Men var hon inte blond?

Nu är det dags för fb-chatt nummer två i Maries och min Blonde-läsning. Vi har läst fram till sidan 262. Det är  40-tal och Norma Jean är tonårsflicka. Hon ”plockas upp” av en familj och lämnar barnhemmet.

Marie: Jag tänker på att JCO verkligen förstärker bilden av Marilyn (Norma) som ett objekt. Något för män att beundra. Vad tycker du?

Ann-Sofie: Jag håller verkligen med! Alla män älskar henne! Det finns något avsnitt där massa mansnamn raddas upp, jag hittar det inte just nu, och hon är verkligen så åtråvärd! Men åtrår hon själv?

Marie: Nej, jag tror inte ens hon tänker så. Det kommer senare. Älskar henne vet jag inte om männen gör, åtrår nog mer. Styvpappan, polisen, läraren tänker du på?

Ann-Sofie: Åtrår är nog rätt ord. Jag tänker på att hon växer, blir en ung kvinna och blickarna vilar på henne hela tiden. Fostermor Elsie löser det med citatet på sidan 128:  Vet du vad jag tycker Norma Jean. Jag tycker att det är dags att du blir gift. Livet i fosterfamiljen är inte särskilt roligt, eller hur? Jag uppfattar det som om hon ser att bli gift, att vara fru, är ett steg ut i någon slags självständighet.

Marie: Nej, inte kul. Men för Elsies del handlar det om att få henne ur huset. Jag tror inte hon inser att hon är självständig förrän under kriget, när mannen (eller ”papsen”) försvunnit ut i kriget. Och det är väl först då som livet verkligen förändras med alla fotojobb och tidningsreportage (hur många som helst ju).

Visste du att hon var mörkblond? Min bild av henne är blond, platinablond.

Ann-Sofie: Jovisst vill Elsie få ut henne ur fosterhemmet. Det där med ”papsen”, alltså. Jag känner ett obehag att hon kallar honom så, att hon skapar ett slags rollspel (hela livet tror jag).

Jag har läst biografin Fragment och minns det mörka håret. Jag tror att hon blekte håret när det blev karriärstart. Och bytte namnet. Hon blev verkligen till i alla de där jobben. I andras ögon. En bild. En ikon.  Jag tycker att JCO berättar strålande (har ej strukit något 🙂 )

Marie: Åh jag som hade kunnat stryka lite… Hon berättar fantastiskt, men på inget sätt ändrar hon bilden av MM. Och kanske är det så det ska vara. En gång ikon, alltid ikon.

Ann-Sofie: Nu ska vi in i två avsnitt i ett svep. Hela hennes storhetstid tror jag att vi får här, och sen ses vi och dricker vin och pratar igenom de hundratals sidorna.

Marie: Det ser jag fram emot! (Både vinet och hennes storhetstid.)

Vi läser till 713 till nästa träff vilket är om ett par veckor.

Första samtalet

– – – – –

I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om “sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan.

Blonde – del 1

Då har vi läst den första delen av Blonde och lyckats facebook-chatta om saken.

Ann-Sofie: Då ska vi se hur det här går! Små rutor…

Marie: Ok, tror det kan bli knöligt, men vi testar. Har egentligen inga bra frågor, men tänkte mycket på vikten av att upprätthålla en fasad, hur eländigt det än var.

Ann-Sofie: Jag gillar inte hur den börjar. Jag tycker att starten med döden som paketleverantör är overkill (oj opassande ord i sammanhanget) och vill att boken ska starta med biosalongen. Vad säger du?

Marie: Den är märklig, men samtidigt vet vi ju att det slutar med döden. Men vet inte hur jag ska tolka prologen, att det var ett cykelbud. Funderar på om hon är mer känd för hur hon dog än hur levde/filmrollerna.

Ann-Sofie: Ja, jag kan egentligen ganska lite om hennes levnadshistoria, tror att den här berättelsen kommer bli den som jag tror är sann, även om den är fiktion. Det är en sådan sorglig uppväxt med mamman på psyk och hur hon får leva sitt liv på barnhemmet. Misär!

Marie: Jag kan inget heller, och har sett ganska få av hennes filmer. Så visst finns en risk att vi tolkar det som sanningen. Mamman var en drömmare, hon kunde inte ta hand om Norma. Samtidigt kanske hon blev sjuk på riktigt av kemikalierna hon arbetade med. Norma fick aldrig chansen att vara barn. Enda tryggheten var dockan. Hade hon fått ett annat liv om mormorn tagit hand om henne?

Ann-Sofie: Mormorn verkade ganska kärv men tog hand om Norma Jean i alla fall. Mat, regelbundna tider och kärlek. Det är så obehagligt när mamman hela tiden går igång på den lilla flickans agerande. Så ja, jag tror att det hade blivit annorlunda. Jag tänkte också på att hon växer genom de 120 sidorna och när hon är 12 uttrycker hon (förstås) stort obehag över att pojkarna börjar titta på henne. Nu ska vi läsa 120 sidor till. Jag gillar boken, bra berättat, men jag vill rensa upp rejält bland orden. Varför så många!

Marie: Redaktörssjuka? Inget jag tänkt på. För mamman var det nog viktigt med en särskild fasad utåt, detta var ju Hollywood (tänk hur hon lånade kläder till begravningen). Hade hon varit barnhemsbarn på annan plats än Hollywood hade nog livet tett sig annorlunda. Här är allt så utseendefixerat. Tänker även på julklappsutdelningen med skådespelarna på barnhemmet.

Ann-Sofie: Haha! Ja, jag tycker om när det inte blir för babbligt. Men jag håller med dig om Hollywood-påverkan. En livsstil som skildras verkligen bra. Ska vi sätta punkt nu och fortsätta läsa?

Marie: Det gör vi. Måste vi inte redigera detta lite?

Men det gjorde vi inte. Till nästa vecka läser vi Flickan, till sidan 262.

Nu du Blonde

I fem avsnitt läste Bokcirkeln i SR Joyce Carol Oates Blonde. Då pratades det om ”sex, fakta, fiktion och metaforer”. Vare sig jag eller Marie (min kollega i bokfrukostarna och tillika bloggare på En och annan bok) lyssnade eller läste. Men nu ska vi göra det och vi följer Bokcirkelns läsplan. Vad kommer vi att samtala om? Följ oss på bloggarna! Kanske läser du Blonde, du också?

Till nästa vecka läser vi till Prolog + Barnet. Tom sidan 123.

Världsbokdagen: Dödgrävarens dotter – JCO

Petra:

DÖDGRÄVARENS DOTTER av JOYCE CAROL OATES
Vansinnig tråkigtOredigerat manusFörstår ingenting. Det är några av de åsikter jag hittar när jag googlar Dödgrävarens dotter. Jag finner ingenting tråkigt eller oredigerat över den. Jag älskar varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk. Jag tycker aldrig det blir långtråkigt som det kunde bli i Fallen eller Blonde utan här tycker jag Oates håller bra tempo hela tiden. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna.

Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Det här är ett inlägg i vårt tema: Böcker som inspirerat oss med anledning av Världsbokdagen, 23 april.