Etikett: Norstedts

Publicerat

Galna kvinnor på Hôpital de la Salpêtrière

För många år sedan läste jag Marie & Blanche av PO Enquist, som är en fiktionens form berättar om nobelpristagaren och fysikern Marie Curie och Blanche Wittman En välskriven bok och en hemsk berättelse om hur Blanche blir alltmer förstörd av de försök med radium som hon låter sig utsättas för.

Jag tänker på Blanche när jag läser De galna kvinnornas bal som utspelar sig på Salpêtrière-sjukhuset. Här bedrevs en psykiatrisk vård med en professor Charcot i spetsen. Kvinnor med så kallad hysteri behandlades här med nyfunna metoder inom hypnos. Det intresserade många människor från världen som besökte Charcots uppvisningar där han suggererade hysteriska anfall hos kvinnorna. En av hans favoritpatienter ska ha varit just Blanche Wittman. När Charcot dog blev hon i Enquists roman assistent hos Curie.

Vilka kvinnor hamnade på Salpêtrière? Tja, inte alltför sällan (alltid?) genom att maken eller familjen ansåg att de var sjuka och behövde vård. Det gäller till exempel Eugenie som placeras där, och familjen vill glömma bort denna skam med att ha en dotter på mentalsjukhus. Men var hon sjuk eller inte? Eugenies bror förfasas över systerns öde, men fogar sig för faders beslut och tiger still. Han får dock en avgörande roll i slutet av boken.

Det är alltid intressant att läsa böcker inifrån sjukhus och det här är i sig inget undantag. Författaren vill skildra kvinnors utsatthet och maktlöshet. Det är dock lite grund läsning stundtals. Det känns som om författaren vill skriva läsaren på näsan, så att ingenting missas eller missförstås. Det är lite synd tycker jag. But anyway, det är en läsvärd roman som man snabbt slukar sig igenom. Salpêtrière-sjukhusets tidigare verksamhet är fascinerande. Anläggningen finns kvar i Paris och det går att vandra omkring i parker och gångvägar och fantisera.

De galna kvinnornas bal. Victoria Mas. Utgiven 2022, på svenska hos Sekwa i översättning av Emma Majberger.

Publicerat

Bokfrukost om Dunning-Kruger-effekten

Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.

Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.

Utgiven hos Norstedts 2021.

Publicerat

Jag läser just nu om Maria Langs romaner och minns tillbaka

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken och jag älskar den än, när den filmatiserades för några år sedan var jag dock kluven. Något fattades trots att filmen var både välspelad och spännande, när jag nu läser/lyssnar om vet jag precis. Maria Langs fantastiska språk och gestaltning går helt enkelt inte att överföra till film. Kanske är en del passé men det är också en tidsmarkör och hennes böcker är klassiska pusseldeckare. De håller för tidens tand genom humorn bla i hur hon skildrar människorna och småstaden Skoga. ( Nora). Hon skriver utifrån ett kvinnligt perspektiv vilket kanske är anledningen till att hennes böcker är klassiker. Jag har hunnit till bok fast jag har fuskat genom att läsa flera senare bla. Kung Liljekonvalje av dungen som jag inte var så förtjust i som ung men som håller väldigt bra. Fick tipset att läsa om just den när jag var i Nora på semester och gick den speciella Maria Lang-promenaden som erbjuds under sommaren.

På bilden ovan ser ni mitt gamla tummade exemplar av debuten. På vykortet bredvid syns det ursprungliga omslaget som jag hittade under semestern i Nora.

Maria Lang ges fortfarande ut på Norstedts. Hennes böcker finns nyinlästa på Storytel.

Publicerat

Andromeda av Therese Bohman

Andromeda av Therese Boman är så makalöst bra att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva den. Mångbottnad och melankolisk lägger sig berättelsen som en varm filt runt mitt hjärta. Språket är stiligt, vackert och uttrycksfullt, Boman har alltid varit en skicklig författare som gått från klarhet till klarhet och här är hon bättre än någonsin. 

Det handlar om en äldre man och en ung kvinna, kolleger i förlagsbranschen som blir nära vänner, de känner båda två att de träffat en själsfrände.  Det är dock inte som man förleds att tro, deras relation är platonisk. Hon har funnit en mentor, han ser sitt unga jag i henne. Han vet att tiden håller på att springa ifrån honom, kanske kan hon ta över hans plats och hans visioner. 

Berättelsen om honom fascinerar mig, tycker mig ha mött människor som han. Den värld de lever i har upphört existera, tiden har sprungit ifrån dem eftersom de inte förmått och kanske inte heller velat transformera sig. Kanske jag på något plan är rädd att jag skulle kunna bli en av dem. 

Hon är i tidiga 20-åren och går helt upp i honom och hans förmedlade tankar.  Hon sätter hans vänskap högre, (med ett visst mått av svärmeri som man brukade säga förr i tiden), än annan vänskap. Hon åsidosätter sin ungdom och jag undrar vem kommer hon att bli när hon blir äldre? 

Detta är min tolkning av boken. Jag tror dock att upplevelserna av Andromeda är lika många som bokens läsare, så är det väl med all stor litteratur?

Utgiven på Norstedts 2022.