Jag biter i apelsiner

422237383_37e63bd6b3_mJag sitter på 16 A och läser det sista. Vad ska jag säga, tänker jag, vad ska jag skriva om den här romanen? På sista sidan skriver jag möjliga ord och meningar.  Hudlöst är ett ord som kan användas, men när jag vänder på boken och läser baksidesblurben ser jag att det ordet står där. Och även om jag stavade fel och skrev hudläst först och det ordet egentligen stämmer bättre, så kan jag inte använda det. Hudlöst. Hudläst. Hud mot hud.

Det luktar varma sängkläder, svettiga och ångestfyllda, där huvudpersonen gömmer sig. Först är det Ödlan, ett lika fysiskt förhållande – hud mot hud – som det hon sedan startar med Lo. Lo som inte har något annat än henne trots att han är så avvisande från början. Jag är inte klar över varför hon går in där. För att hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet? För att mamman övergav? För att Ödlan försvinner ibland? Allt kan bara gå åt skogen. Hud skalas av som på apelsinen. Kött och blod kvar och lätt att skada.

Det är ryckigt och rytmiskt och ett nytt sorts språk. Att läsa romanen är att lägga min hud mot hennes hud och känna det hon känner. Jag får ångest. Och kanske stråk av längtan.

Jag biter i apelsiner. Annakarin Thorburn. All lycka till henne för en stor debut och till Gilla förlag som gav ut den 2013

Apelisnfotot är hämtat från här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *