Spridda solsken

solstolHälsningar från solstolen. Jag har just sträckläst Fjärde riket (recce-dag först i augusti). Solstolen är den skönaste av sköna. Kurvorna passar min kropp perfekt. Sova i, läsa i, titta på himlen i. Men inte att skriva i. Så jag släpar mig in och skriver en kortbloggy:

Léon & Louise av Alex  Capus. Historien om Léon som i ungdomen träffar Louise men kriget kommer (som alltid) plötsligt emellan och det dröjer många år innan de ses igen. Just som jag skriver den meningen tänker jag att det här låter ju som skittråkig förutsägbar historia om evig kärlek. Det är det inte. Det är 1918 när L&L ses första gången och 80-tal den sista. Under den tiden förändras hela Europa och det är ett helt avgörande skäl att jag gillar den här boken. En bra vanlig roman helt enkelt.

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Bangladesh. Hit åker Sofia för att  arbeta som biståndschef på svenska ambassaden. Tillsammans med sin man Janne och de små barnen ska hon bo i landet under några år och ambitionerna är stora. Det intressanta med den här boken är att alla sidor visas. Ur olika berättarperspektiv smackas bilden upp av ett spännande land, av tveksamt näringsliv, av vardag och fest. Jag läser med vidöppna ögon och önskar att boken kunde vara 400 sidor till. Sträckläsningsbok kort och gott.

Flickan i Clèves

Solange. Det hon allra helst vill är att bli av med oskulden. Hon misslyckas gång på gång med det när hon träffar de jämnåriga killarna. När hon är kär blir det aldrig ömsesidigt. När hon är kåt bemöts hon bara med själviskhet. Men så… med den betydligt äldre grannen får Solange  exakt vad hon vill. Fantastiskt sex. Men på Monsieur själv ser Solange ned.

Jag blir så fylld av obehag när jag läser berättelsen om Solange. Det har  ingenting med detaljerade sexskildringar eller lust och längtan att göra. Tvärtom. De delarna är ofta vackra och fantastiskt berättade. Nej, det är Solange själv. Hennes tonårsångest och behov av bekräftelse gör att hon glider in i de mest destruktiva relationer. I början av boken är hon bara tio år men blir äldre. Men hon känns så mycket yngre, och gång på gång vill jag gripa in och säga nej i hennes ställe. Bli tydlig och kärleksfull vuxen och peka med hela handen säga att du är värd något helt annat, Solange.

Hon blir av med oskulden. Både sin kropps och sin barndoms. Jag läser med handen framför ögonen och kikar fram mellan två fingrar ibland. Men när jag slår igen boken tänker jag: Den här människan tar för sig. Det kommer att gå henne väl.

Det jag alltid tyckt om med Marie Darrieussecq är hennes fantastiska språk. Den första boken jag läste var Suggesstioner, boken där parfymförsäljerskan långsamt förvandlas till en gris i takt med att hon används av männen. Jag tänker på den när jag läser Flickan i Cléves. Helt olika är de inte i sitt ämne. När sedan White kom förenades det vackra språket med en vit kall ismiljö (som jag älskar) och en obehaglig historia. Nyskapande är ett litet säreget ord, men när det gäller Darrieussecq  och hennes språk kommer det väl till pass. Inte minst i den här romanen.

Flickan i Clèves. Marie Darrieussecq. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2013.

___
Den här romanen ingick i min packning till Skåne. Jag placerade den efter läsningen på det fina biblioteket i Simrishamn. Mycket ordentligt i bokstavsordning.

 

Sörja för de sina

barnvagnOch nu är det beredskapstider och Tomas rycker in. Maj tar hand om dottern Anita med kärlek samsad med en trötthet på barnet som kräver kräver kväver, sa hon kväver? Hon menar det inte, eller jo. Tomas som är nykter, tar nu plats i romansviten med en egen röst. Han sliter med nykterheten, med den och med Maj som…

Vad är det med kvinnor och alla deras diffusa symptom?

