”Koftan har egentligen allt”, skriver Celia B Dackenberg , ”Ändå tycks den ofta vara något av ett garderobens lågstatusplagg.” Det är något nedsättande, vardagligt och non-fashion över ordet och plagget.
Ändå är ju koftan ett huvudnummer och i Dackenbergs bok lyfts den fram i sitt rätta sammanhang. Som kulturbäraren. Dackenberg har studerat en rad personligheter – och framförallt deras ylleplagg. Här träffar vi till exempel Sven ”Sleven” Säfwenberg och hans tröja som var så proppfull av tur att den måste bäras i samband med bandymatcherna på det tidiga 1900-talet. Hur skulle han annars vinna? Stilikonen Coco Chanels marinière presenteras, det vill säga den randiga sjömanströjan. Och också Curt Cobains mys-cardigan har en given plats i boken.
Varje person och det stickade plagget presenteras begåvat och intressant. Fantastiska berättelser! Dessutom och framförallt har Dackenberg dissekerat det stickade plagget och nykonstruerat ett mönster för oss andra att sticka. Med tydliga och lockande beskrivningar är det här en guldgruva.
Men oavsett om man tycker om att sticka eller inte är det här en bok för den som på minsta sätt är intresserad av kultur och dess främsta bärare: koftan.
Kulturkoftor – Livet, konsten och saker att sticka. Celia B Dackenberg. Foto: Stellan Herner. Utgiven av Norstedts 2017.
Tolv underhållande, hjärtskärande och egensinniga noveller kryddade med skräck. Jag blev sammanflätad med Enriquez Argentina som skildras med en intensitet som får mig att förflyttas dit. Jag förnimmer fukten, värmen, dofterna och det våld som präglar miljöerna där hennes historier utspelar sig. Varje novell är en väl berättad historia med mycket outtalat mellan raderna.
Polyglott betyder flerspråkig och ordet var nytt för mig. Gillar hur det låter och skulle vilja använda det ofta, men misstänker att jag nog inte får så många tillfällen. Årets Augustprisvinnare blev för mig något av en bladvändare, jag läste fascinerat på och läste ut boken under loppet av en dag. Efteråt kände jag mig som ett frågetecken, vad var det egentligen jag hade läst? Styrkan i en klassiker sägs vara att författaren låter tillräckligt mycket vara osagt för att läsaren ska få skapa sig sin egen bok. Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens. Jag tror också den vinner på att läsas sakta och eftertänksamt eller för all del, två gånger.