Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.
Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år. Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med ”thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?
För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.
Jag sa till henne: ”Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
”Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, ”well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade ”Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!
Tror också att de får höra en hel del kritik. Så alla bra tack värmer.
Jag tänkte en lite liknande tanke under bokmässan när jag lyssnade på hur författarna presenteras under seminarierna. Vissa av de framgångsrika författarna, som till exempel Erica Jong, måste ha deltagit i en hel massa seminarier och intervjuer och blivit presenterade tusen miljoner gånger. Och alltid med lika översvallande ord om deras egen storhet. Jag tänker att det trots allt måste kännas ganska overkligt. Därför kanske de, på ett paradoxalt sätt, ändå blir förvånade och glada när deras ”riktiga” läsare uttrycker genuin uppskattning. Nu känns det inte som jag uttryckte det här så klart. Förstår ni vad jag menar?
Jag tänker att det är stor skillnad mellan att höra den lilla, enskilda läsaren tala om vad en bok betyder, och att på en mer övergripande, abstrakt nivå få ett pris, eller omtalas som betydelsefull. Den enskilda läsaren har ju haft ett väldigt personligt möte med författarens ord och text (och kanske tolkat in saker som författaren inte avsett, haha. Jag skulle också blivit rätt skräckslagen om jag var Gilbert och nån kom och sa att min bok hade förändrat hennes liv!).
Sedan är författandet rent generellt en väldigt ensam syssla. 99 % av tiden är man ensam med texten, och den där sista procenten (som kanske är något större för ett fåtal författare) så träffar man läsarna, kritikerna etc. Det mesta man hör om sin bok är kanske också just vad kritiker tycker, och de frågor man får är kanske dem journalisterna ställer.
Jag tycker också man ska försöka visa uppskattning – till författare eller vem det nu är – som man tycker gör något bra. Det görs faktiskt alldeles för sällan (men ofta tycker folk att de är skyldiga att tala om när någon gör något dåligt, det är på sätt och vis en rätt kul paradox).
Fattar precis!
Flera gånger under bokmässan hamnade jag intill en författare jag har läst och gillat. Men varje gågn tänkte jag att nej, de får höra hela tiden tiden hur bra de är, jag säger inget. Men du har nog rätt. Hädanefter ska jag säga något.
Jag har gjort en liknande reflektion. På bokmässan för 2-3 år sedan sade jag åt några författare under signeringar att jag gillade deras böcker mycket men att jag inte ville ha något signerat eftersom jag redan hade alla deras böcker men att de var hemma, men tackade för bra böcker, och då fick jag liknande reaktioner. Det var uppenbarligen inte något de fick höra ofta.