I ett snöigt och kallt Sverige, reser ”Araben” med Stockholms lokaltrafik.
”Araben” som egentligen är perser har nåtts av ett dödsbud. En kär vän i Iran har avlidit och beskedet går honom djupt till sinnes. Vännen som valde att stanna i Iran medan ”Araben” flydde till sina drömmars land, Sverige.
”Araben” är inte längre ung och plötsligt där på pendeltåget sköljer alla minnen över honom med en osedvanlig skärpa. Minnet om hans drömmar om frihet, hans fasta principer. Minnet av det gamla landets hetta, bergen och doften från citronträden. Han gjorde ett oåterkalleligt val för sig och sin familj, hans dröm om Sverige och friheten var orubblig. Men där på pendeltåget närs den förbjudna tanken att han kanske borde gett upp och stannat kvar, att hans dröm om frihet bara var en illusion och att det blev mycket litet av hans drömmar.
Han betraktar sina medpassagerare, svenskar som alltid levt sina självklara svenska liv. Vad vet dessa människor om flykt och tortyr? Han ser ungdomarna bakom Ipodlurarna, de unga oskuldsfulla ungdomarna vars utseende klart vittnar om att de är från hans del av världen. Men vad vet någon som vuxit upp i Sverige om att ligga gömd under en säck med ris på ett lastbilsflak när gränspolisen närmar sig? Vad vet de om att sitta ensam i en fängelsecell och lyssna medan medfångar torteras?
På en annan plats i Stockholm lever en ung svensk kvinna med rötter från Iran. Hon är assimilerad, har hög utbildning och ett akademiskt arbete. Men hon bär på ett tungt arv, moderns sorg över livet som blev som det blev, moderns längtan efter släktgemenskapen i hemlandet och moderns indignation över brodern och den frånvarande fadern. Den unga svenska kvinnan, har mer och mer börja tillägna sig insikten om att ”de som kämpar för friheten är lyckligare än de som har den”, en tanke som får mig att tänka på Robert i Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
Araben av debutanten Pooneh Rohi är en vackert skriven, djupt melankolisk roman som föder många tankar om Sverige och Europa idag. En tanke som slår mig när jag läser Araben är att det i alla fall finns tre unga svenska kvinnliga författare med rötter från Iran som under 2000-talet skrivit romaner om sitt persiska arv. Förutom Rohi finns Golnaz Hashenzadehs Hon är inte jag om en ung kvinnas besatthet av att förverkliga sin fars drömmar samt Marjaneh Bakhtiaris tre romaner skrivna i en mer humoristisk ton. Rohis och Bakhtiaris romaner är utgivna på Ordfront förlag och Hashenzadehs på Bonnier Förlag.
Varför heter då boken Araben när han som kallas så egentligen är från Iran och är perser? Jo, därför att svenskarna har för vana att för enkelhetens skull, kalla alla från hans del av världen för araber…
Gästbloggare: Margaretha Weimar