NW

Jag sitter på Göteborgs central. Som vanligt är jag ute i god tid och slår mig ner på en bänk och väntar på tåget. Folk går fram och tillbaka, pratar om jobb och middagsmaten, om barnen och vad de ska göra nästa vecka. Jag hör fragment av samtal och jag pusslar ihop till helheter. Eller struntar i. När tåget kommer kliver jag ombord och släpper bruset bakom mig.

Den bilden tänker jag på när jag läser Zadie Smiths NW. Eller snarare när jag slutar läsa NW. För på samma sätt som jag klev på tåget därnere i Göteborg och lämnade stationsbruset bakom mig kliver jag ur romanen på sidan 130. Jag bara stannar efter:

Han fick en impuls att slita upp det urblåsta fönstret, igentejpat med kartong och maskeringstejp.

DSC00047Jag tänker att det inte är någon idé. Vad finns här som jag inte ser? Jag känner mig bara som en ointresserad betraktare av de berättelser som sker mellan bokens pärmar. NW är postnummerkoden för nordvästra delen av London, London för fan!  Staden! I ett rufft område växte Leah, Natalie, Nathan och Felix upp och nu möter vi dem som vuxna. Varför intresserar de mig inte ?

Jag ringer Liv som läst romanen och tycker mycket om.

– Det här är en så god kombination av bra intrig och bra språk, säger hon. Alla de där människorna som man aldrig läser om i dagstidningarna, de man aldrig ser, de ryms i den här romanen. Det är vilka som helst. Men ändå unika röster. Ser du inte hur författaren låter sina karaktärer spegla sig i varandra för att göra dem ännu lite tydligare? Nathalie har gjort sin klassresa. Hon har lämnat det som Leah ännu står kvar i, och vill spegla sig i Leah för att se vad hon själv inte längre är. Kanske blir Leah också en trygghet eftersom de alltid känt varandra, även om skillnaden i status har förändrats. Leahs vänskap grundar sig inte i Natalies nya livstil, det kan hon vila i.

Jag bläddrar i boken och letar rätt på Natalie igen.

Hornsey Lane. Sa Natalie Blake. Det var hit jag var på väg

– Det jag tycker om är att Zadie Smith låter alla personer vara självständiga människor, fortsätter Liv. Det finns inget fördömande här. Inget moraliserande. Oavsett vad de har gjort eller vad de gör.

– Jag tycker om språket, svarar jag och tar mig tillbaka till sidan 130. Det gör jag verkligen. Och strukturen. Det är ett upplägg som kräver något tillbaka av sin läsare.

Vi fortsätter att prata om status, klass och etnicitet – allt det som en stad har att handskas med och som romanen gestaltar.

Och jag läser vidare. Kliver ut där bland rösterna igen och hör allt så mycket klarare. Urskiljer resonemang, fogar samman fragment. När jag till sist slår igen boken tänker jag mig att allt bara fortsätter där i NW. Oavsett mig.

NW. Zadie Smith. Utgiven 2012. På svenska av Albert Bonniers förlag 2013.

4 svar på ”NW”

  1. Jag inbillar mig efter att bara ha läst en bok att hon inte känner nån ömhet inför sina karaktärer. Då kan det inte lyfta, hur potentiellt bra det än må vara.

Lämna ett svar till /Pétale Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *