Blå skymning

I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.

Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.

Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte –  dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger  koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla.  Samtidigt:

Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.

Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.

Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *