Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Mörka platser

Mörka platser.  Boken med det rostiga låset på omslaget är omgärdat av mina förväntningar och rädsla. Gillian Flynn har en alldeles särskild plats i bokbloggarnas hjärta.  Sådant kan locka och skrämma. Men nu så. Jag har läst.

Jag var alldeles matt redan efter första kapitlet och tänkte att det här kommer bara att ta mig genom misär och elände och sluta i större katastrof än där det börjar. Romanen börjar i ett Nu. Det är Libby Day som berättar. Hon är den enda överlevande i den massaker som hennes familj utsattes för tjugofem år sedan.  Hon och så Ben, hennes 15-åriga bror som fick skulden och livstids fängelse. Vad hände egentligen? Libby var bara sju år då och hon har ingen större lust att börja grotta i det förflutna. Författaren varvar nuet med berättelser från det sista dygnet innan mordet. Jag imponeras av berättelser jag aldrig hört, detaljexakta miljöer, inlevelse i personskildringar.

Visst är det misär och elände. Men inte alltid där jag kunde förvänta mig. Jag tänker gång på gång att vad är det MED folk! Jo, jag vet. En bloggy full av reaktion bara, men det är så jag känner mig. Jag vill rycka ut till då och där för 25 år sedan och hjälpa till och ställa tillrätta och kicka en massa asses därtill. Och slutet, folks, slutet. Jag blir alldeles matt där också.

Mörka platser. Gillian Flynn. Utgiven 2009. På svenska av Modernista 2012.

Publicerat

Bra saker från januari till mars 2012

Januari 2012. Årets första resa gick till Visby där jag i vanlig ordning mest låg och läste.  Vinnaren av Bokbloggarnas litterturpris 2011 korades: Cirkeln!  Två frukostintervjuer publicerades. Månadens läsning var säkert Felicia försvann. I frukostbokklubben läste vi tre noveller och resonerade om Enstaka Noveller, sådana som inte omges av andra i en novellsamling.

 
Februari 2012. Vi åkte på bokresa och det var så himla roligt! Tjugofem personer var samlade på Syninge utanför Norrtälje och hade knytkonferens och läste en masse. Vi åker ut i april igen. Häng med! Frukostboken var Lacrimosa. Vi blev nominerade till Årets boktipsare. På Bonnierförlagens Prosa&Marmelad Skype-träffade vi en sådan trevlig författare – Lauren Oliver.


Mars 2012. Vi firade Sofie Sarenbrants tredje bok och den svenska översättningen av Alla mina vänner är superhjältar. Frukostbok var Jorden de ärvde och Björn af Kleen var med och samtalade.

Publicerat

Allt man kan önska sig

Det fanns en tid då vi hade klippkort på färjorna. Kickoff, arbetsmöten och projektavslut – allt kunde utföras under de 36 timmarna som en tur och returresa Sthlm – Helsingfors tog i anspråk.

Färjorna följer sina tidtabeller. Deras rörelser är opersonliga och mekaniska, ute i skärgården kan man ställa klockan efter dem. De drivs fram av en osynlig kraft, som dygnets timmar och planeterna kring solen. Oberoende av det som händer i deras inre glider de in och fram och ut ur synfältet. Stannar trafiken skakas vår uppfattning om den jämna rörelsen.

Vi åkte alltid med de vita båtarna. De var lite finare, lite mer av elegans och stil som vi gärna ville ha. Med Estonia-olyckan avslutades det tvärt. Inte för att vi blev rädda. Men för att vi blev så påtagligt medvetna om att vi gled över en gravplats.

Rösidan och Vitgås. Så kallas de stora rederierna i Ulla-Lena Lundbergs makalösa bok Allt man kan önska sig. Den är en avslutande del i en trilogi om sjöfarten mellan Sverige och Finland. Skriven som en mosaik av antropologiska intervjuer av dem som arbetar på färjorna och berättelser om släkten på Åland. Det sammanhållande kittet blir Leonora, berättaren, med sin skarpa blick och milda öga.

Allt författad på en prosa som får mig att tappa andan.

Allt man kan önska sig. Ulla-Lena Lundberg. Min utgåva är utgiven av Bonnier Alba 1995, men finns hos Schildts & Söderström.

____

Ulla-Lena Lundberg fick Finlandiapriset för sin senaste roman Is. Den ligger på Att-läsa-listan.

Publicerat

Boken om Joe

Jag gillar Jonathan Troppers stil. Här finns rappa dialoger, välformulerat  språk och drastiska vändningar. Han kan verkligen konsten att skriva en god och underhållande bok! Den första romanen jag läste var Konsten att tala med en änkling. Där imponerades jag av förmågan att beskriva sorg och sörjande på ett sätt som var hudlöst men aldrig sentimentalt. Nästa roman Sju jävligt svåra dagar gillade jag också men stördes en del av huvudpersonen Judds sätt att betrakta sin fru.

Boken om Joe handlar om Joe (!) som lämnade sin småstad med buller och bång, skriver en självbiografisk roman om sin uppväxt, där han överdriver fast bara lite, och får stor framgång och berömmelse. Utom i hemstaden då… När han återvänder efter sjutton år ligger pappa för döden och hemkomsten blir i stort sett en katastrof. Alla hatar honom. A-L-L-A. Bortsett från bästa kompisen som är svårt sjuk i Aids. Kanske Carly, ungdomskärleken, inte heller är så arg. Under årens lopp har man haft bokbål med Joes roman och nu ägnar sig stadens bokklubb åt att åka förbi Joes föräldrahem och slänga den där skitromanen på gräsmattan. Högen växer. Det finns mycket att klara upp och reda ut och när pappan dör blir Joe kvar.

Jag läser i ett svep och älskar Troppers sätt att skriva roligt och träffsäkert om och från det där mänskliga mörkret. Vad händer när när någon dör är ett bra och svårt tema att skriva om. Tropper gör det utmärkt.  Inte kladdigt och patetiskt utan skarpsynt och exakt. Och roligt. Gör om det den som kan.

Boken om Joe. Jonathan Tropper. Utgiven 2004. På svenska av Gilla förlag 2012.