Sorgsna hjärtans trädgård av Abbi Waxman

Lil är uppslukad av sorg efter att hennes man förolyckades i en bilolycka tre år tidigare. Hon bor i Los Angeles tillsammans med sina två unga döttrar och en hund. Hon arbetar som illustratör av skolböcker och försöker mest av allt att få vardagen att gå ihop. Ofta tvivlar hon på sin förmåga som förälder och tror att döttrarna föredrar hennes syster Rachel som är hennes vän i vått och torrt.

Vändningen kommer när Lil skickas på en grönsaksodlingskurs av jobbet, som illustratör av en kommande bok i ämnet anses hon behöva praktisk övning. På kursen blir hon vän med en bunt tilltufsade människor och hon börjar sakta ta itu med relationen till sina döttrar, sin trogna syster och sin dysfunktionella mor. Originaltiteln The Garden of Small Beginnings säger egentligen allt om hur trädgårdsbestyren påverkar Lil.

Texten är genomsyrad av en subtil humor som fick mig att skratta väldigt hjärtligt både under och efter läsning. Lägg till att läsaren får ett grönsaksodlingstips mellan varje kapitel, (förvisso för Los Angeles-klimat, men ändå), och att romanen innehåller alla klassiska ingredienser för en lyckad feelgood. En utmärkt presentbok som även passar som bokcirkelbok.

Utgiven på Printz Publishing 2017. Översättningen är gjord av Helen Ljungmark.

Fem tycker: Om bokrean

Många tycker bokreornas tid är över, med tanke på billiga pocketböcker och e-böcker.
Vad tycker du? Blev det några bokköp i år ? Gick du i en bokhandel och tittade?

Jenny: Jag hör till de som står redo vid närmaste bokhandelns dörrar vid öppning 07:00 den första dagen på bokrean. Jag har alltid kollat in utbudet på förhand och bestämt vilka böcker jag ska köpa med mig. Senare samma dag brukar jag kolla in bokhandeln nära jobbet som ej tillhör en kedja och har ett lite annat utbud. I år besökte jag även ett bokförlag som reade på bokreans första dag. Jag brukar alltid försöka få med en klassiker och någon mer dokumentär bok i inköpen. I år inhandlades bland annat En tryckare på Blue Moon bar av Hanna Hellqvist, Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist samt Stalins dotter av Rosemary Sullivan. Det är en särskild känsla med en fysisk bok i handen och dess doft. Trots att jag läser både e-böcker och pocket kan de inte mäta sig med de känslor en inbunden bok ger.

Krister: Jag tycker bokreornas tid är över sedan länge. Jag har inte tittat in i en fysisk bokhandel men däremot en digital, köpte dock inget men inspirerades att låna digitalt på Stadsbiblioteket.

David:  Ja, jag tror att bokreans tid är över, åtminstone för mig. Det skulle inte behöva vara så, det är egentligen en härlig tradition, men jag får känslan av att det i dag är mer en lagerrensning än ett tillfälle att göra fynd.

Bodil: Jorå! Bokrean är alltid lockande med faktaböcker, barnböcker och någon roman eller två. Med min bokälskande man blev det kokbok om fisk och skaldjur, Ylvania för större barn, Mamma Mu  sångbok, en fågelbok och En syster i mitt hus.

Ros-Marie: Självklart blev det bokköp på rean även i år, dock inte första dagen. Men jag fick verkliga bevis på vilken nytta man kan ha av mobilen. Flera böcker, som fanns på Akademiens rea hade ett lägre pris på Adlibris, eller finns som pocket. Bra sätt att stoppa impulsköp, att kolla priset i telefonen alltså. Ett par böcker blev det ändå, Caterina Pascual Söderbaums roman Den skeva platsen, som lockade mycket när den kom ut och Siri Hustvedts essäsamling Leva, tänka, titta

Rosa Candida av Audur Ava Ólafsdóttir

Hennes karaktärer är av en alldeles egen sort. Godhjärtade och fyllda av tankar de gärna uttalar högt, traskar de rakt in i mitt hjärta. Bokens titel syftar på en sällsynt art av rosor som Lobbi, bokens huvudperson, reser söderut för att återplantera i en försummad rosenträdgård.

