Höst-fruncher

Breakfast Book Club träffas ju varje månad och äter frukost och diskuterar en bok vi gemensamt läst. Men 7.30 är en Väldigt Tidig Tid för somliga. Man orkar helt enkelt inte släpa sig upp till Vetekatten och prata böcker så dags. Därför hade vi under våren ett par bruncher på fina Långbro värdshus med starttid 11.30. Det fortsätter vi med under hösten.

16 oktober pratar vi memoarer. Du hittar information på vår Facebook-sida och anmäler dig till Petras mejladress som du finner där.

Den andra brunchen blir i slutet av november, närmare bestämt den 20 november. Temat kommer definitivt bli Jul i romaner, men vilken titel vi tar utgångspunkt från har vi inte bestämt ännu. Kom med! Maten är så himla god och människor som brunchar är så trevliga!

_______

Medan jag skriver den här bloggyn tänker jag på ordet brunch och konsulterar mitt husorgan Språktidningen. Så här säger de: Ordet frunch är en sammandragning av frukost och lunch, i analogi med den engelska motsvarigheten, där man dragit ihop breakfast och lunch. Ordet frunch är inte nytt, men har ökat i användning de senaste två åren. Frunch är en naturlig och självklar ordbildning för fenomenet ifråga.

I min ungdom kallades måltiderna frukostmiddag och åts i köket klockan 15 på helgerna.  Hur som helst: Jag ändrar i rubriken. Frunch!

Den jag var av Meg Rosoff

Månadens gästbloggare är Agnes Bolling, vår privata ungdomsboksreccare

När Ann-Sofie tipsade mig om den här boken beskrev hon de som ”intressant” och jag kan inte annat än hålla med henne. Det är inte någon supervass eller megabra bok, men den är absolut inte dåligt utan, som sagt, snarare intressant än bra.

Att beskriva handlingen är svårt, men så vitt jag förstår är berättarjaget en man som ser tillbaka på sitt liv och berättar om den tid som förändrade allt för honom, nämligen tiden då han som pojke i England på 1960-talet bodde på pojkskolan Sankt Oswalds. Där är han med om ett möte som sedan kommer att avgöra det mesta av hans framtid.

Bättre än så kan jag inte förklara denna bok, den måste läsas och först då förstår man varför ordet ”intressant” är så träffande. Man måste läsa boken koncentrerat för den är lite komplicerad, men det gör den dock inte mindre läsvärd, snarare tvärtom. Den är rätt unik i sättet den är skriven på, huvudpersonens synvinkel är mycket ”intressant” och historien kretsar verkligen kring något som jag i alla fall aldrig stött på tidigare.

Den jag var av Meg Rosoff. Utgiven av XPublishing 2010.

Salome av Mara Lee

Vi sitter runt ett vackert bord, signerat G Asplund, och samtalar stillsamt om Salome. Vi är oense. Några pekar på att författaren verkligen kan bygga en historia, att hon kan berättarkonsten. Andra hakar upp sig på de platta karaktärerna som blir pappersfigurer runt huvudpersonen Elsa. Att kombinationen myt, symbolik och vardagsliv aldrig smälter samman till något helt.

Romanen handlar om Elsa Mo (sortera om bokstäverna får du se) som likt mytens Salome dansar. I jagform berättar 14-åringen sin historia. Hur bästa vännen Veronica är döende, hur Elsa har fått en fosterbror Johannes som hon inte tycker om, hur svårt det är att dansa så att läraren Klaus blir nöjd, hur pojkvännerna får knuffa, nypa och slå henne, hur vännen Miriam är.

Elsa är min behållning med boken. Hon gestaltas väl. Men hon reflekterar sparsamt kring tillvaron. Hon gestaltas i möten med andra och förhåller sig kyligt och utan egentlig empati till det som händer. Men i och med att jag har svårt att engagera mig i de andra personerna blir också Elsas trovärdighet naggad i kanten.

Kanske är romanen självbiografisk. Kanske finns så mycket mer omständigheter klara och tydliga i författarens huvud. Och kanske är det därför som hon lämnar så mycket oförklarat. Varför är Elsas mamma så helt igenom oförstående? Varför är Johannes bara svart och svår? Varför blir hans (kärleks)relation till Veronica så klichéartad? Vad är det med Elsas relation med dansläraren Klaus? Varför slutar romanen så märkligt?

OSA till en förvirrad läsare

Salome av Mara Lee. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

__________

Johanna L på Bokhora hade till skillnad mot mig en fantastisk läsning. Caroline på Tchoupitoulas likaså. Skriv till mig.

Indignation av Philip Roth

Ett litet felsteg och allt går åt helvete. Så sant som det är sagt, menar pappa Messner och oroar sig alltmer för sin son

Du är en pojke med storartade framtidsutsikter – hur ska jag kunna veta att du inte ger dig iväg till ställen där du riskerar att bli dödad?

Överdrivet överbeskyddande föräldrar kan driva en till vansinne, inte sant Marcus Messner. Jovisst, han förstår att han måste plugga långt bort från sin pappa och väljer ett collage åttio mil bort. Åttio mil. Pappans rädsla ökar exponentiellt med samma antal. Marcus lägger all sin kraft på att ta A efter A i betyg. A:n som ska befria honom från en framtid som slaktare i familjeföretaget. A:n som ska befria honom från översittare. A:n som ska befria honom från risken att bli inkallad. Vi är i 1951 och Koreakriget tar vägar som verkar okontrollerbara och omöjliga att stoppa. Men med höga betyg och fin examen ökar chansen att bli officer och slippa vara i strid. Allt är lovande.

Men redan på sidan 52 bryts berättelsen av. Läsaren får veta att det är den döda Marcus som berättar :Och även som död, vilket jag är och har varit, ja, jag vet inte hur länge …Med denna insikt fortsätter berättelsen om än starkare. Om Marcus bara inte sagt, om han bara inte gjort, om inte.  För de allra minsta saker får verkligen tragiska följder. Precis som pappa Messner sa.

Jag läser med öppen mun min första Philip Roth. Den är så välskriven i såväl språk och händelseutveckling att jag flera gånger frågar mig hur det kommer sig att det dröjt så länge. Meningarna är långa och vindlande, trots att berättelsen är kort och tät. Karaktärerna så väl utmejslade. Slutet går apokalyptiskt mot katastrofen och bärs upp språkrytmiskt så att det dånar John Williams-symfonier i huvudet på mig. Wow!

Indignation. Philip Roth. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011. Månadens bokval i bokklubben Gondol.

– – – – –

”Indignation har ett slut som jag gärna hade diskuterat med någon”, skriver Linda på Enligt O. Jag kommer till Gbg om en månad. Då kan vi diskutera!