Jag läser INTE vuxenböcker!

Ligger i sängen halva dan och läser Som om jag frågat. Jo, jag vet att det är bokmässan. Men man vill ju läsa lite också! Jag har lyssnat på en del samtal om ungdomslitteratur ett par dagar vilket är intressant. Den stackars litteratur som så gärna vidhängs med pedagogiska krav som att uppfostra eller sätta Viktiga Problem under debatt. Frågan var uppe i torsdags när Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck diskuterade med förläggaren Cecilia Nilson under rubriken Hur roligt får det bli? En kvarleva från 60-och 70-talen, menar Johanna Lindbäck, där det i det nya svenska politiska klimatet var viktigt att skildra problem. Vare sig hon eller Lisa Bjärbo skriver med en pedagogisk agenda som utgångspunkt. Däremot kan de ha vissa poänger som de gärna för in så småningom, som att killarna i Lindbäcks böcker gärna är lite ängsliga eller att det aldrig finns tjejer som står framför spegeln i timtal och letar och listar de egna kroppsdefekterna. Eller att ingen i Bjärbos böcker nojar över mat.

Ungdomslitteraturen mäts och recenseras med egna mått. Det är handling och problem i fokus, medan språk och form ofta förbises. Likaså är det graden av viktighet i problemen som behandlas styvmoderligt. Pojken i Som om jag frågat möts av ett ”vardagsproblem” när föräldrarna verkar vara på väg mot en skillsmässa. Hade boken istället haft föräldrarnas perspektiv och då bli vuxenlitteratur skulle problemet ha en annan dignitet och romanen vara något annat. Kanske en ”mångfasetterad relationsskildring” vad vet jag, jag har ju inte läst ut den ännu.

Också Jenny Jägerfeld och Jenny Valentine diskuterar frågan. Jägerfeld tycker att en känsla av hopp måste finnas med. Hon skulle till exempel aldrig skriva en bok med ett självmord i slutet.
Valentine håller inte med. Hon säger att hon aldrig tänker på att mottagaren är ung när hon skriver. Det är inte min sak att avgöra vad unga ska jag läsa, menar hon. Jägerfeld säger att hon inte heller tänker så, att inte hon heller har en pedagogisk agenda när hon skriver. Det går inte att utgå från ett problem och komma med något slags pekpinne i slutet. Hon tycker om tanken på att först få läsaren att skratta och sedan drämma till så att skrattet fastnar i halsen. Det ska kännas när man läser.

Också på frukostsamtalef med Janne Teller diskuteras skillnaden mellan vuxenlitteratur och ungdomsdito. Hon berättar att när hon skrev Intet ville hon ha skriva om en filosofisk fråga men eftersom hon skrev för YA slapp hon ha långa teoretiska genomgångar. Rakt på det väsentliga direkt istllet. I övrigt tyckte hon att åldersgränser var ganska ointressanta och att benämningen cross-over passar det mesta i romanväg. Intet ska få en egen recce om några dagar

Så. Jag lägger av nu med att skriva och fortsätter läsa Johanna Lindbäcks roman. Den ska också recenseras såklart och jag tar för givet att jag använder samma mått som för all litteratur.

I morgon är en annan dag. En bokmässedag.
_____
Rubriken har jag snott från en superskärpt ung medbloggare från pressfrukosten. Viggo, på bookfinger. Han läser inte vuxenböcker meddelar han.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.