Dagens bekännelse

Det här är ingen lätt sak att göra. Från att inte ha reagerat alls på att jag kände som jag gjorde, till att nu undra vad det är för fel på mig har jag ett sprickfärdigt behov av att bara bekänna. Bikta mig. Få det ut i luften, som bekant är fri.

Det handlar om megasuperduperhyllade Eat pray love av nästan helgonförklarade Elizabeth Gilbert. Jag lånade den faktiskt av Petra (min underbara bloggkollega och vän) för mer eller mindre två år sedan, och var väldigt upprymd av hennes lovord. Jag minns att jag låg i sängen när jag började läsa, det var kväll,  början av december och jag riktigt buffade ner mig bland duntäcken och kuddar. Jag tror till och med att jag hade ljus tända på hela burspråkets fönsterkarm. Ni fattar, jag var redo för njutning. Men, för här kommer så klart ett men, det tillhör det dramaturgiska greppet, jag fastnade inte. Och inte nog med det, jag tyckte att hon tjatade och sa saker som var självklara, berättade om känslor som jag tyckte var sagda tusen gånger om av andra mycket mer lysande författare. Utanför hade det börjat snöa och i ljuset av gatubelysningen låg jag plötsligt hellre och följde flingor segna ned på Östgötagatans kvällstysta trottoarer, än läste om  hur hon blir lämnad, förkrossad, tom, bejakande etc. FÖRLÅT!  Jag fortsatte i alla fall att läsa och det blev inte bättre. Men det var inte dåligt, inte alls, men jag kände ingen som helst geist eller aha-känsla som jag förstått att tusentals, kanske miljontals människor runt om i världen hade känt.

Hur som helst tänkte jag inte mer på det, utan la den senare till högen av  mediokra (i meningen varken bra eller dålig) böcker som jag läst, men snabbt skulle glömma. Oviss var jag då om att jag aldrig skulle kunna glömma denna bok. För den är ju GIGANTISK! Det pratas om den överallt, Julia Roberts läser den, blir totalt såld och ser till att det blir film av den, med sig själv i huvudrollen. Jag känner mig utanför och lite skamsen över att jag missat något så uppenbart  genialt. Ikväll ska jag se filmen. Mest bara för att göra det. Och efter det ska jag verkligen ta mig en rejäl funderare på vad i mig som inte tar emot Gilberts ord. Kanske är det jag som borde ta mig en resa, både inre och geografisk.

9 Comments

  1. Åh, jag vet inte om jag gör dig en björntjänst eller en riktig. Kanske
    är det som sagt mig det är fel på. Det finns ju massor av andra böcker
    vi kan hylla istället i o f s.

    Johanna

    2010/9/16 Disqus <>:

  2. Klara Johanna, du är inte ensam! Jag gillade föralldel Italienavsnitten, särskilt maten, Indien var väl okej men pratigt och Bali var sedan bara too much. Kunde ingen stryka, tänkte jag, det finns ju något i ordmassorna men det är inte så lätt att hitta. Så jag tycker väl sådär om den boken. Klart jag läste den men utan att tycka att den var mer än … just sådär.

  3. Åh Eva, du sätter orden precis på det jag också kände. Till slut blev
    det helt enkelt för mycket. Skönt att jag inte är ensam!

    Johanna

    Den 17 september 2010 10:07 skrev Disqus <>:

  4. Precis så här kände jag när jag läste Bitterfittan. Tråkig historia, gnällig tjej. Förvisso viktigt ämne, men det var inget nytt. Det verkade som att alla andra fick stora uppenbarelser medan jag tyckte precis som du gjorde nu; det sas inget som inte redan var sagt. Och har man som enda syfte med sin bok att lämna ett budskap är det kanske bra att antingen förpacka det på ett bra sätt eller att komma med något nytt så det inte gör något att själva storyn är skittråkig.

    1. Hahaha, jag såg den och nja, även om JB var en av de få positiva inslagen 🙂

      jo.

      2010/9/21 Disqus :

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *