Frukostintervjun: Casia Bromberg

Då och då kommer trevliga mejl från Casia Bromberg där hon berättar om bra böcker. Hon är ansvarig för sociala medier på det finfina förlaget Brombergs och vi är i vanlig ordning nyfikna på frukostvanorna.

Godmorgon Casia! Vad äter du till frukost?
Starkt kaffe (helst espresso), mörkt bröd med ost och kokt ägg.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Till frukost läser jag helst morgontidningen eller ser över vad som ska göras under dagen. Så fort jag fått i mig
kaffet brukar jag mer eller mindre vara på språng, så ofta blir det en snabb bläddring genom DN innan jag satt tänderna i jobbet.
Jag är alldeles för ivrig på morgonen för att läsa romaner.

Vad läser du just nu?
Jag är kvar i en bok som jag fick som tips när jag skulle åka till Sarajevo. Boken heter ”Timglaset” och är skriven av Danilo Kis. Jag tycker om att läsa en författare som kommer från landet som jag är på väg till när jag reser bort. Kis var jugoslav och föddes i nuvarande Serbien.

Är det en typisk bok för dig?
Ja, det kan man säga. Boken är självbiografisk. Den handlar om författarens egen familj och är en tidsskildring. Den handlar också om en judisk familj.  Alla dessa saker kan man säga kännetecknar en typisk bok för mig. Jag tycker väl skildrade personporträtt, berättelser om människor, livsöden och familjehistorier. Jag slukar också allt som handlar om andra världskriget och judarnas historia. Men framför allt är Kis en otroligt bra berättare. Det är viktigast.

Åh, jag vill genast skaffa boken!  Vad använder du som bokmärke?
Bokmärken tappar jag bort hela tiden så det brukar vara en pappersbit jag hittar längst ned i väskan eller en riven bit från metrotidningen på tunnelbanan.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en hylla bara för poesi och självbiografier, framför allt för att dessa är sådana jag oftast läser och behöver något ifrån.
Sen har jag en hylla för konstböcker och en liten hylla för böcker jag vill ge bort till personer som jag haft i åtanke under läsningen.

Så smart och bra! Tack Casia, ha en fortsatt fin dag.

Vittneslitteratur

Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.

I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser […] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.

Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.

Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.

Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002

Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.

Skottlandsväskan uppackad

Regndusch

Glasgow. När jag ska göra mig tuff (och cool) och hård brukar jag sätta på mig ett svart brett hårband. Jag SER inte tuffare ut men jag KÄNNER mig så. I Glasgow-kvällen ville jag bära tre hårband. Det var skinn och smink och trasiga jeans och kedjor och blanka linnen. Även om alla jag träffade var trevliga var det ändå en hel del att tävla mot.

Gillar man shopping, uteliv och bra musik måste Glasgow vara perfekt. Vi bodde på ett skithäftigt hotell. CitizenM där inredning i såväl lounge som rum är så häftig och smart att det knappt går att återge. Sängens två gånger två meter var galet skön och med min mood control kunde jag ligga där och kontrollera i stort sett allting i rummet. Inklusive färgsättning och musikval.

Jag läser som bekant gärna om samma plats jag befinner mig på, och här kunde jag skrämt mig själv med Döden i Garnethill eftersom kvarteret hotellet ligger i är just Garnethill. Men på den här resan blev det bara läsning under flygresorna.  Det var så mycket intryck och historiska vingslag när jag åkte i pappa Lennarts fotspår att jag bara ville njuta och uppleva. Jag letade upp miljöerna ur hans fotoalbum och det kändes som att vara i en saga när jag hittade dem och tog nya bilder.

Här stod han. Och här står jag. Känslan!

Bortsett från guideboken blir det blott en bok jag bockar jag av från listan:  Världens väldighet och den ska få en egen bloggy endera dan.  Och så här efteråt får jag konstatera att jag skulle nog kunna ägna resten av mitt liv åt Skottland. Den här resan kan bara vara början.

Festfrukost med Cirkeln

Det var mycket att fira den här morgonen: Bokbloggarnas litteraturpris skulle delas ut för romanen Cirkeln, pristagarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skulle vara på plats och dessutom fyllde Breakfast Book Club två år. Tårtan hade alltså sin givna plats! Förväntan på topp.

07.30 sitter författarparet och äter frukost med oss och är så jättetrevliga och entusiastiska att vi känner att det här är första gången de pratar om Cirkeln och de svarar tillmötesgående på alla våra frågor.

De berättar om hur de jobbar i skrivandet med sinnrika färgkoder för att hålla isär olika skrivfaser av boken. Cirkeln, den första boken i trilogin, är starkt karaktärsdriven och därför var det naturligt för dem att börja med att göra tydliga personteckningar. Vad äter Minoo och de andra? Vad gillar de för musik? Vad har de för klädsmak? Listorna var långa.

Samtidigt är som bekant ungdomarna i romanen inte vanliga. De är Utvalda och besitter magiska krafter. Det gör också att det måste skapas balans mellan deras vardagliga problem och deras utmaningar. Hur viktigt ska föräldrabråk och morgondagens kemiprov vara i förhållande till att träna på att bli osynlig?

Överlag gillar bokklubben Cirkeln och är spända på att läsa Eld som kommer i veckan. När Petra bloggade om Cirkeln i höstas skrev hon att den slog an någonting hos henne.

Kanske var det den svenska småstaden och de fina personbeskrivningarna och de olika utvecklingarna hos karaktärerna som kändes riktigt trovärdiga.

Jag själv läste de drygt 500 sidorna mer eller mindre oavbrutet tills de är var slut.

Mixen av välgestaltade tonåringar, deras vardagsliv och de övernaturliga, stundtals våldsamma, delarna gör att den är svår att släppa.

En sak att bli alldeles knäsvag av är att Cirkeln översätts till 21 språk. Det är helt och hållet otroligt och fantastiskt. Just den tanken slår mig när jag sätter min iPhone och knäpper av bilden. 21 språk! Jag som så invaggats i känslan att Sara och Mats numera är mina bästisar, blir star-strucked och nästan darrhänt över att fotografera världskändisar. Men kortet är skarpt, eller hur! Nu ser vi fram mot Eld och önskar författarna så galet mycket lycka till som det bara går.

Avslutningsvis. Ett tvåfaldigt hurra för bokfrukostarna. Vilken tur att Petra kom på idén med morgonbokklubb. Annars vet man inte hur det skulle ha gått!

Hur Cirkeln röstades fram kan du läsa här.  Om den första bokfrukosten kan du läsa här.