Offerrit av Johannes Källström

Mellan-Sverige 2010. Inte småstädernas tid att blomstra direkt, det vet vi alla. Få är  i alla fall städerna som gör det. Även bygden där Offerrit är placerad ligger i tider av förfall, med nedläggning av industrin och osämja bland kommunpolitiker. Kommunfullmäktige måste komma på en idé, ett sätt att inge hopp hos befolkningen som ska ta dem över den värsta svackan och våga satsa nytt, fräscht och stort. Ungefär vad som helst är värt att offra för att hindra katastrofen, inte minst för att kommunfullmäktiges egen heder står på spel. Ungefär här startar Offerit, en inte så spännande, men bitvis vackert beskriven roman om mänsklighetens mindre smickrande sidor. Och allt det som är svårt att förklara, det som få tror på, kanske det ingen vill prata om eftersom det ger en migrän så lätt. Sådant som är för stort för en mänsklig hjärna att omfatta; Rymdens oändlighet, tidens gång, högre väsens makt och naturens förmåga att anpassa sig.

Jag var tveksam, jag trevade mig verkligen fram de första femtio sidorna, tyckte att språket var tafatt och ospännande, storyn fjantig och miljön ocharmig. Men så bestämde jag mig för att bara köra på utan att försöka hitta felen, och efter hundra sidor var jag ändå tvungen att erkänna att jag ville veta hur det skulle gå. Staden blev viktig att rädda och personerna fina som kämpade på. Jag läste sista halvan av boken i ett svep och kände mig riktigt nöjd när jag slutligen la den ifrån mig. Inte för att det är en superbra roman, men den är OK. Läsvärd helt klart, men inte förrän sista sidan tycker jag. Helheten gör det. Och epilogen. Och den röda tråden. Vår tid och tider innan vår. Vår värld och världar långt bort. Allt ryms, bara man inte som jag i min enfald försöker spela tuff och stå över texten jag läser. Då får man skämmas och börja om. Som jag, och till och med lära sig ett och annat. Och jaja, bli lite rädd också då. Fast bara lite. För att vara en skräckroman får man väl säga att ”lite rädd” är för lite rädd, för att egentligen bli så här positivt omskriven. Men så är jag ju också fortfarande tveksam till skräckgenren.

ps.Eftersom jag publicerade bilden på omslaget i mitt förra inlägg, får det räcka, för jag tycker att det är fult. ds

0 svar på ”Offerrit av Johannes Källström”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *