Sidonie & Nathalie

Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.

Det blir inte platt fall.

Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:

såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.

Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns  en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.

Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.

Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.

Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.

Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir

Denna isländska feelgood golvade mig totalt! Svart, intelligent och ljuvligt humoristisk. Den blev dock liggande hemma hos mig i flera månader utan att bli läst. Kan bero på det trista omslaget, som naturligtvis ska symbolisera vinter på Island, men som enligt mig inte alls åskådliggör vad som döljer sig mellan pärmarna.

Strax efter tolvslaget på nyårsafton meddelar Marias make Floki att han kommer att lämna henne för en annan man. För övrigt just den man som firat nyår med paret och nyss åkt hem. Floki tar sitt pick och pack och åker efter. Kvar står en chockad Maria som inte anat ett dugg. De närmsta dagarna är kaos. Hennes 2 ½ åriga tvillingar, en pojke och en flicka, blir som livbojar i ett stormande hav. Den karga isländska vintern bildar fond till det dråpslag som drabbat Maria. Titeln är smart, senare i boken ska Floki trösta Maria med att hon trots allt är den ”sista kvinnan” han älskat, eftersom han nu älskar en man.

I lägenheten under Maria och tvillingarna bor den osannolika Perla. Hon försörjer sig dels som äktenskapsrådgivare, dels som spökskrivare till en känd deckarförfattare. Hennes svada upphör aldrig att förvåna eller fascinera. Hennes formulerar är obetalbart smarta och insiktsfulla, medan kvinnan själv tycks vara något helt annat. Jag älskar henne. Bikaraktärerna är en stor del av romanens behållning. När Maria irrar runt och letar efter livsstruktur dyker de upp, pratsamma, självupptagna och utomordentligt underhållande. Som krydda på moset dyker även Marias biologiska far upp, han vill ha kontakt med dottern eftersom han snart ska dö.

För att citera Perla:

Folks privatliv är färgstarkare än grannar och vänner kan föreställa sig.

Utgiven på Weyler Förlag 2017. Översatt av Arvid Nordh.

I en skog av sumak

Nu har vi läst den tredje Augustprisnominerade romanen: I en skog av sumak av Klas Östergren. Romanen utspelas 1970 i Stockholm. Bokens berättare Kenneth Jansson lever under små förhållande tillsammans med sin mor som försörjer sig som sömmerska. På andra sidan lägenhetsväggen hemma hos kamraten Håkan spelas Beatleslåten Yesterday om och om igen, som ackompanjemang  till  fylla och gräl. Kenneths värld är liten och inåtvänd till den dagen då Dan Schoultze börjar i hans klass.

Maggan: Boken slår an en speciell ton hos mig. Har alltid varit svar för romaner där huvudpersonen tänker tillbaka och återger händelser som ägde rum för många år sedan. Händelser som retrospektivt fått ett förklarande ljus över sig och som präglat berättaren.

Ann-Sofie Jag gillar att läsa romaner som utspelar sig i skolor. Gärna retrospektivt som här. Det brukar sällan dröja förrän det dyker upp någon försupen adjunkt och här är det fröken xx som skåpsuper Beefeaters gin. Den här Dan är en intressant karaktär därför att han är laddad med en sådan mystik. Han gör egentligen ingenting men rör upp så mycket känslor hos klasskamraterna. Jag tycker han är fantastiskt skildrad i sin återhållsamhet. Han och systern Hellen blir outsiders med en oerhörd lockelse på andra. Han kommer, han deltar och han försvinner ut ur romanen vid slutet och jag skulle nästan vilja börja skriva fan-fiction över vad som händer med honom sedan.

Maggan: Sant, skolor är en klassisk romanmiljö och kanske även försupna adjunkter. Östergrens Kenneth är också en klassisk romangestalt, en ung människa som desperat söker stimulans för att komma ur sin egen lilla trånga värld. Skildringen av Sumakskogen är lysande i just det sammanhanget. Fast jag blev mest gripen av skildringen av Håkan och hans föräldrar men även road av den kortvuxne herr Sandin där han stod på köksbordet för att få sina kläder ändrade. Jag var lite rädd att han skulle trilla ner. Kenneths värld är rester av 60-tal medan, syskonen Dan och Hellen gått vidare till 70-tal.

Ann-Sofie: Njae Håkans familj brydde jag mig inte helt i även om den var tragisk och hemsk. Jag ville att Kenneth skulle kvickna till lite och kanske gjorde han det, eller? Jag tycker om sättet romanen är uppbyggd på med olika berättelser som framförs och gör att historien inte går så rasande snabbt fram. Och språket. Skarpt! Jag önskade att romanen skulle bli nominerad, men är inte säker på att det här är Östergrens bästa. Har du läst annat?

Maggan: Tyckte inte att Kenneth kvicknade till, han hade en rörig tid och visst förstod han till slut, men inte förrän många år senare. Jag gillar språket i romanen, det är skrivet med lätt och säker hand som det anstår en författare av Östergrens kaliber. Jag tycker dock inte att romanen är  Östergrens bästa,  Twist från 2014 är min favorit. Jag storgillade Fattiga riddare och stora svenskar som kom på 80-talet, har dock ingen aning om hur den står sig idag.

Ann-Sofie: Ja, Twist gillar jag också. DEN borde (också) ha nominerats. Men nu tackar vi för god läsning och önskar lycka till.

 

Spänning, hemskheter och deckare

Tidigare i veckan tyckte vår panel till om ovanstående, nu är det vår tur och vi satsar på att tipsa om några inte helt nya pärlor:

  • Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser
  • Den skrattande polisen av Maj Sjövall & Per Wahlöö
  • Linda som i Lindamordet av Leif GW Persson
  • Istvillingar av S.K. Tremayne
  • Farligt att förtära av Maria Lang
  • Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
  • Paparazzins heder av Leif Davidsen
  • Rebecca av Daphne Du Maurier
  • Pappas lilla flicka,  Elizabeth Georges debut, kanske hennes bästa bok.
  • Död i Garnethill av Denise Mina.

Sist men definitivt inte minst vill vi rekommendera 100 Hemskaste av Helena Dahlgren. En helt unik boksjälvbiografi om vilka skräckböcker som präglat författaren under hennes uppväxt. Smart, kunnigt, litterärt och helt underbart.

Nu ska man ju enligt Alva i vår panel inte avråda från att läsa någon som helst bok. Men ett par som vi inte gillade är:

  • Ingenting är glömt av Adam Sarafis, var helt enkelt inte ett dugg spännande utan bara tråkigt skriven. Sarafis är en pseudonym för två kända författare. Hoppas de aldrig samarbetar igen.
  • Alla de stillsamma döda  av Anna Jansson. Jag tröttnar på övertydligt beskriven mansgrisighet snabbt. Den enda icke-mansgrisiga polisen på stationen är hemligt kär i huvudpersonen. Dessutom är hennes svärmor helt igenom onyanserat övergräslig. Gäsp.
1 2 3 4 5 6 7 374
buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa