Vintage – det tål att upprepas

Vi pratar om böcker man blir varm av den här morgonen när termometern närmar sig minus tio grader. Lägenheten består av stora glaspartier från golv till tak och vintervinden kryper in. En bok som värmer. Jag letar i gömmorna. Och här är den. Lästes i augusti 2011.

De små hästarna i Tarquinia berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

”Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme”, skriver jag 2011 men nu i januari 2018 passar den lika bra.

De små hästarna i Tarquinia. Marguerite Duras. Utgiven igen hos  Lind&co 2011.

En fördämning mot Stilla havet

Till Franska Indokina kommer hon med sin man, lockad av upprop som  ”Ungdomar, res till kolonierna, där väntar er rikedomen”. De etablerar sig som lärare i kolonin, barnen föds.

Men när vi kommer in i handlingen har åren gått. Maken är död. Barnen, Suzanne och Joseph är snart vuxna. Varje år svämmar jordlotten över av högvattnet. Huset blev aldrig klart. Projekt med fördämningarna mot havet har havererat. De är skuldsatta upp över öronen.  Deras triangeldramatik är obehaglig och livet vid havets kant har blivit en misär.

DSCN0903Här känner jag ångesten lägga sig runt halsen och jag får svårt att andras. Duras kan gestalta en stämning så effektivt och också jag går där i leran vid havet och väntar på något obestämt. Att det ska hända.

Det händer. Herr Jo kommer, förälskar sig i Suzanne men utnyttjas, avfärdas och förnedras.  Joseph träffar en kvinna som vill rädda honom. Men vill han? Modern går under.

Och obevekligt lider alla vidare. Jag sväljer,  sväljer.

En fördämning mot Stilla havet. Marguerite Duras. Utgiven 1950. På svenska 1985, tror jag. Min utgåva är utgiven av Modernista 2012,

– – – – –

Set in another country i SLB

Den kärleken

Rapport från min mamma: Alla rosor är slutsålda.

I stället ger jag er ytterligare två fina boktips som passar att läsa vilken hjärtas dag som helst. Den kärleken av Tove Leffler som berättar om Anne Charlotte Lefflers spännande liv och parallellt finns Tove Lefflers nutida resor i sin avlägsna släktings fotspår. Enastående bra bok.

Nästa hjärtebok får bli Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras. Maria bilar i Spanien tillsammans med sin väninna, sin dotter och sin man. Men kärleken är i upplösning och hon uthärdar med hjälp av konjak och manzanilla. Låter det inte som en hjärtebok? I promise you, det är det!

Om man räknar kärlek på mitt vis.

 

Älskaren – tävlingsdags

Vad är en klassiker? Jag lämnar ut frågan till mina elever som vrider och vänder på den i sina reflektioner. Något som är tidlöst, svarar någon, en roman som passar att läsa när som helst. Något som är så bra att man kan återvända till romanen om och om igen, säger en annan. Något som alla vet vad det är men ingen har läst, svarar en tredje sarkastiskt. Vad tycker du?

Här på BBC tittar vi närmare på fyra av de romaner som Bonnierpocket ger ut i sin klassikerserie i höst. Älskaren. Den allvarsamma leken. Den franske löjtnantens kvinna. Emma. Omslagen av Petra Börner är så vackra att det nästan inte går att bläddra upp första sidan för att läsa.

När jag läste den Älskaren första gången tänkte jag nästan omedelbart: ”nu läser jag ett mästerverk.” Marguerite Duras passionerade kärleksberättelse handlar om en 15-årig fransyska och en betydligt äldre kinesisk man. Platsen är Saigon. På färjan över Mekong-floden möter de varandra.

Jag har redan förstått. Jag vet något. Jag vet att det inte är kläderna som gör kvinnorna mer eller mindre vackra och inte skönhetsvård heller, varken salvornas pris eller smyckenas sällsynthet och värde. Jag vet att problemet ligger någon annanstans. Jag vet inte var. Jag vet bara att det inte är där kvinnorna tror.

I glimtar återges deras kärlekshistoria flätad med berättelser om flickans övriga liv. Hon hatar mamman som vill förstöra kärleksrelationen, hon sörjer sin förlorade lillebror. Duras rör sig ledigt i tid och berättarröster. Lika lätt flyter språket mellan bildspråk och konkretion. Ett mästerverk.

Tävlingen är avslutad. Vinnare är Narrastine. Maila din adress så skickar vi boken.

Vill du läsa Älskaren? Berätta då vad en klassiker är för dig här i kommentarerna. Bland svaren lottar jag ut boken.  Tävla fram till 12.00 i morgon fredag (9 / 9). Då bloggar vi (och tävlar ut) nästa klassiker  Den allvarsamma leken.