Jag tänker på nötskrikor

Helsingfors är en fantastisk stad. Nästan var man än går finns intressanta hus, parker och stråk att undersöka. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Det är det ena.

Det andra är att jag tycker om anteckningar av dagbokskaraktär där författaren upplever och reflekterar över vardagen.

Det är därför jag tycker om att läsa Jag tänker på nötskrikor. I anteckningar från 2013 till slutet av 2018 möter jag texter där författaren tänker klokt, filosoferar intressant och kommenterar sina betraktelser. Ibland med humoristisk underton, ibland med svart allvar. Här resoneras om konsten, litteraturen och stundtals blir läsningen tidskrävande eftersom jag googlar efter bilder och författare som jag vill veta mer om.

Nötskrikorna då? När jag själv promenerar, vare sig det är i staden eller på landet, kan jag inga namn på fåglarna jag ser, och jag strävar ständigt att lära mig. Men det är som om namnen aldrig fastnar. Ett svart hål i hjärnan. Svart fågel, spräcklig fågel och aldrig någonsin sitter de stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna tänka efter. Det är antagligen därför jag extra mycket uppskattar vardagsskildringar där betraktaren verkligen kan sina fåglar. Och Helsingfors är full av dem.

Någonstans läser jag en recension som klagar något på vikten och menar att det blir lite för mycket mataffärer på bekostnad av samhällsbetraktelser. Som att det skulle göra det tråkigare eller mindre intressant. Så tycker inte jag. Det här är skarp skrivning som dessutom gör mig beredd att beredd att sätta mig på båten igen för att vara i staden igen

Det är sannerligen inte många som kan göra konst av sin vardag. Vill man räkna så går det nog fort. Michel Ekman är en av dem.

Jag tänker på nötskrikor. Michel Ekman. Utgiven av Schildts & Söderströms 2019.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *