Boken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.
Båda systrarna är nära att hoppa av, men slutligen sitter de där på ett ganska sjabbigt hotell i Alcudia. Efter en del tjafs tar de sig till en restaurang för att äta en sen frukost. Där på restaurangen träffar Mona Världens vackraste man och blir blixtförälskad. Barbro blir förskräckt och indignerad, hon moraliserar både med ord och i tankar över hur hon tycker att hennes över 60 år gamla gifta syster beter sig.
Jag slukade denna insiktsfulla bladvändare, men min läsning hade kunnat vara bättre. Ungefär när jag var halvvägs genom boken instagrammar Natur & Kultur att en uppföljare är på gång. De lyckas i samma inlägg avslöja slutet på Världens vackraste man, ett slut som läsaren blir varse i det allra sista kapitlet. Min läsning hade helt klart blivit annorlunda om jag inte vetat, så snälla Natur & Kultur, titta på ert inlägg så förstår ni nog vad jag menar.
Boken innehåller en hel del smart och trovärdigt skriven dialog. Tyvärr har man valt Sveriges mest överskattade inläsare, Katarina Ewerlöf, till ljudboken. Ewerlöf läser samtliga böcker med exakt samma intonation och hon när hon läser repliker ser hon till att det låter som om hon deltog i teateruppsättning. Om man gillar radioteater är detta okej, men är man en läslyssnare som vill läsa boken dvs. inte få den uppläst, är hon hopplös att lyssna på. Jag kämpade på i två timmar innan jag definitivt gav upp.
Och ja, jag kommer absolut att läsa fortsättningen.
Utgiven på Natur & Kultur 2016.
En mogen debut av den vid boksläppet blott 27-åriga Emma Cline. Romanen utspelas i Kalifornien under sent 60-tal. Evie är 14 år, ensam och vilsen utan fotfäste. Hennes föräldrar är upptagna av sitt, fadern har nyligen lämnat modern för en annan kvinna och mellan Evie och hennes bästa vän blir förhållandet sakta men säkert kyligare. Av en slump träffar Evie ”flickorna” och blir fascinerad av den 19-åriga Suzanne. Flickorna lever i kollektiv tillsammans med en karismatisk man, Russell, vilken Cline har modellerat efter sektledaren Charles Manson. Sakta men säkert sugs Evie in i sektens sfär.
En sällsamt fascinerande och underlig roman! Huvudkaraktären Yeong-hye som berättelsen kretsar kring är en passiv karaktär, så till vida att hon möter omgivningens krav med aktiv passivitet. Hon är i bokens första del gift med en självgod och narcissistisk man som valt just henne därför han anser att hon är en medgörlig och intetsägande människa. En människa som underkastar sig hans vilja och som aldrig någonsin kan komma att överglänsa honom. ( Ack vad han bedrog sig.)
Varje år under oktober månad infaller olyckssäsongen för Cara och hennes familj. Blåslagna, bandagerade med brutna ben och hjärnskakningar uthärdar de och hoppas året inte ska innehålla någon tragedi, att någon i släkten dör. I övrigt är Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam som ungdomar mest. Så även Caras bästa vän Bea förutom då att hon är häxa.