Salome av Mara Lee

Vi sitter runt ett vackert bord, signerat G Asplund, och samtalar stillsamt om Salome. Vi är oense. Några pekar på att författaren verkligen kan bygga en historia, att hon kan berättarkonsten. Andra hakar upp sig på de platta karaktärerna som blir pappersfigurer runt huvudpersonen Elsa. Att kombinationen myt, symbolik och vardagsliv aldrig smälter samman till något helt.

Romanen handlar om Elsa Mo (sortera om bokstäverna får du se) som likt mytens Salome dansar. I jagform berättar 14-åringen sin historia. Hur bästa vännen Veronica är döende, hur Elsa har fått en fosterbror Johannes som hon inte tycker om, hur svårt det är att dansa så att läraren Klaus blir nöjd, hur pojkvännerna får knuffa, nypa och slå henne, hur vännen Miriam är.

Elsa är min behållning med boken. Hon gestaltas väl. Men hon reflekterar sparsamt kring tillvaron. Hon gestaltas i möten med andra och förhåller sig kyligt och utan egentlig empati till det som händer. Men i och med att jag har svårt att engagera mig i de andra personerna blir också Elsas trovärdighet naggad i kanten.

Kanske är romanen självbiografisk. Kanske finns så mycket mer omständigheter klara och tydliga i författarens huvud. Och kanske är det därför som hon lämnar så mycket oförklarat. Varför är Elsas mamma så helt igenom oförstående? Varför är Johannes bara svart och svår? Varför blir hans (kärleks)relation till Veronica så klichéartad? Vad är det med Elsas relation med dansläraren Klaus? Varför slutar romanen så märkligt?

OSA till en förvirrad läsare

Salome av Mara Lee. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

__________

Johanna L på Bokhora hade till skillnad mot mig en fantastisk läsning. Caroline på Tchoupitoulas likaså. Skriv till mig.

0 svar på ”Salome av Mara Lee”

  1. Jag skriver till dig.
    Känslan ”Salome” lämnade mig med var den av en kall vinterkväll vid en busshållplats ganska långt utanför stan. Månen har liksom ett svagt rosa dis och alla glas är kristallklara. Billiga gymnastikskors sulor blir alldeles hårda i kylan.
    Jag själv föredrar ju romaner med hål i, även om jag inte tänkt på det på det sättet förrän just nu; jag vill inte ha en komplett utfyllnad av karaktärer och händelser, jag vill ha rum att röra mig i, i litteraturen.
    Eftersom jag själv står frågande inför andra människor (ibland även inför mig själv, bör tilläggas), förstår jag att ”Elsa” (Lee) inte kan beskriva ngn annan än sig själv/Elsa. Världen runt Elsa är lika obegriplig för henne själv som den är för mig. För mig är romaner i vilka alla människor och handlingar ter sig begripliga science-fiction.
    Jag tror m.a.o. att det är en smaksak, enkom. Inte nödvändigtvis ”icke fullgod gestaltning”.
    Jag verkar kunna skriva en hel roman om detta: Elsa förhåller sig kylig därför att hon inte litar på ngn. Hon har känslor som hon på det klassiska kvinnosättet tar ut på sig själv (pojkvännen t.ex.) hellre än på ngt annat sätt, ety vad skulle få henne att tro att hon är värdig?

    1. >>Caroline. En fin känsla du beskriver, den jag aldrig fick. Och ditt svar kan kanske få mig att förstå lite till. I alla fall en annan sida av saken. Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *