Vägen till Svolvær är dryga tre timmar lång och oavbrutet vacker. De höga bergen, havet i alla skiftningar från mörkblå till blekturkos, vägen som snirklar sig fram på bergssidan. nej jag tröttnar aldrig. Plötsligt dyker Nick och Norah upp. Jag läste om dem och deras låtlista förra gången jag åkte här. Nu kommer jag i håg små citat, korrekta eller inte.
Jag fattar att det här kommer att låta konstigt, men skulle du ha någonting emot att vara min flickvän de närmaste minuterna?
Jag läser alltid när jag åker buss/tåg/flyg. Jag har ett sätt att läsa som gör att jag samtidigt kan titta på utsikten . Jag vet inte hur det går till men det är i alla fall härligt att kunna. De här timmarna läste jag Ru. Hurraropen om den här boken har jag hört länge. Men jag blir sällan lockad av sådana, utan istället skrämd. Höga förväntningar på en bok = livsfarligt för mig. Nu försöker jag bara koppla bort det och läser på. Det visar sig vara en fin bok med ett lika vackert språk som Lofoten utanför bussfönstret.
Som barn levde Nguyen ett rikt liv i Vietnam, men fick lämna sitt land som båtflykting. Så småningom hamnar hon Quebec. I korta minnesassociativa avsnitt flätar författaren en roman där Saigon i då och nu blandas med Quebec. Allt finns till på en och samma gång. Samtidigt skiljs tidplanen åt genom att den vuxna kvinnan kan förstå sig själv nu först genom att betrakta sig då. Saknaden efter sin mor, kärleken till sina barn det vardagliga och det politiska, allt ryms på de blott 150 sidorna.
Jag ställer den i bokhyllan i sjöhuset och hoppas att någon norpar den.
Ru. Kim Thúy. Utgiven av Sekwa 2011. Min pocketversion kom 2012.
_____
Mer om den här Lofotenresan.
Jag är helt tagen när jag är klar med böckerna. Så fantastiska att läsa. Sorgliga. Viktiga. Men utmattande. Jag lägger mig ner på den solvarma bryggan och tar mig på så sätt tillbaka till här och nu. Pillar lite med mina havsskatter. Måsarna skriker oavbrutet och cirklar beskyddande över sina häckande honor.
Träbryggan är varm. För trots att luften har knappa tio grader här i Lofoten värmer solen ordentlig där jag ligger i lä och läser. På andra sidan sundet har stora kolonier av måsar invaderat hustaken som häckningsplats. De skriker oavbrutet för att varna och skydda mot inkräktare. Men jag hör dem knappt. Jag är helt och hållet försjunken i Rikard Wolffs biografi.Rikitikitavi – hans mammas smeknamn på honom.
Jag börjar läsa där på den solvarma bryggan på Røst. Om barndomen, om ångest och oro – svarta hunden som hugger när man minst anar det. Mamma och pappa och mamma igen. Intressanta och mångfacetterade människor, så fint skildrade. En resa genom tiden, om folkhem och tidsanda, om D-Ö-D-S-viruset som kom. Mycket om skådespeleriet och lusten, musiken och glädjen, Piaf och Barbara.
Det är dags för långtripp. Nordnorge igen! Vi flyger upp till Bodø och tar sedan färjan över till Røst, ö-gruppen som ligger långt ut i Norskehavet. Ser ni den? Längst ner till vänster på bilden här bredvid. Där blir vi några dagar för att läsa och titta på havsfåglar vi aldrig sett och cykla. Härligt!
