Kom ju på att jag glömt blogga från frukostträffen i juni, säsongsavslutning och allt. Vi hade alla läst Till sista andetaget av Anne Swärd, som handlar om en flickan Lo som växer upp i en storfamilj men som enda barnet och är förutom från föräldrarna, omhuldad och skyddad från alla håll och kanter av mostrar och fastrar i en salig röra.
Hon träffar den mycket äldre pojken Lukas och en stark vänskap och kärlekshistoria tar sin början. Det är otroligt mycket symbolik i boken som är roligt att diskutera, den återkommnde elden, den osympatiska modern, fadern som inte går att prata med, oljeplattformar, frånvarande fäder med mera. Alla läser vi in olika saker i karaktärerna.
Vi enas om att språket är bra och fyllt av överraskningar. Oväntade ord som inte passar in bryter av och skapar dramatik. Några av oss har helt fattat tidsrummet helt fel trots att det står på baksidan att den utspelar sig runt 70-talet. Vi tycker det känns äldre.
En del bihistorier hade vi klarat oss utan men på det stora hela gillar de flesta boken och dess frågetecken och dubbelhet.
Och jag tyckte att kärlekshistorien mellan Lo och Lukas var hypnotisk, beskriven med en hunger som man nästan bara kan känna som tonåring.
Hej på er!
Jag har nu läst Drottningen vänder blad som jag fick av er. Hur vill ni ha recensionen (för jag skulle väl jobba för läsningen 😉 )
/Tess
Maila mig på Petra@picha.se
Maila mig på Petra@picha.se
Tess på http://www.pocketlover.se alltså…
Och jag håller på för fullt med boken, men tycker att prosan är överlastad och tung och döljer berättelsen som finns därunder.
Och jag håller på för fullt med boken, men tycker att prosan är överlastad och tung och döljer berättelsen som finns därunder.