Mitt berlinbarn

Frankrike i slutet av andra världskriget. Claire arbetar som ambulansförare åt Röda korset. Trots risker jobbar man stundtals också åt motståndsrörelsen. Räddar människor från fiendens straff och fasor. Just nu är Claire i Béziers. Grubblar över om hon ska acceptera ett nytt uppdrag eller åka hem till föräldrarna i Paris. Vid fronten finns hennes fästman Patrice och hon borde också besöka hans föräldrar.

Men det där ekorrhjulet med äktenskap, barn och rutiner. Nästan lite skamset vet Claire att kriget har besparat henne det. Det tuffa och riskfyllda arbetet innebär ju också en stor frihet. Hon är den hon vill. Hon gör som hon vill. Hon umgås med vem hon vill. I sina dagböcker skriver hon att hon längtar hem till föräldrarna men längtar hon efter Patrice? I Béziers njuter hon av att känna sig ”nyttig  och kanske till och med oumbärlig”. Freden närmar sig. Vad ska hon göra?

Och så:

I kväll regnar det, men jag är lycklig, för nu är jag fri. Jag bryr inte om Patrices smärta, som är oerhörd. Jag är gräslig och avskyr mig själv, men det bryr jag mig inte heller om. Jag är inte så värst gammal än. Jag ska åka till Berlin, och jag har allt att hoppas av livet. Jag behöver inget straff, jag visste inte bättre.

Med freden kommer nya arbetsuppgifter till Berlin. Claires dagar är fullspäckade med att hjälpa flyktingar och krigsskadade i staden. Berlins sektorgränser är svåra att passera. Vem är vän numera och vem är fiende? Jag sträckläser och lägger motvilligt undan boken när det är tvunget. Brev och dagböcker sammanvävs till en historia där kriget hela tiden är närvarande, men inte de blodiga scenerna, inte den utåtriktade politiken, inte de kända namnen.

Först på den allra sista sidan trillar den berömda polletten ner. Det lilla berlinbarnet föds och jag förstår att det här handlar om författarens mamma. Jag är så uppslukad av berättelsen att jag inte lägger ihop den enkla matematiken. Wiazemsky heter huvudpersonen Wiazemsky heter författaren. Bingo.

Men det spelar ju just ingen roll.

 

Mitt Berlinbarn. Anne Wiazemsky.  Utgiven 2009. På svenska av Elisabeth Grate Bokförlag 2012.

Ett svar på ”Mitt berlinbarn”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *