Sådana där blixtresor, jo de kan vara bra, men när man är hemma igen är det nästan som om de aldrig har hänt. Men jag var verkligen i Bryssel, i Gent och i Göteborg. Tjopp tjopp.
I Bryssel kunde jag mest tänka på att flygplatsen bara ett par månader tidigare varit utsatt för attentat. Jag hatar att jag fått de tankarna. Närvaron av militärer och vaktpersonal var påfallande. Och jag läser för att ta mig någonannanstans.
Sanning med modifikation, om Kouplan, en flykting som försörjer sig på att ta detektivuppdrag. Med ett skärpt sinne och lågmäld logik kan iakttagelser göras och gåtor lösas. Här är det ett barn som försvinner och att det inte visar sig vara som man kunde tro gör den här berättelsen så hemsk och sorglig. Kouplan var en bra bekantskap att göra och jag kan knappt vänta på att få läsa mer.
I Gent åker vi ut på landsbygden och tittar på slott och äter god glass. Jag kan inte nog understryka att Gent är en sådan bra plats att vara på. Åk dit! På kvällarna läser jag Det nionde brevet och vilken överraskning! Jag hade ärligt talat ingen annan aning om vad den handlade om, bara hört att den är läsvärd.
Det är Lea, den allra rikaste markägaren på Gräsö som dör och till begravningen dyker det upp en mystisk man och bådar olycka. Och visst är det familjehemligheter som rullas upp här i nutid och tillbakablickar till då när resandefolket kom med sitt tivoli. Men det jag tycker mest om är berättelsen om Gräsö och förändringen från en blomstrande landsbygd med kor och mjölkproduktion, till dagens läge när den sista mjölkbonden, Leas son Walter, bestämmer sig för att sälja korna. Det är också Walter som jag tycker så himla mycket om. Sonen som blev kvar på gården, trots att mötet med en romsk flicka på tivolit skulle kunna ha förändrat så mycket. Till sin dotter Julia som kommit hem för sin farmors begravning säger han:
Men jag ska inte klaga. Jag har haft det bättre än många andra. Det har varit hårt arbete förstås och jag har ingen bildning att tala om och inte har jag sett världen, som du. Men jag vet vem jag är och varför jag stiger upp om morgnarna.
Värt att tänka på. Romanens upplösningen blir sådär, helt enkelt för att det är för många trådar som ska klaras ut på kort tid. Men i övrigt är det är sannerligen en fin roman att vara i.
Upplösningen i den här bloggyn är Göteborg, min bästa stad, som omfattas av det absolut blixtsnabbaste blixtbesöket. Tåg, taxi, göromål, taxi och tåg igen. Jag vevar ner fönstret och lyssnar till Hellström-repetition och känner doften av sommarblommor. Så kan det också vara.
Sanning med modifikation. Sara Lövestam. Utgiven 2014 av Piratförlaget.
Det nionde brevet. Catrin Ormestad. Utgiven 2016 av Wahlström & Widstrand.
Men en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår. I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.