Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

Bygdedjuret av Sven Olov Karlsson

En mästerlig autofiktiv roman som tar avstamp i 1970-talets Västmanland där Sven Olov Karlsson växer upp. Hans familj driver som sista generation ett av de många småbruk som gått i arv i släktled efter släktled. Det är en trång värld fylld av oskrivna regler utifrån bygdedjurets principer vilket är det samma som jantelagen. Livet är hårt för Sven Olovs pappa som har ett vanligt jobb på dagarna och driver gård på kvällar och helger. Arbetet uppslukar honom i eviga cirklar och så ska det bli även för Sven Olov. 

Läsaren får följa honom genom livet fram tills nu, en färd som stundtals är ljusfattig och mödosam men alltid allmängiltig.  Skildringen går mig djupt till sinnes, jag kan verkligen relatera, även om texten genomsyras av humor och många skildringar är obetalbart roliga, så värker det i hjärtat. Farmodern som fostrar genom att skrämmas, att få dåliga råd från vuxna, skolan med sin hackordning och känslan av att vara alldeles ensam. 

För jösses vad bra han skriver, han är fullkomligt makalös på att gestalta världen, sina medmänniskor och hans sätt att stapla adjektiv på varandra, jag älskar det. Han betraktar världen genom humoristiska ögon vilket ger texten både lätthet och djup. Sven Olov har varit Augustprisnominerad två gånger tidigare och det måste helt enkelt bli en tredje gång med Bygdedjuret.

Utgiven på Natur & Kultur 2024 och på bilden ser ni Sven Olovs debutroman Italienaren som spelar en speciell roll i Bygdedjuret.

Publicerat

Bokfrukost om Nidamörkur av Peter Fröberg Idling 

Screenshot

En skräckroman som utspelar sig på Gotland låter som om det skulle kunna bli jätteläskigt, men vi blev faktiskt inte så rädda. Som en av oss uttryckte det, ”jag blev inte rädd men jag tyckte den var kuslig.” Det handlar om ett ungt par Simon och Jenny där han köper en tomt på Gotland för deras gemensamma pengar utan att fråga Jenny. Hon blir inte glad men fogar sig så småningom.

När husbygget väl börjar händer det märkliga saker på Nidamörkur och när Jenny börjar forska i saken får hon reda på att platsen har en mörk historia. Man har avrättat människor här och marken har även varit en begravningsplats. 

 Några röster från morgonens diskussion:

Jag tyckte den var fascinerande och spännande

Tyckte den tappade i spänning allteftersom 

Fick fler och fler frågor som inte besvarades

Gillade inte, lösa trådar och banala människor 

Inte en fullgången roman, mer som ett utkast har hört att han skrev den parallellt med en annan roman, kanske det är där skon klämmer

Gillade stämningen

Funderar över karaktärerna Jenny och Simon, deras personligheter passar inte riktigt i en skräckroman. 

Retar upp mig på karln, (Simon), han har ju INGEN koll

Barnavårdsnämnden var en djupt obehaglig instans på den tiden

Tyckte det var läskigt med vattnet som kom upp ur den nyborrade brunnen, likvatten?

Trovärdig arkiv dokumentation tycker jag som pysslar med sådant

Stolparna som Simon gick igenom, ledde honom till den andra sidan

Flöjten, jag tror jag vet vad som hände när Simon spelade på den

Några av oss hade synpunkter på slutet men som vi kom fram till att en det är i deckare som trådarna knyts ihop medan en skräckroman slutar i kaos och oordning. Vi enades om att Nidamörkur är en ovanlig roman samt att den har driv, man läser på. Finns som ljudbok.

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling är utgiven på Natur & Kultur 2020.

Publicerat

Drömmen om ett träd

Jag gillade Binas historia, men jag tyckte om Blå ännu mer. Särskilt slutet grep mig mycket. Jag minns att jag också kände hoppfullhet. I Prezwalskis häst blev allting svartare. Så jag såg fram emot den fjärde och avslutande boken i klimatkvartetten. Önskade något ljusare i den framtid Maja Lunde målar upp i böckerna. Nu har jag läst.

I Drömmen om ett träd handlar det om växter och en fröbank på Svalbard står i centrum. Från den första boken dyker Tao upp, hon som ägnade sig åt pollinering av fruktträd när insekterna drastiskt minskat i antal. Nu är hon ombord på en båt som tar sig upp till Svalbard för att finna fröbanken, den skattkammare som samlar all världens fröer. Vi är långt in i framtiden och på Svalbard finns numera bara två ungdomar och deras småsyskon. De har inrättat sig i det omöjliga, möjliga livet. Men nu är båten här. Och de kan få åka med till en annan civilisation. Vill de?

Jag beundrar Lunde och hennes förmåga att iscensätta vad som kan/kommer att hända med klimatet. Att röra sig i olika tidpunkter uppskattar jag också. Språket är lätt och luftigt, väger upp det tunga. Ingen ska kunna missa budskapet. I den här boken gör man det inte. Och ibland blir det väl mycket lektioner. Alla människor i alla fyra böcker är ganska lika varandra, svårmodiga och driftiga. Att inte kämpa är att ge upp.

Vi får egentligen inte veta vad som hände och händer på andra delar av jorden annat än där Tao bor. Nationerna har upphört. Gränserna är upplösta. Skyfallen många och torkan stor. Hon förbannar alla oss som inte tog vårt ansvar.

Ändå känner jag hopp när hör Tao säga att ” … och jag är en del av ett vi. Det vackraste ordet som finns.”

Drömmen om ett träd. Maja Lunde. Utgiven på svenska av Natur & Kultur i översättning av Lotta Eklund.

Om Binas historia . Om Blå. Och om Przewalskis häst.

Publicerat

Sällskapet – en femstjärnig läsning

Därför kliver jag med stort intresse in i romansamlingen Sällskapet av Christina Hesselholdt. Här är Camilla och hennes man Charles. Bästa väninnan Alma och hennes Kristian. Edward. Och Alwilda. Så ser konstellationen ut i början av boken, men relationerna förändras, rör sig under de flera år som går.

Sällskap intresserar mig. Alltså en skara vuxna människor, som inte är en familj, som följer varandra genom åren, som träffas på utflykter middagar, födelsedagar, sådana som blir oense, osams och enas igen. År efter år. Hur gör de? Hur pratar de? Hur orkar de hålla ihop?

Litteraturen är ständigt närvarande. Alma är författare och kring henne kretsar tankar om skrivande och författarskap. Också Camilla är en läsande människa som ofta drar paralleller till böcker hon läst eller sett. Allt blir ett samtal med klassiska författare. Underbart!

Språket och stämningen i den här boken är femstjärnig. Vi möter sällskapet som regel i form av inre monologer eller som om personerna berättar för någon. Ofta är det Camilla som har ordet, men alla kommer till tals och berättar och tänker på saker som är aktuella för dem för närvarande. Visst finns det en sorts handling, jag menar livet pågår och åren går, det händer saker. Men det är inte det som är centralt och framåtrörelsen ligger inte i saker som ska lösas. Det är tankarna, resonemangen, tillbakablickarna, önskningarna, konflikterna som radas upp och skapar en värld som jag sent ska glömma.

Med stor glädje fortsätter jag nu med Sopa ihop löv mot vinden som är en fristående fortsättning.

Sällskapet. Christina Hesselholdt. Utgiven på svenska 2017 av Natur och kultur i översättning av Ninni Holmqvist.

* 2018 var boken med i frukostbokklubben ser jag, men då var mina mamma sjuk så jag varken läste eller deltog. (Hur vi kunde välja en bok på över 400 sidor är en fråga för sig) Läs vad man tyckte!