Han är strax över 20 och hans mor har förolyckats i en bilolycka. Den äldre fadern som aldrig trott att han skulle överleva hustrun, sörjer djupt och ägnar sin tid åt att lära sig laga mat och ta hand om Lobbis handikappade bror. Lobbi som är den självklara arvtagaren till moderns växthus och som precis som hon har gröna fingrar lämnar Island för drömmen om att återställa en legendarisk rosenträdgård i ursprungligt skick. På Island lämnar han en nyfödd dotter, Flóra Sól, en frukt av ett kort möte. Flickans mor Anna har tydligt uttryckt att hon inte önskar sig ett förhållande. Dock, när Lobbi nått sitt resmål och påbörjat restaureringen kommer Flóra Sól och Anna efter.

Jag fick två nya favoritförfattare under 2017, Audur Ava Ólafsdóttir är en. Jag fångas av det lågmälda vemodet och miljöbeskrivningarna, men allra mest av karaktärerna. Rosa Candida var nominerad till Nordiska rådets pris 2009 och hennes senaste roman Ärr är nominerad i år. Vi kommer att återkomma avseende Ärr. Recension av Ólafsdottirs humoristiska Den sista kvinnan läser du här.

Rosa Candida är utgiven på Weyler förlag 2015. Översatt av Ylva Hellerud.

Bridget och jag

När Helen Fieldings Bridget Jones dagbok kom 1996 läste jag den med stor skepsis. Överallt pratades det om boken och Bridget tycktes slå an något hos alla sina läsare. Hon satte ord på den eviga bantningen, hur man kunde bli uppslukad av män, hur livet inte var särskilt glamouröst utan tvärtom vardagligt och vanligt. Och så det humoristiska. Bridget-boken var ju så rolig! Det var något nytt.

Själv hade jag under 80-talet slukat böcker som Princess Daisy och Lace,  FLN-romaner (FlärdLidelseNjutning) om framgångsrika men sårbara kvinnor, vilka precis som Bridget, hade problem med att hitta den rätta. Jag gillade det glamorösa livet som skildrades i de böckerna, det blev något sagolikt och långt från vardagen. Med Bridget Jones kom något annat in. En annan sorts värld som låg betydligt närmare sin läsare och som man därför kunde känna igen sig i. En hjältinna som var mer vardaglig, med mer självförtroende och en ironisk ton.  Och jag gillade det inte, det ska sägas. Bridget Jones gav mig inte den verklighetsflykt som 80-talsromanerna gjorde.

Nu mer än tjugo år senare läser jag om Bridget Jones dagbok och konstaterar att Bridget är en kvinna som vem som helst. Även om hon berättar ganska skruvat om sig själv så skulle det kunna vara du eller jag. Hon har krav på sig från omgivningen, som att hitta en man och där mamman har ständiga förhoppningar: I sina dagboksanteckningar rapporterar hon ju sina resultat kring vikt och alkoholintag. Men samtidigt som hon ironiserar över sig själv visar hon självständighet och vilja till kontroll. När det krisar hanterar hon det. Det är något annat än de stundtals sårbara 80-tals-damerna som jag minns.

Jag tycker nu, efter tjugo år, att Bridget Jones dagbok står sig rätt så bra. Kroppsideal, ältande om hur man ska göra och inte göra i relationer, om hur man jobbar med sig själv och också accepterar sig själv är ju eviga frågor. Den humoristiska och ironiska tonen som jag inte tyckte om 1996, uppskattar jag betydligt mer idag och tycker den både lockar till skratt och är skarpsynt. Och framförallt: det är skärpa och självständighet hos Bridget, hon vill ta kontroll. Det har ju kommit efterföljare men jag är inte alls intresserad av att läsa. Helena Dahlgren skriver träffsäkert om Mad about the boy som kom 2013, och önskar därmed att Bridget-berättelsen får vila i frid. Så då säger vi så.

Hejdå Bridget!

– – – ––

Det  här inlägget är triggat av att Kulturkollo den här veckan skriver om chicklitt.