Araben

I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.

”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.

”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.

Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?

På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.

Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.

Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…

Gästbloggare: Margaretha Weimar

Liknelseboken

Bokfrukost med Liknelseboken av PO Enqvist. Under ”första rundan”  hör jag:

Jag känner igen den norrländska mentaliteten. Hur präglas han av den stränga uppfostran? Navelskådning. Inåtvänt och inte allmängiltigt. Kärlekshistoria – jag tänkte kom loss nu, gubbe! Det är ingen berättelse – det är en utfyllnad kring händelsen med kvinnan på det kvistfria furugolvet. Jag lyssnade till när författaren läste – gör det ni också! Fantastiskt språk. Jag fick slå upp ord. Kanske enklare att lyssna –  det blir som talat prat.

Nej, nu ljug du PO, man har inte kvistfria furugolv. Det kvistfria använder man till möbler.

Själv kastade jag mig in i boken men stannade med en tvärnit. Språket – det kräver sitt. Men i den långsamma läsningen (som inte är min bästa gren) kommer rytmen och då blir det enklare att följa med i strömmen, fragmenten och nedslagen. Jag tycker mycket om den. Men det är inte hans bästa om du frågar mig. Jag älskar ännu Kapten Nemos bibliotek så att jag nästan går sönder.

Anna på bloggen och dagarna går har skrivit den vackraste recension jag läst om Liknelseboken.

Liknelseboken. Per Olov Enquist. Utgiven 2013 av Norstedts.

Herr Isakowitz skatt

Herr Isakowitz grävde ner en skatt på sin gård i en stad i Polen. Sen rasade världen.

Många år senare åker författaren Danny ner i Europa med sin pappa Gunnar och sin son Leo för att leta rätt på den där skatten. Men framförallt för att hitta sin släkthistoria. Resan är fem dagar, men boken gör utvikningar till platser och händelser långt utanför tidsspannet. Det är intressant att läsa om ett Europa som inte längre finns och konkret att göra det när det handlar om mormor Helga eller moster Ruth. Resan blir något betydligt större än de fem dagarna.

… vi, likt tre judiska musketörer, skulle göra en episk resa rätt in i vårt förflutna. En romantisk storslagen odyssé av den typ det skrivs sånger om.

Men det finns också en önskan att far och son tillsammans ska lära känna den historia som förenar dem. Så tänker i alla fall Danny. Dock blir deras vanliga tjafsande inte mindre för att de sitter i en bil i Polen.

Deras samtal om högt (vad är ont och gott) och lågt (rätten att lägga av en fis) är en nödvändig kontrast mot tunga berättelser om situationen i Europa kring andra världskriget. Men jag tröttnar på det och ibland vill jag bara plugga in öronpropparna och slippa höra deras tuggande.

Samtidigt hade det ju inte blivit den här boken utan just det. De två parallella berättelserna – bilresan och de sorgliga delarna av släktkrönikan – måste balanseras. Allra mest tycker jag om vardagshistorierna från författarens uppväxt, hur släkten samlades och åt mat, massor av mat, och hur systern varje år krävde att få ha en julgran inne på sitt rum. Det läser jag gärna ännu mera om.

Herr Isakowitz skatt. Danny Wattin. Utgiven av Piratförlaget 2014.

– – – – –

Apropå Stockholm Stories och Det andra målet fann jag att Danny Wattin 1996 kom ut med boken som är en ”Short Cuts-inspirerad irrfärd genom dagens Sverige.” Jag beställde den direkt från bokbörsen.

Om jag nu inte räknat fel är detta bloggy nummer 49 i #blogg100

47 – Projekt Rosie

Den inledande föreläsningen i genetik som Don Tillman håller visar att han är en skarp kniv i lådan och med klara ”brister i den sociala kompetensen”. Han, som många andra, vill hitta någon att gifta sig med, men hur han än bär sig åt går det inte. Två vänner: kollegan Gene och hans fru försöker hjälpa honom. Som den strukturerade, logiske akademiker Don är tänker han gå grundligt och vetenskapligt tillväga. Projekt fru. Så träffar han Rosie, som naturligtvis inte passar in i mallen alls men är rätt ändå.

Det jag gillar:

  • det konsekvent vetenskapligt hållna språket och sättet att betrakta världen. Tänk Sheldon Cooper i Big Bang Theory i något äldre  förpackning. Så låter det.
  • Don Tillman, love him. Han är välvillig och god trots att han krockar med omvärlden.

Det jag tröttnar på

  • det blir lite för mycket av det goda med missförstånd och skruvade samtal. Vill hellre se boken som film.

Projekt Rosie. Graeme Simsion. Utgiven 2013. På svenska av Forum förlag samma år. Min pocketutgåva kom 2014.