Frukostintervjun: Veronica Linarfve

Understundom läser vi feelgood här för att må bra och i dagarna kommer en ny feelgood-roman att gotta ner sig i. Vi intresserar oss förstås också om frukostvanorna hos författaren, Veronica Linarfve.

Godmorgon Veronica! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Ingen frukost utan kaffe! Varje morgon väcks jag av min man som serverar mig en kopp kaffe på sängen, superlyxigt! En gest om betyder oerhört mycket och som han vet att jag uppskattar enormt. När jag stigit upp blir det kokt ägg och ett glas rödbetsjuice samt grekisk yoghurt med granola. Jag är en riktig frukostmänniska.

Härligt! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
I mitt författarskap är jag inne i den fiktiva världen hela dagen så på morgonen måste jag uppdatera mig på nyheterna.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Det bästa är en härlig feelgood som får mig att le och känna mig varm i kroppen resten av dagen!

Berätta lite om din nya bok.
Inte helt Miss Lyckad är rolig feelgood med temat insikt och ensamhet. Boken är en fristående uppföljare till I huvudet på Miss Lyckad. Louise är nu gift och befordrad till chefredaktör på resemagasinet där hon jobbar. Allt borde ju härmed vara toppen. Men är det verkligen yttre omständigheter som gör oss lyckliga? Den frågan tampas Lousie med. Och så får vi stifta bekantskap med Kajsa, Louise syster som bestämt sig för att utbilda sig till livscoach och flytta in hemma hos Louise. Kajsa är en karaktär som utvecklades medan jag skrev boken och som jag tycker mycket om. Hon är förresten bra på att laga nyttiga frukostar.

Bra! Vad läser du just nu?
Dels läser jag om Stora små lögner av en av mina favoritförfattare, australiensiskan Lian Moriarty. Dels läser jag underbara och roliga Bettys resa av svenska Marie-Louise Marc.

Vad skriver du på just nu?
Just nu skriver jag på en fristående roman som känns väldigt viktig. Den handlar om vad som händer när man glömmer bort att ta hand om sig. Temat är allvarligt men jag försöker beskriva det tunga ämnet med en stor portion humor, så det kommer väl att bli en ”feel all” kan man säga.

Vad använder du som bokmärke?
Ibland använder jag ett gem men oftast viker jag hundöron. Jag vet att många tycker att det är synd och skam! Men jag är en person som läser aktivt, det vill säga med en penna i handen för att kunna markera fantastiska meningar eller nydanande karaktärsbeskrivningar. En arbetsskada kanske? Jag stryker under och gör noteringar i marginalen, viker sidan på olika sätt beroende på vad jag markerat i texten. Jag har faktiskt utarbetat ett litet system för de där hundöronen. Jag älskar att kunna gå tillbaka till en bok, slå upp en sida, läsa om och njuta av en underfundig formulering.

Jag är hundöre-förespråkare också. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Lästa böcker sorteras i färgordning. Sedan har jag en hylla för böcker jag köpt och ska läsa, de är ordnade i ett eget kösystem.

Åh, kösystem i bokhylla, det ska bli min modell. Tusen tack för intervjun, ha en fortsatt bra dag!

Bebis-fabriken av Li Söderberg & Katy Kimbell

Visste ni att det finns en strutsras som heter nandu? Jag hade ingen aning förrän jag läst denna informativa och roligt formgivna bilderbok. På förlagets hemsida står det att bebis-fabriken riktar sig till barn mellan 3-6 år men som vanligt är den gränsen MYCKET flytande. Jag hade jätteroligt och jag är imponerad av det omfattande researcharbete som måste föregått skapandet. Det är en mångfald av roliga och intressanta fakta som presenteras om ett antal vitt skilda djurarter.  Exempel på nyförvärvade kunskaper hos mig:

  • Darwins hangrodor bär sina ungar i strupsäcken
  • Den niobandade bältan nedkommer alltid med fyrlingar
  • En elefantunge väger 100 kg när den föds
  • Noshörningshonans kiss-stråle kan bli nästan tre meter
  • Nosörningshanar utför en lustig dans för att imponera på honan
  • Kängurupappans snopp är delad i två.
  • Om en nanduhane inte kan får egna barn väljer han att hjälpa till med andras barn istället

Av de skildrade djurarterna var det storken som intresserade mig mest. Förmodligen för att min mormor bestämt hävdade att det var just denna fågelart som flög hem till folk och levererade människobarnen. Trodde henne aldrig eftersom hon inte riktigt kunde redogöra för var storken hittade människobebisarna, inte heller hade hon en aning om hur storkarna flörtar. Fast då hade hon förstås inte heller läst denna ypperliga barnbok.

Utgiven på Lind & Co 2018

Det stora dejting-äventyret av Max Schüllerqvist

Kristina var gift med Sven i över 40 år. Strax innan hennes pension avlider han hastigt och alla planer går om intet. Tre år senare har hon hämtat sig något så när, hon sköter om sin trädgård, tränar på Friskis&Svettis, umgås med väninnan Åsa, son och sondotter. Hon har det bra, men ganska händelselöst.  Det är Julia, sondottern, som hjälper sin farmor att börja nätdejta och i forsen av nya erfarenheter Kristina släpper fram ingår bl.a. dickpics, alkoholism och polyamorösitet. Ingenting i nätdejting efter 65 är således nytt under solen jämfört med nätdejting i yngre åldrar. Förutom en gång då Kristina möter en sympatisk man vars dilemma är helt annorlunda.( Nej, han har inte impotensproblem).

Jag tänker på chic-lit genren när jag läser Det stora dejtingäventyret. Framförallt på de böcker som kom ut på 90-talet med unga kvinnor som huvudperson. Jag gillar Kristina, hon är en sympatisk bekantskap, en vänlig själ skildrad med ömhet. Driv och humoristisk lätthet genomsyrar texten och gör romanen till en bladvändare. Om jag fått önska skulle jag velat att Max Schûllerqvist jobbat mer med gestaltningen. Jag skulle vilja veta mer om Kristina och de andra karaktärerna. Fast då hade det blivit en annan bok förstås och kanske hade lite av charmen och tätheten gått förlorad. En jättefin presentbok att ta med sig till vännerna i sommarstugan istället för vin och blommor. Passar alla åldrar.

Utgiven på Ordberoende förlag 2018, ljudboken som finns på Storytel är utgiven på Lind & Co.

Vintage – det tål att upprepas

Vi pratar om böcker man blir varm av den här morgonen när termometern närmar sig minus tio grader. Lägenheten består av stora glaspartier från golv till tak och vintervinden kryper in. En bok som värmer. Jag letar i gömmorna. Och här är den. Lästes i augusti 2011.

De små hästarna i Tarquinia berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

”Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme”, skriver jag 2011 men nu i januari 2018 passar den lika bra.

De små hästarna i Tarquinia. Marguerite Duras. Utgiven igen hos  Lind&co 2011.