Jag packar min väska för tågresor

Hur många gånger har jag skrivit om att jag tycker om att läsa i tågsäten? Många. Nu har jag bokat mig en räcka tågresor mellan nordiska städer bara för att få åka tåg. Och läsa. Det är sommarlov nu. Och de där fina bokhögsbilderna som jag förr kunde illustrera text med här på bloggen är inte alls lika vackra längre. Det skulle bli en bild på läsplattan bara så jag får helt enkelt tala om vad den innehåller och ni får tro mig på mitt ord.

Här är jag– Jonathan Safran Foer, och jag samläser med Marie under sommmaren.  Den kommer jag inte läsa ut mellan stationerna. Bara läsa.
Barnet i mossen – Siobhan Dowd , om en unge pojke, om Irland, inbördeskrig, konflikter.
Om en vinternatt en resande  – Italo Calvino och det börjar så lockande:

Kanske hinner jag också med Smaken – Muriel Barbery bara för att den handlar om Paris.
I sommarlovsläsningen blir det för övrigt mycket natur och mycket Paris. Vi får återkomma till det. För nu ska jag packa min väska.

Jag packade min väska för London

Numera orkar jag aldrig ge mig iväg med tidiga morgonflyg. Jag vill ta det lugnt och det är bara skönt att komma fram till Platsen en sen eftermiddag. Till London samma sak. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig två böcker, lagom långa för en flygresa. Starta den första på Arlanda express, och avsluta den andra på i samma tåg på vägen hem. Och så något lagom långt däremellan.

DIT: Sorgen bär fjäderdräkt. En vacker bok att hålla i, ta på. Att läsa den, jo. Bitvis. Jag tycker om sorgböcker och den här är av udda slag där Kråka flyttar in till den sörjande familjen. Kråka, verkligen en stor fjäderburen sådan.

I luften låg en tung dust av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.

Sorgen och saknaden är tät i den här korta boken. Det är verkligen en styrka. Det fragmentariska, komprimerade. Jag lyssnar till Max Porter på Lundströms bokradio där han förordar korta berättelser. Att alltför många har ord för ordens skull, skulle tjäna på att redigeras ner. Det är jag ju sannerligen den första att skriva under på. Ändå är jag inte helt såld på just den här boken.

DÄR: Väl i London läser jag en London-bok. Only väg is upp av  Emmy Abramhamson. Om Filippa som åker till London för att söka in på den prestige-fulla Royal Drama School. Motgångar och medgångar och ett happy end. Så väldigt lagom läsning. Varken mer eller mindre.

16473750_10154484121434296_6241504897261990272_nAnnars i London är det pubstickning, Waterstones-stickning, Café Costa-stickning och afternoon tea utan stickning med med vackert porslin. Allt i oerhört trevligt sällskap.

HEM: På hemresan läser jag februariboken för Breakfast Book Club. Doktor Wassers recept av Lars Gustafsson. Jag älskar mystiska svårfångade män i kostym (eller läkarrock). Så också Doktor Wasser. Vad klubben sa sammanfattas väl här.

EFTERTANKE: Det är ändå märkligt när man besöker London. Hur många intressanta saker man än gör, blir det alltid långa listor över det som inte hanns med denna gång.

Jullovsläsning

Det är på båten till Gotland jag börjar jullovsläsningen. Fartygets övriga 1499 personer sköter sitt. I min stol är det jag och boken. Det är franskt med sorg, ångest och känslostormar. Titeln lockade mig: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, ja visst! Jag tänkte mig en café-skildring med lagom mycket dramatik. Men Diane, som driver bokhandeln och caféet med just det namnet har förlorat sin man och dotter i en bilolycka. Det är så långt ifrån lycka man kan komma. Märkligt nog handlar nästa bok jag läser om samma trauma. Someone Elses Love Story av Joshelyn Jackson, där William har förlorat sin fru och dotter i en bilolycka.

På sitt sätt betraktar båda böckerna sorg på ett likartat sätt. Att leva vidare ensam är en omöjlighet. Ändå gör de det. En god vän är i båda fallen helt avgörande för att Diane och William kliver upp på morgonen och fyller de basala behoven för överlevnad: sömn, mat, vatten. Ingen av dem vill egentligen inte leva vidare. När William hamnar i ett butiksrån ser han tillfället att komma i vägen för rånarens kula och få dö. Diane bestämmer sig för att åka till Irland, ett land som hennes man pratat väl om och hon säger sig vilja göra ”hans resa”. Lugn och ro. Ensamhet. Möjlighet att ta sitt eget liv?

Trots likheterna jag berättar om är skillnaderna mellan böckerna betydligt fler. Natt och dag, ni förstår. Om jag ska välja tar jag Joshelyn Jackson. Hon har två böcker utgivna på svenska och en rad romaner till. Hon berättar alltid en säregen historia med oväntade vändningar och med huvudpersoner som är kantiga och inte helt enkla att förstå sig på.

Så åter till stolen på gotlandsbåten. Att läsa ostört i timmar, det kan jag egentligen göra ganska ofta. Men att göra det utan att uppgifter och sysslor måste läggas åt sidan och skjutas upp till senare, ja då är det mer sällan. Brödfödan går först. Men under julledigheterna, tänker jag när ser domkyrkans torn genom fönstret, då ska jag bara läsa.

Lyckliga människor läser och dricker kaffe.  Agnès Martin-Lugand. Utgiven på svenska 2016 av Forum , i översättning av Anna Petronella Foultier.
Someone Elses Love Story. Joshelyn Jackson. Utgiven 2014.

Norge – lilla turens* sista delsträcka

Det finns såklart många bra saker med Trondheim, men jag ska berätta om 3 bra saker med Trondheim**.

  1. Vädret. I Trondheim tar jag tricken upp mot Gråkallen. Den nästan milen långa spårvagnsturen visar hur långsträckt staden är, både i höjd och bredd. Villaområden blandat med natur för turer och bad. Jag sätter mig sedan vi Kyvannet för att läsa. Svinkallt däruppe några hundra meter över havet. Solen är varm, men vindarna iskalla. Nere i byn lyser samma sol, men här nere är temperaturen en bra bit över 20. Regnet störtar in lite senare. Och längs bergsidorna rullar dimman några varv. I Trondheim behöver man inte oroa sig för att man packar kläder för alla väder för en och samma dag. Man får allt.
  2. Fiken. I Trondheim kan man fika så goda saker och dricka så gott kaffe. Hela tiden, för caféerna originella och spännande, löper som pärlband genom byn. Jag dricker iste på Kafé Dromedar och kakan äts på Skydsstationen. Det är svårt att välja.
  3. Naturen bakom knuten. I Trondheim kan man stå vid en husknut, ett kafé eller klädbutik och vända sig om för att möta naturen. Allt är nära, omväxlande och vackert. Höga berg. Utsikt. Vidder. Sjösystem. Skogar och långa turvägar.

Min kompanjon i Trondheim är Ove i Trude Marstens Hem till mig. Jag följer läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Och även om jag ibland tänker men för fan Ove, så känner jag så starkt för honom och det liv han lever. Missa inte den här boken! Och missa för tusan inte Trondheim.

Hem till mig. Trude Marstein. Utgiven 2012, på svenska 2014 av Albert Bonniers förlag i översättning av Lotta Eklund.

– – – –

* Den lilla turen är en tur som sträcker sig mellan inte alltför många städer, berättar en amerikansk reseledare för mig i Ålesund. ”Just like you and your tour”, säger han glatt. Hans sällskap gör sin lilla tur på tio dagar och då innefattas såväl Stockholm och Köpenhamn. När jag skulle fråga om grand tour, avbröts jag av en ilsken amerikansk kvinna i sällskapet som ville byta hytt. Jag går alltså i ovisshet.

** Har du sett Johans fordon på svt? Gör det. Förklarar allt. Inklusive detta.