Etikett: Joyce Carol Oates

Publicerat

Barnvakten av Joyce Carol Oates

Varje år när det är dags för Nobelpriset håller jag tummarna för Joyce Carol Oates.  Älskar hennes författarskap och hennes otroliga förmåga att gestalta människans psykologi.  Jag blev därför jätteglad när jag såg att hon belönats med det nyinstiftade litteraturpriset Sjöjungfrun som framöver kommer att delas ut på bokmässan i Göteborg. Jag blev naturligtvis också glad när jag blev varse att hennes senaste roman Barnvakten var nominerad till årets bok. Fast ärligt talat blev jag nog mest förvånad, trodde kanske att denna skoningslösa och mörka skildring av en ung hemmafru i 70-talets Detroit skulle vara för litterär för en Årets bok-nominering? Det är en bra roman, Oates är alltid bra, men som inkörsport till hennes författarskap skulle jag nog rekommendera något annat. Som till exempel ”Det var vi som Mulvaneys” eller ”Mitt i livet” som heter ”Middle age: A romance på originalspråk. Fantastiska romaner båda två! 

Oates var på Kulturhuset i Stockholm när Barnvakten släpptes i höstas. Jag var där och ställde mig förstås i signeringskön efteråt, ville väldigt gärna ha mitt exemplar av Barnvakten signerad och se min idol på nära håll. Det tog lååång tid att komma fram.  Oats tyckte om att prata med sina läsare och flera läsare vill ha mer än en bok signerad.  En äldre dam med rullator fylld med Oates-böcker rullade förbi hela kön och ställde sig först. Hon lär ha fått alla sina böcker signerade och en rejäl pratstund. När det blev min tur sa jag något i stil med fram ”I really love your books” Oates log, såg mig i ögonen och sa : ”thank you, Maggan.” Gott så.

Barnvakten utgiven på Harper Collins Nordic 2023. Översatt av Fredrika Spindler.

Publicerat

Joyce Carol Oates is the one and only

Jag håller alltid tummarna för Joyce Carol Oates när det är nobelprisdags. En av hennes bästa romaner heter på originalspråk: Middle age: A Romance, den mer mjäkiga svenska titeln är Mitt i livet. En intetsägande titel på en fantastisk roman. Berättelsen om Adam Berendt, mannen som alla i den idylliska New York-förstaden trodde sig känna, men som bar på en sorg så stor att den måste försonas, är vacker och sorgsen. Faktiskt skulle jag beteckna samtliga böcker på bilden som vackra och sorgsna fast på väldigt olika sätt.  

Det var vi som var Mulvanys räknas som ett av Oates mästerverk och det med rätta. Yngste sonen Judd skildrar hur den tätt sammanhållna familjen Mulvaney sakta börjar falla sönder efter ett övergrepp. Blonde känns som en roman som de flesta läst eller i alla fall känner till, Oates fiktiva tolkning av Marilyn Monroes liv. Det tredje boken på bilden har jag inte läst sedan jag var 18. Min första Oates och jag kände mig förvirrad, tyckte mig förstå att den fanns en undertext som jag inte begrep. Blev fascinerad av Oates dock och har sedan dess följt hennes författarskap även om jag inte läst allt. Vad det gäller Gör med mig vad du vill, har jag under många år tänkt läsa, om men inte kommit till skott, den är ju en tjockis. Förmodligen därför jag läste den, var besatt av tjocka böcker som ung vuxen.

Publicerat

Tematrio – Liv och död i titeln

Jag blev förtrollad av Ida Lindés språk i  Norrut åker man för att dö, min stora kärlek bland svenska romaner 2014, trots den förfärande handlingen. Du kan läsa mer om denna fantastiska roman här.

Jag är en stor Håkan Nesser-fan. En av mina absoluta favoriter är Svalan, katten, rosen, döden, den nionde boken om kommissarie Van Veeteren och poliskollektivet i Maardam. En suggestiv text som förmedlar en speciell stämning som jag bara kan beskriva som Nessersk. Du vet själv om du gillar eller ogillar det Nesserska, tror det är sällsynt med något däremellan.

Jag håller alltid tummarna för Joyce Carol Oates när det är nobelprisdags. En av hennes bästa romaner heter på originalspråk: Middle age: A Romance, den mer mjäkiga svenska titeln är Mitt i livet. En intetsägande titel på en fantastisk roman enligt mig, men å andra sidan hade boken inte kunna vara med på Lyrans Noblessers tematrio denna vecka om den inte haft ordet liv i titeln. Berättelsen om Adam Berendt, mannen som alla i den idylliska New York-förstaden trodde sig känna men som bar på en sorg så stor att den måste försonas, är vacker och sorgsen. Faktiskt skulle jag beteckna samtliga böcker ovan som vackra och sorgsna fast på väldigt olika sätt.  Men varför inte egentligen, de handlar alla om liv och död.

 

Publicerat

Nu går vi i måååål med Blonde-läsningen!

Målgång för sommarens maraton-läsning av Blonde. Hur känns det?

 Ann-Sofie: Det känns otroligt otroligt skönt. Hade jag vetat hur jobbig den här läsningen var skulle jag aldrig föreslagit den! Jag skämtar inte. Boken är bra på så många sätt. Men är den 800-sidor-tjockis-bra? Tveksamt. Samtidigt – hur ska man kunna beskriva ett helt liv på kortare sätt.

 Marie: Det känns fint att äntligen ha gått i mål. När jag tittar tillbaka på läsningen tycker jag inte alls att den var jobbig. Håller den nu för en av mina bättre böcker. Hon har lyckats bevara myten Marilyn Monroe, även om jag ibland tycker att hon varit ganska elak mot Norma.  Men vad tycker du om sista delen och äktenskapet med dramatikern?

Ann-Sofie: Det här äktenskapet skiljer sig från de andra därför att Dramatikern verkar älska henne så genuint för att hon är den hon är. Men det är som om hon inte står ut med det, att hon inte klarar att vara älskad. Dramatikern, som alla andra, blir ändå ”pappa”. Jag tycker att äktenskapet faller efter missfallet, det finns inget värde i det för Marilyns del.

 Marie: Jag håller med dig helt och lider faktiskt med dramatikern, han ville henne verkligen väl. Men hon söker nog aldrig en man, utan en pappa. Jag undrar om hon verkligen ville ha det där barnet.

 Ann-Sofie: Intressant! Jag uppfattar här i romanen som att hon verkligen ville. Kanske för att ”en riktig kvinna” ska ha barn?

Marie: Så är det nog. Men jag fick nog intryck att hon hellre hade velat ha barnet med Charlie Chaplins son och dennes pojkvän, men minnet kanske sviker. Men hade hon orkat ta hand om ett barn, så pillerberoende som hon var?

Ann-Sofie: Nej, absolut inte. Det är tre saker jag tar med mig från denna sista del. Hur sjuk hon var, så drogad och nergången. Det är sorgligt att läsa. Den andra saken som jag inte glömmer är scenen med presidenten som ligger där och styr världen och tvingar henne att underkasta sig. Usch.

Marie: Historien med presidenten var helt igenom vidrig. Eller han framställs som en helt igenom rutten person som alltid får som han vill. Men slutet då, tog hon livet av sig eller blev hon mördad? Och hade det att göra med att dramatikern ansågs ha kommunistsympatier eller affären med presidenten?

Ann-Sofie: Har inte det diskuterats i alla tider om det var mord eller självmord? Det känns som om JCO här möjliggör båda varianterna, eller hur? Det KAN vara en dröm att hon blir mördad, eller också är det så.

Marie: Jag har nog alltid trott självmord, så att det skulle kunna vara mord hade jag inte ens funderat på förrän jag läste boken. Men som du säger här finns båda varianterna. Fritt för tolkning. Bilden av Marilyn/Norma har inte blivit klarare av boken. Hon förblir en myt. Vilket säkerligen var meningen.

Ann-Sofie: Men slutet, slutet! Det är så fint SPOILER ALERT när hon står framför det där fotografiet av pappan och tänker att ”mamma är glad”.

Marie: Mamman var nog den allra viktigaste personen i hennes liv. Hon fanns alltid där, stod för någon slags trygghet, trots att hon var psykiskt sjuk och inte alls särskilt snäll. Norma ville att mamman skulle vara glad och hon ansträngde sig verkligen för att göra henne glad, även om hon nästan alltid misslyckades. Men till slut så gick det ju.

Vad säger du, ska vi ta JCO:s senaste, Karthago, nu, bara 500 sidor…

Ann-Sofie: Va va? Jag hör inte, det brusar så mycket sprak sprak.

– – – –

Under sommaren har Marie på En och annan bok och jag läst Blonde och talat om saken. Läs de tidigare samtalen här.