi skriva något om att välja mellan att sitta hemma och läsa om platser man vill besöka eller läsa en bok som utspelar sig på platsen där man befinner sig, diskutera vilket som var bäst. Men, det är ju inte ens en diskussion. Att resa är ju livsluften.

Nu när vi inte gör det vill vi leta rätt på böcker som vi läst och som handlar om resor eller resande. För det är ju också himla härligt.

Ann-Sofie: Jag kan ju aldrig låta bli att lovorda Nattåg till Lissabon (Pascal Mercier). En lärare som får nog, reser sig upp från stolen och kliver på nattåget till Lissabon. Romantiteln valsade runt som ett mantra ett tag och när jag under en vinterledighet började läsa dröjde det inte länge förrän jag letade jag upp tidtabellen hos SJ.

För att fortsätta på tågtemat är Kvinnor på tåg (Anita Nair) en riktig pangbok. Från Bangalore åker Akhila för att tänka över sin situation. 45 år och ogift. Är det bra eller dåligt? I sovkupén möter hon fem andra kvinnor som med sina erfarenheter bidrar till Akhilas beslut. Kvinnor som berättar sina liv i en tågkupé kan ju vara outhärdligt i bokform. Men de här indiska kvinnornas vardag och den här indiska författarens språk och berättarskicklighet gör att jag bara vill vråla Neeeeeeeeej när sista sidan, 393, bläddras fram. Inkännande, modernt och inte tillstymmelse till sentimentalitet. Bra, bra, bra!

En annan sorts tågresa är cirkusresan. Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow – varsågod och håll till godo! Av olika skäl ansluter sig Jacob till cirkusen. Han lär sig hierarkierna och taskspelen, vem man pratar med och inte. Och jodå, redan första dagen träffar han Marlena, cirkusprinsessan, och förälskar sig. Det här var en sådan intressant och oväntad bok att läsa och jag sträckläste den i solstolen på landet. Vill veta mera om tågcirkusar på 30-talet. Om djuren och artisterna och förhållandena. Hur ska det gå med allt?

Maggan: I Audur Ava Ólafsdóttirs Rosa Candida reser den unge mannen Lobbi från Island till ”någonstans i Europa”, för att odla rosor i en klosterträdgård. En underbar roman om kärlek till rosor och naturen samt till kvinna och ett litet barn. Om att finna sig själv på en plats långt hemifrån.

I den mångfacetterade Kattöga av Margret Atwood lever Elaines familj i Kanadas vildmark. varje sommar. Jag läste boken på 90-talet och har ända sedan dess velat åka till Kanada. Dels till vildmarken som skildras så hänförande, dels till Toronto där de annars bor. Den ultimata resan är ju trots allt när man både får uppleva storstad och oändlig natur.

(Den fina bilden är hämtad på Pixabay)

Publicerat

Jag packar min väska för tågresor

Hur många gånger har jag skrivit om att jag tycker om att läsa i tågsäten? Många. Nu har jag bokat mig en räcka tågresor mellan nordiska städer bara för att få åka tåg. Och läsa. Det är sommarlov nu. Och de där fina bokhögsbilderna som jag förr kunde illustrera text med här på bloggen är inte alls lika vackra längre. Det skulle bli en bild på läsplattan bara så jag får helt enkelt tala om vad den innehåller och ni får tro mig på mitt ord.

Här är jag– Jonathan Safran Foer, och jag samläser med Marie under sommmaren.  Den kommer jag inte läsa ut mellan stationerna. Bara läsa.
Barnet i mossen – Siobhan Dowd , om en unge pojke, om Irland, inbördeskrig, konflikter.
Om en vinternatt en resande  – Italo Calvino och det börjar så lockande:

Kanske hinner jag också med Smaken – Muriel Barbery bara för att den handlar om Paris.
I sommarlovsläsningen blir det för övrigt mycket natur och mycket Paris. Vi får återkomma till det. För nu ska jag packa min väska.

Publicerat

Jag packade min väska för London

Numera orkar jag aldrig ge mig iväg med tidiga morgonflyg. Jag vill ta det lugnt och det är bara skönt att komma fram till Platsen en sen eftermiddag. Till London samma sak. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig två böcker, lagom långa för en flygresa. Starta den första på Arlanda express, och avsluta den andra på i samma tåg på vägen hem. Och så något lagom långt däremellan.

DIT: Sorgen bär fjäderdräkt. En vacker bok att hålla i, ta på. Att läsa den, jo. Bitvis. Jag tycker om sorgböcker och den här är av udda slag där Kråka flyttar in till den sörjande familjen. Kråka, verkligen en stor fjäderburen sådan.

I luften låg en tung dust av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.

Sorgen och saknaden är tät i den här korta boken. Det är verkligen en styrka. Det fragmentariska, komprimerade. Jag lyssnar till Max Porter på Lundströms bokradio där han förordar korta berättelser. Att alltför många har ord för ordens skull, skulle tjäna på att redigeras ner. Det är jag ju sannerligen den första att skriva under på. Ändå är jag inte helt såld på just den här boken.

DÄR: Väl i London läser jag en London-bok. Only väg is upp av  Emmy Abramhamson. Om Filippa som åker till London för att söka in på den prestige-fulla Royal Drama School. Motgångar och medgångar och ett happy end. Så väldigt lagom läsning. Varken mer eller mindre.

16473750_10154484121434296_6241504897261990272_nAnnars i London är det pubstickning, Waterstones-stickning, Café Costa-stickning och afternoon tea utan stickning med med vackert porslin. Allt i oerhört trevligt sällskap.

HEM: På hemresan läser jag februariboken för Breakfast Book Club. Doktor Wassers recept av Lars Gustafsson. Jag älskar mystiska svårfångade män i kostym (eller läkarrock). Så också Doktor Wasser. Vad klubben sa sammanfattas väl här.

EFTERTANKE: Det är ändå märkligt när man besöker London. Hur många intressanta saker man än gör, blir det alltid långa listor över det som inte hanns med denna gång.