Frukostintervjun: Gunilla Leining

gunilla[1]För oss passionerade ”läslyssnare” är goda ljudbokinläsare  personer av rang. Vi beslöt därför att frukostintervjua en av dem, Gunilla Leining, som nyligen belönades med stora ljudbokspriset för sin inläsning av Jojo Moyes Livet efter dig.

God morgon! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Jag äter havregrynsgröt på vardagarna. Om jag hinner… Och sedan surdegsbröd med en massa goda pålägg på helgen, som min man köper på lokala bageriet när han går med hunden. Och så har jag fått frukost på sängen två helger i rad! Bara sådär. Väldigt omtänksam make.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningen blir det. På helgen. Vi kör papperstidning fre-sön.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Varför inte något av Jojo Moyes? I öronen då…

Ljudböcker till frukost är en gåva till de morgontrötta. Vad läser du just nu? Eftersom jag har den stora ynnesten att få läsa så mycket bra böcker på jobbet just nu 😉 så blir det mest korsord som kvällslektyr. Men jag håller faktiskt på med Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr som vann Pulitzerpriset 2015. Fast jag gör den inte riktigt rättvisa tyvärr, eftersom jag är så trött och får börja om på samma sida varje gång jag tar upp den.

Underbart att läsa böcker på jobbet! Vad använder du som bokmärke?
Jag använder det jag kommer åt som bokmärke – om jag reser kan det bli ett boardingkort, annars ett gammalt kvitto eller ett vykort. Den här boken har en tråd i sig som bokmärke.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? I bokstavsordning efter författare när det gäller skönlitteratur. Annars efter storlek på inredning-, kok- och andra härliga faktaböcker. Och färg. Jag har lite dille på att det ska se snyggt ut även i bokhyllan…

Åhh, en sådan bokhylla jag bara kan drömma om! Tack Gunilla för intervjun!

Nu är det vår tur i julkalenderbloggstafetten

London 6 december 2015 – Bell&Crown

– Vill du ha lite mer glögg, Maggan? Eller glögg är det ju inte, varmt vin kanske. Gud vad du fick bråka för att få in det. Engelsmännen kanske tycker det är äckligt. Eller konstigt.
– Britterna behöver varmt vin i sin råkalla kyla, de vet bara inte om det än!
– Det är ett ett mycket fint ställe, roligt att vi kan prata om Sista brevet från min älskade här i London. On location så att säga. Men faktum är att jag läste boken i Paris. Sträckläste. Det var min första Jojo Moyes. En intressant och verkligen välberättad historia.
– Jag är ytterst svag för bitterljuva kärlekshistorier och här levererar Jojo Moyes alltid! Sedan gillar jag hennes manliga hjältar, lite Jane Austen-rekorderliga och detta är enligt mig ett mycket högt betyg!
– Ja! Vi får väl säga att det handlar om Jennifer som är gift (med en träbock, om du frågar mig) men träffar sin love of her life. Genom en serie förvecklingar skiljs de åt men de underbara brev de hann skicka dyker upp många år senare. Och Anthony, han är en riktig underbar människa. Lite bufflig, lite känslig, mycket charmig.
– Jag gillar att upprinnelsen till dramat är nedläggningen av en ”gammaldags” tidningsredaktion där den unga journalisten Ellie hittar kärleksbreven när man städar ur arkivet. Anthony var en gammaldags tidningsmurvel, så naturligtvis återfinns hans gamla kärleksbrev i ett tidningsarkiv. Jag gillar Ellie! Jag slås också av hur annorlunda det var för en ung kvinna i början av 60-talet mot hur det är idag. Men jag gillar skildringen från 60 talet, jag tänker på Elisabeth Draper i tv-serien Mad men, att Jennifer måste sett ut ungefär så, skörstark liksom
– Ellie, jo jag gillar henne också och framförallt hur hon och Jennifer kontrasteras. Det blir som du säger tydligt vilken utveckling som har skett. Att vi sitter så här, i den här miljön, det skulle inte varit aktuellt på 60-talet. Jag är glad att det är 2015. Tycker du att London kommer till sin rätt
– Nja, London finns mer i bakgrunden än som huvudperson. Fast det är en väldigt brittisk roman, jag tycker alltid Jojo Moyes är väldigt brittisk i det hon skriver även när hon skriver om Frankrike under kriget som hon gör i Sophies historiaFast vad som är brittiskt eller Londonskt är kanske mer en känsla som säger mer om mig än om Jojo Moyes böcker.
– Jag har ingen Londonkänsla alls, men det beror helt och hållet på min miljö för själva läsningen. Kanske skulle vi gå och titta på någon adress?
– Vi kanske ska  uppsöka Fleet Street denna ärevördiga tidningsgata? Fast jag har fina bilder i ”my minds eye” vill nog ha kvar dessa precis som de är. Men du, vad jag gillar bra skrivna bladvändarkärleksromaner! Mycket mer än bladvändardeckare!
– Men jag håller med dig! Jag blir lika förvånad varje gång jag upptäcker det. En bladvändarkärleksroman. Underbart ord. Så skål då, för det och för  Jojo Moyes.

– – –

Julkalenderbloggstafetten kommer från Sofies bokblogg. Vi fick pinnen av Bokdivisionen och efter oss kommer vår vän Den läsande Kaninen.

 

Brev från Europa: Bryssel, Gent och Paris

Jag vill resa lätt. 10 dagar resa, men inte checka in något bagage. Ett litet urval kläder som kan tvättas i ett handfat. Ett block för de uppgifter jag ska genomföra. Inga böcker i pappersform, helst.  Då sätter ångesten in: Räcker det med att ta med bara läsplattan? Tänk om den går sönder! (Lugnande ord: det finns väldigt många ställen att handla böcker i Europa) Tänk om den går sönder på flygplanet! (Lugnande ord: du kan läsa tidningen, eller på mobilen).

Jag slutläser den Blå tråden på planet ner till Bryssel. Anne Tyler är en författare jag uppskattar mycket. Någon gång har jag försökt läsa hennes allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men nu är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

I Gent skiner solen nästan varje dag och jag hittar nya stråk och intressanta områden att besöka, Inte minst biblioteket det gamla och det nya, men det får bli en egen bloggy. Jag jobbar mycket och huvudet är upptaget av arbete. Läsningen får bli anpassad till det. En liten lättläst karamell om en biograf i Paris. DEN följer den dramaturgiska kurvan exakt. Förhoppningen är att boken ska ge mig några nya gator att besöka i Paris. Men så är det inte.

hostJag fortsätter med Jenny Colgans Det lilla bageriet vid strandpromenaden. Jag älskar Jenny Colgan. Stundtals också hennes böcker. Den här får mig att vilja flytta dit tidvattnet är avgörande och längtan efter lunnefåglar blir stark. Här är det Polly som, efter att hennes företag kraschat och relationen med pojkvännen likaså, flyttar ut till Cornwall någonstans för att slicka sina spår. Det visar sig att hon är helt grym på att baka. En rar bok, trots död och skilsmässor, tänker jag när jag lördagsledigt sitter i Jardin Luxembourg i strålande solsken. Allt ordnar sig.

Jag avslutar med Jojo Moyes Sista brevet från min älskade. En sträckläsningsbok (som de övriga i den här bloggyn) om Jennifer som träffar sin stora kärlek. Genom en serie händelser, som jag brukar sammanfatta 2000 år i föreläsningar om religion, kommer de ifrån varandra. Ramberättelsen är journalisten som av en slump råkar hitta deras kärleksbrev och blir en viktig länk i kedjan. Om de träffar varandra? Men läs nu boken. Det är den sannerligen värd.

Läsplattan har 69 % batteri när jag landar på Arlanda. Puh.