Säg inget om Lydia av Celeste Ng

”Lydia är död. Men det vet de inte om ännu.”

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee och om hur deras framtid, en stilla vårmorgon, förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola eftersom fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfasetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om ett av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debutroman, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord. Den amerikanska originaltiteln är Everything I never told you, en titel som i hög grad berättar vad boken handlar om.

Om ni frågar mig så är Säg ingenting om Lydia snäppet bättre och även flera snäpp mörkare än Celest Ngs Små eldar överallt som kom på svenska förra året. Båda böckerna passar utmärkt som bokcirkelböcker, finns massor att prata om.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översättning av Anna Strandberg.

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russel

Vanessas tragiska öde skär som en skalpell. Hon är 15 år när hon möter sin groomer och förövare. Han är 42 och lärare i engelska på den internatskola där Vanessa går. Med skicklig och hänsynslös förslagenhet får han henne snabbt övertygad om att hon är medansvarig för deras relation. 17 år senare när världen svämmar över av metoo-berättelser är hon fortfarande fast i sin övertygelse att deras förhållande initierats lika mycket av henne som av honom.

Den nakna obarmhärtiga skildringen av groomingens mekanismer smyger sig på läsaren och lämnar ingen ro. Själv blir jag totalt uppslukad av mörker och smärta. Min mörka Vanessa är den starkaste skildring av sexuella övergrepp jag läst, förmodligen därför den inte fokuserar på det själva fysiska övergreppet, utan på förförelsekonsten och det psykologiska spelet mellan en pedofil och hans offer. Under läslyssningen, (boken är fint inläst av Angela Kovacs), tänker jag på de två unga män som förra året berättade om de övergrepp som Michael Jackson utsatt dem för när de ännu bara var pojkar. Världen frågade sig varför de tidigare förnekat att övergrepp ägt rum och varför de berättade först så många år senare. Svaret går att finna i denna nyanserade och mångbottnade roman.  

Till sist, jag har alltid avskytt Lolita av Vladimir Nabokov, nu avskyr jag den ännu mer eftersom det är romanen som Jacob Strane, förövaren, ger till Vanessa och som hon under många år läser som en romantisk kärleksroman.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översatt av Emö Malmberg.

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson