Jag lever medan alla andra är döda

Och i wienarwald står träden kvar. Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag läser dem tillsammans. I solskenet om dagarna. På bryggan. Något annat känns omöjligt. Varje bok bär sig själv helt och hållet. Men tillsammans blir det något ännu mer.

I trettiotalets Wien lever Elise och Josef ett alltmer tillskruvat liv. Restriktioner. Angiverier. Förföljelser. När Josef till sist förlorar sitt jobb bestämmer de sig. Till vilket pris som helst ska sonen, den älskade trettonårige Otto, lämna Österrike. En kristen organisation lyckas flytta ett sextiotal barn till det lugna, trygga, säkra Sverige under en kortare tid. Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Han försökte svara lojalt. Men det var svårt.

Han fick inte världarna att gå ihop, hur mycket han än försökte. Ändå bar han på dem båda. Och de måste rymmas.

Elisabeth Åsbrink fyller igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det.

Josef Ullman var fånge nr 992 i en transport till Oswiecim. Elise Ullman var fånge nr 975 i en transport till samma plats.

Men från Oswiecim -Auschwitz – klarar sig samma år två människor. David Rozenberg och Hala Staw. Jag skriver klarar sig. Man kan sannerligen diskutera ordvalet. Efter stort lidande återförenas de så småningom i Södertälje och börjar bygga ett annat liv. Namnet Rozenberg blir det svenska Rosenberg och helylle, svenskhet och lojalitet till arbetsplats och land ska genomföras. Ett nytt liv.  Det är den vuxne sonen Göran Rosenberg som här försöker sätta samman sin pappas liv. Pappan, som klarade sig. Men som alltid bar skulden i sig.

Auschwitz finns inom David men vem förstår det? När han sakta bryts ned höjs ögonbrynen hos läkare och psykologer. ” Du klarade ju dig!”

Så i början tror jag att den [tanken] trängs undan av förvissningen om att ni inte bara har överlevt för er egen skull utan också för de andras, att ni är spåren som inte får förintas, att ni därför har en särskild skyldighet mot det liv som ni mot alla odds och mot all rättvisa har fått, att ni genom detta liv måste rättfärdiga det faktum att ni lever medan de andra är döda.

Men sen. Alla kan inte orka. Fastän de ”klarat sig.” David gjorde det inte.

20120629-185947.jpgJag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.

Sen reser jag mig, hämtar min cykel och trampar fort.

Och i wienarwald står träden kvar. Elisabeth Åsbrink. Utgiven av Natur&Kultur 2011. Min pocket från samma förlag kom 2012.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran Rosenberg. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012. Jag läste den som e-bok.

_____
Mer den om här Lofoten-resan.

Rikitikitavi

Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.

Men låt oss börja från början. Min början.

Pojken på månen kommer 1995 och min syster och jag börjar älska RW. Hon kanske lite mer än mig. Bind en duk blir min tröstesång när hon dör ett par år senare och jag dubblar min kärlek till RW. En gång för min syster och en gång för mig. Nästan allt tycker jag om. Callastolkningar, midsommarnattsdrömmar , Barbara och de egna sångerna.

Ändå var jag tveksam till att läsa den självbiografiska berättelsen. Vad ska det vara bra för, tänkte jag. Jag vill inte rubba min egen RW-bild (ganska romantisk…) När jag senare lyssnar till RW och han presenterar bok och musik tänker jag om – tänker: ”Ja!”

Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom.  Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.

Och kärleken strömmar så intensivt och passionerat över boksidorna.

Rikitikitavi. Rikard Wolff. Utgiven av Wahlström&Widstrand 2011. Min pocket kommer från Bonnier Pocket och är utgiven 2012.

____

Mer den här Lofoten-resan.

 

 

Jag packar min väska för Norge igen

Det är dags för långtripp. Nordnorge igen! Vi flyger upp till Bodø och tar sedan färjan över till Røst, ö-gruppen som ligger långt ut i Norskehavet. Ser ni den? Längst ner till vänster på bilden här bredvid. Där blir vi några dagar för att läsa och titta på havsfåglar vi aldrig sett och cykla. Härligt!

Vi fortsätter sedan med färjan över till Lofoten och tar bussen upp till Svolvaer. Där stormade det i vintras så vårt hus som vi brukar bo i har blåst bort – bokstavligen. Vi tar oss vidare norrut ända till Andenes som ligger längst upp till höger på bilden. När vi varit där i några dagar åker vi bussen tillbaka till fastlandet och Narvik. Jag kollade just tidtabellen. Det tar sju timmar. Det betyder åtminstone en bok. Jag är specialist på att läsa och titta på vacker omgivning samtidigt. I Narvik har det byggts ett nytt högt hotell sedan vi var där senast. Högt upp och med utsikt över havet önskar vi, skrev jag i beställningen.  Därifrån tar vi slutligen tåget tillbaka till Stockholm.

Röstlandet är max 11 m.ö.h

Det gäller att packa rätt. Sol, vind, regn och hagel. Jag är beredd på allt. Och så böckerna förstås, roligt som tusan att välja ut den perfekta mixen. Jag tänker iPad och jag tänker pocket. För tjockböckerna orkar jag inte släpa runt här. Och jag tänker böcker jag inte läste när jag gjorde förra Norgeresan.

Så här blev det nu:

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Rikitikitavi av Rikard Wolff . Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Det bästa av allt av Rona Jaffe. Brev från en bruten horisont av Calle Brunell. Ru av Kim Thúy Stål av Silvia Avallone. Paris, chérie : så där säger folk, alltså av Ida Pyk. Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky

Borde funka va?

_____
Kartan är lånad från här