Så föds sonen Lasse. Tomas kommer äntligen hem. Hem till matlagning, barnaskötsel, städning och hur skulle det se ut om man inte höll ordning!

Ibland tröttar jag på Maj som är för mycket och Tomas som är… för lite?  Jag vill öppna fönstret och hämta luft. Om den första romanen om dem, Att föda ett barn, skrev jag samma sak:

Det strömmande flödet gör att jag en bit in i boken tröttnar. Bestyren, kakorna, recepten, tillvägagångssätten blir frustrerande detaljer och jag stönar när ytterligare en sida med förberedelser inför julen forsar fram.

Men sättet att berätta deras historia – orden och tankarna i ett svep och att jag vet aldrig om jag är innanför eller utanför –  tar mig alltid tillbaka till berättelsen. Det här är något unikt.

Sörja för de sina. Kristina Sandberg. Utgiven av Norstedts 2012.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Jag tycker om böcker som handlar om någon som reser sig upp och går. Utan någon närmare planering eller packning tar någon och sätter den ena foten framför den andra och fortsätter till synes planlöst med det.

Tessa Björk  i Till Isola gör det. Kroppen hade börjat säga ifrån. Allergiska besvär med dimseende och ofattbar klåda blev allt mer påtaglig. Något måste hända. En dag såg hon sin man Tom kliva in i en bil med en kvinna, stod kvar, såg dem kyssas.

Sedan reste jag mig upp, hängde på mig ryggsäcken, gick ut ur lägenheten och
låste dörren.

Tessa lämnar staden för skogen. Allergin försvinner. Allt mer anpassar hon sig till skogen, inte bara vaksamhet och skärpa stärks. Trampdynor, kroppen som blir luden, tecknen är många på att civilisationen lämnat henne.

Delia i Utan bagage av gör det. Hon är gift med Sam och de har tre ganska vuxna barn. Han är läkare och hon tar hand om administrationen på läkarmottagningen. Hon gör ett försenat tonårsuppror får man väl säga, när hon en dag på deras gemensamma semester helt sonika lämnar familjen och börjar ett nytt liv i en stad långt därifrån.

Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon gör det också. Han är läraren som på väg till skolan en morgon träffar en kvinna, som visar sig vara från Portugal. Hon rafsar hastigt ner ett telefonnummer i pannan på Mundus (!) för att hon inte har något papper tillhands och måste få siffrorna nedtecknade innan hon glömmer dem. Den udda upptakten leder till att Mundus cirklar rubbas. Han beger sig så småningom till en sällan besökt bokhandel och kommer av en slump över en bok på portugisiska.  Slutligen kliver han på nattåget till Lissabon.

Och nu Harold Fry. Han får en dag ett brev från en gammal arbetskamrat som kort meddelar att hon ligger för döden. Han skriver ett svar och går iväg till brevlådan för att lägga på sitt brev. Men väl där bestämmer han sig för att gå en bit till och sen en till. Hemma står hans hustru sedan många år tillbaka och gapar av ilska och ångest. Bit för bit får jag förstå att Harold gjort något illa mot Quennie för längesedan. Och hur är det med sonen? Jag är med tag. Men sen  tröttnar jag.

Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättade historien om Queenie, och om flickan på en back, och han frågade främlingar om de ville vara så vänliga att hjälpa till. I utbyte lyssnade han. Han blev kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tog aldrig mer än han behövde […]

Harold Fry kastar pengarna  och packningen och blir en fri man och förstår meningen med livet. Det är just det. Coelho-varning när det börjar bli för mycket andligt strössel. Romanen är superpoppis över världen läser jag. Men jag sällar mig inte till skaran av följeslagare.

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Rachel Joyce. Utgiven av Norstedts 2012.

____

Bokmania delar inte min uppfattning. Ingrid är lite inne på min linje, men påpekar att det är en bok skriven med hjärtat. Och det får jag hålla med om.