Bekännelser

Bekännelser. Ett spännande ord. När en text rubricerar sig så killar det till av förväntan, inte sant? Nu ska man få sig något smaskigt till livs. Ett avslöjande som legat dolt men som någon nu måste få ur sig. Jag har läst några olika Bekännelser. Den äldsta är Augustinus, kyrkofadern som i åtskilliga böcker redogör för hur han blev kristen.

En annan som jag läst lite bättre av  är Jean-Jaques Rousseau som skrev sina Bekännelser på sent 1700-tal. Första sidan i den första boken innehåller en stor mängd ”jag”. Tjugotre stycken om jag inte minns fel. Min senast lästa Bekännelser innehåller också många ”jag” men ännu fler  ”Gud” och ”Jesus”. Bekännelserna är Nina Hagens.

Nina Hagen och jag, jag vet inte riktigt. Jag har alltid varit lite rädd för Nina Hagen. Med sitt expressionistiska uttryck och supersminkade ansikte och hårda musik trodde jag alltid att hon skulle, ja typ äta upp mig. Så när jag klev in i föreläsningssalen på årets bokmässa var det med skräckblandad förtjusning. Med mig hade jag en god vän som älskat NH sen de hängde i samma parker där nere i Tyskland. ”Hon har alltid varit på gränsen, över gränsen. ”  Föreläsningen var intressant därför att Hagen är så intensiv och svår att låta bli att bli tagen av. Men visst mått av väckelsepredikan fanns och framträdandet avslutades med att NH sjöng kristna sånger och spelade gitarr. Vi stod upp och lekte rockkonsert.

Bekännelserna då? Jodå, det är bitvis spännande läsning om punkdrottningens liv, musikliv och inte minst religiositet. Eller väldigt mycket religiositet. Gud och gudskärleken strösslas på många sidor

Den som vill anklaga mig för min ”synd” inför Gud ska veta att jag är gömd i Jesus Krisus och att han förlåtit mina synder! Inte heller har jag syndat medvetet. Till synden hör medvetande och frihet. Jag visste inte bättre än så. Skulle det ha varit ”synd” att jag så förtvivlat sökte efter  den sanna kärleken? Den sanna kärleken som jag fick finna i Guds kärlek. Två härliga barn och den stora längtan efter dessa barn har blivit till genom två härliga kärleksrelationer! Cosma & Otis!

Gillar man Nina Hagen gillar man säkert det här boken trots allt missionerande. Själv charmas jag av den känslosamma uppbyggelsesträvan även om jag kan sakna teologisk analys.  Och jag tänker att om det finns en gud, så hoppas jag att den ser ut som Nina Hagens.

Bekännelser. Nina Hagen. Utgiven av Verbum 2011.

_______

Boken var temabok då Breakfast Book Club bokbrunchade om memoarer.

Ett svar på ”Bekännelser”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *