Neapelkvartetten av Elena Ferrante

Fyra böcker om  livslång vänskap mellan två kvinnor. Elena och Lila växer upp i samma kvarter i en fattig del av Neapel. De sociala normerna är huggna i sten, våld och mindervärdeskomplex präglar invånarnas liv. Båda flickorna är studiebegåvade men endast Elena får möjlighet att läsa vidare. Jag absorberades in i Elenas huvud bara några sidor in i första romanen och jag är fortfarande kvar efter att ha avslutat tredje delen som på svenska heter Den som stannar, den som går.

Elena är böckernas berättare, det är från hennes horisont som berättelsen rullas upp. Jag tror nog att hon är pålitlig, men hennes nedärvda dåliga självkänsla påverkar hur hon tolkar sin omvärld. Kanske det är böckernas styrka att så mycket lämnas till läsaren, det är upp till oss själva att förstå hur Lila ser Elena och hur Lilas bild deras gemensamma verklighet ser ut.  Deras vänskap är djupt komplicerad, präglad av svartsjuka och aggressivitet, kanske för att valmöjligheter saknas.

Jag har under läsningen av alla tre böckerna funderat mycket över det sociala arvet och hur detta präglar människan. Du kan aldrig springa ifrån de erfarenheter du gjorde under din uppväxt, de finns där alltid i ditt sinne och både på ont och gott. Jag minns en replik från tv-serien Sopranos, där maffiabossen psykiater säger. ” If you don´t understand your history, you are bound to repeat it”. Så sant.

Första boken heter Min fantastiska väninna och andra boken heter Hennes nya namn. Böckerna är utgivna på  Norstedts. Översatta av  Johanna Hedenberg. Finns som ljudböcker inlästa av Odile Nunes. ( Som för övrigt är en lysande inläsare)

Berlin på tre böcker – den första

Jag åkte till Berlin. När jag räknar märker jag att antalet gånger jag åkt till Berlin börjar närma sig de gånger jag farit till Paris. Men inte riktigt, inte än. Berlin är en sådan trevlig stad, ju. Och hade bara vår databas med gamla inlägg varit något mer tillgänglig kunde jag länkat till andra glada stunder i staden.

På planet började jag läsa Min katt Jugoslavien, en bok min andra bokklubb tänker samtala om. Inledningen är så säregen och jag märkte hur munnen öppnades allt mer av förvåning och förväntan. ”Men kolla här, du måste läsa här”, ville jag säga till grannen på rad 8 men hon hade somnat och skulle kanske bli sur om jag väckt henne … men ändå. Det skulle vara värt det! De två berättelserna i boken omsluter varandra och jag tycker bäst om den berättarröst som tar ton i Kosovo med start på 80- och alexanderplatz90-talen. Men utan nutidsberättelsen om den unga mannen som letar efter andra män att älska, som så skarpt skildrar det nutida läget i Finland, skulle det inte vara lika intressant. Och inte minst – alla drömmar, var blev de av?

Det är på Alexanderplatz jag avslutar boken och här står jag och väntar på att få börja nästa bok.

Min katt Jugoslavien. Pajtim Statovci. Utgiven 2014. På svenska 2016 av Norstedts, i översättning av Camilla Frostell.

Några rader till Svartåns finaste krokodil av PeKå Englund

krokodilJag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.

Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom  honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.

Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.

Utgiven på Norstedts 2016.

Vid foten av montmartre

Jag erkänner att det var titeln som lockade mig. Montmartre. En härlig Parisroman där man får flanera längs gatorna, stanna till vid ett litet café för en Cafe Crème, luta sig mot skuggsidan av Sacré-Cœur eller åka buss längs nya obekanta avenyer.

parisOch visst utspelar sig romanen i Paris. Tveklöst Paris och egentligen ett Paris som är hundra gånger mer intressant än mitt romantiska skimrande. Vid foten av Montmartre – eller en bra bit därifrån – sitter Mancebo utanför sin speceributik och väntar på kunderna. Som han gör alla dagar för Mancebo är en man som sköter sitt jobb perfekt. Hans hustru sköter om hushållet på ett utmärkt sätt, hans kusin sköter om skomakeriet lika bra. Allt är kort och gott som det ska vara. Så är det förstås inte. Och i romanen krackelerar allt det som var så ordnat och redigt.

Men det som gör den här romanen så särskild och annorlunda är den andra historien. Den ensamma journalisten försöker ta sig tillbaka till vardagslivet efter att ha varit sjuk och deprimerad. När hon sitter på ett café och jobbar med en artikel dyker en okänd person upp och plötsligt sitter hon högst uppe i en skyskrapa ute i La Défense med ett enda uppdrag – vidarebefordra inkommande mejl till en speciell adress.

I de här delarna av romanen får jag Murakami-vibbar när jag läser. Det är oförutsägbart och det som händer förvånar mig hela tiden. Språket är återhållsamt och välformulerat. I Mancebos berättelse är det mer hur ska jag säga, färgstarkt och mustigt både i språk och berättarstil.

Givetvis kommer de olika spåren att mötas i slutet, de förstår läsaren redan från början.  Men vägen dit är sinnrik och jag imponeras stort av hur den här intrigen håller ihop så väl ända in i mål.

Vid foten av Montmartre. Britta Röstlund. Utgiven av Norstedts 2016.