Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

25447876[1]En driven, nyansrik och djupt mänsklig berättelse från tiden kring andra världskriget. Kärleken till radiomediet, logiskt tänkande och naturvetenskap går som en röd tråd genom romanen och förmodligen är det denna detalj som gör ljuset vi inte ser så speciell. Jag har läst många skildringar från denna tid, men ändå känns Doerrs pulitzer-prisbelönade roman unik. Krigets fasor och grymheter skildras lågmält utifrån den vanliga människans perspektiv och texten går mig djupt till sinnes. Skildringen inifrån Hitlerjugends utbildningsanstalt är något som jag aldrig tagit del av i liknande litteratur.

Den föräldralöse Werner växer upp på ett barnhem i gruvdistriktet strax utanför Essen i Tyskland. Av en slump finner han och hans lillasyster Jutta en trasig radioapparat vilket bidrar till att Werners medfödda begåvning för matematik och teknik får möjlighet att blomstra. När kriget bryter ut kvalificerar dessa färdigheter Werner för utbildning inom Hitlerjugend. Han undgår därmed att i tidig ålder skickas ner i kolgruvan där hans far och många andra unga män i hans hemby gått en tidig död till mötes. Jutta blir kvar på barnhemmet ensam och djupt sorgsen utan brodern.

Marie-Laure tillbringar sina första år i Paris. Redan i förskoleåldern blir hon blind, men genom sin kärleksfulle fars försorg, lär hon sig manövrera med hjälp av sina andra sinnen. Fadern är låssmed på ett av Paris stora museum och strax efter krigsutbrottet tvingas han att tillsammans med sin dotter lämna Paris för att föra en av museets ovärderliga skatter i säkerhet. Det är ett vanskligt uppdrag för låssmeden men aldrig blottar han sina tvivel inför sin dotter. Hans styrka och förmåga att få henne att känna trygghet inom sig själv är kanske halmstrået som avgör hennes framtid.

Persongalleriet är vältecknat och många av personerna älskansvärda. Jag blev fäst vid den briljante låssmeden vars ovillkorliga kärlek och omsorg om sin dotter aldrig upphör, jag fäste mig också vid den franska barnhemsföreståndarinnans vars omhändertagande om de föräldralösa barnen i gruvdistriktet är hjärtevärmande skildrat. Så är det förstås skildringen av Jutta, Werners lillasyster och av Fredrich, Werners vän från Berlin som älskar fåglar. De kommer alla att vara med mig länge. Jag väljer att inte nämna de icke älskansvärda, men naturligtvis bär jag med mig även dessa.

Om inte ordet episk vore så förbannat uttjatat hade jag beskrivit Ljuset vi inte ser precis så, för det är en storslagen roman om det goda och onda inom människan, vad kriget gör med rädda människor och skulden efteråt.  Boken fick mig också att plocka upp en av min barndoms stora läsupplevelser igen, Jules Vernes En världsomsegling under havet. Boken vars nötta blindskrift skänker Marie-Laure glädje och kraft under många långa år.

Utgiven på Bookmark Förlag 2015. Översättningen är gjord av Thomas Andersson

2 svar på ”Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr”

  1. Episkt är ett bra ord ändå, tycker jag. Jag har kikat lite på den här boken innan men nu tror jag absolut jag kommer läsa den. Fin recension.

    1. Visst är episkt ett bra ord, men ibland är det lite överanvänt tycker jag. Läs boken den har så otroligt många bottnar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *