Amulett av Robert Bolaño

Speed-reading inför ett boksamtal blev nödvändig och jag läser snabbt ett par presentationer av Amulett för att få ett sammanhang. Och tur var väl det, tänker jag efter en stund. Det här en roman för Mexikos intellektuella, med andra litterära referenser än mina. Sen struntar jag i det och låter namnen och händelserna bara flöda förbi och njuter av alla berättelser som Auxilio Lacouture berättar från sin plats i universum.

Denna plats är en toalett på ett av universiteten i Mexiko City. Oroligheter i staden har lett fram till Tlatelolco-massakern 1968 och Auxilio är helt enkelt på muggen när militären stormar in i skolan. Under några dagar stannar hon kvar där i det trånga utrymmet och i ensamheten får tid och rum helt egna lagar.

…och tiden vecklade ihop sig och vecklade ut sig som en dröm. År 68 blev år 64 och år 60 och år 56. Och dessutom år 70 och 73 och 75 och 76. Som om jag hade dött och betraktade åren ur ett alldeles nytt perspektiv.

Kvinnan berättar om staden hon närmast maniskt vandrar i, irrfärderna om nätterna och de unga poeterna hon tagit under sina vingars beskydd. Ville de det? Ville de bli beskyddade? Eller är hon bara en toka som tror att hon är behövd eller moder poesi? Vi har olika uppfattningar när vi samtalar. De som läst De vilda detektiverna känner sig hemma i berättarstilen,  alla utvikningar och återkomster till en kärnpunkt. Men ingen är säker på att den här lilla romanen är ingången till Roberto Bolaños författarskap.

Satserna radas i ett snabbt tempo och jag läser förtjust mot det rusiga crescendo-liknande slutet. Det slutet är hoppfullt, hävdar jag. Inte alls, säger andra i samtalet. Det här är en tragedi.

Nej, minsann. Här får jag sista ordet. Den här romanen slutar i dur. Eller hur?

Amulett. Roberto Bolaño. Först utgiven 1999. På svenska utgiven av Albert Bonniers 2011.

Noveller

I Berlin läser vi mest guideböcker och annonser och innehållsförteckningar av de korta slagen. Men så en kväll grabbar vi tag i varsin lagom tjock bok. Den skänkta timmen av Juli Zeh. Lära sig av Cilla Naumann. Vi planerar att byta när vi är klara. Men vi hinner aldrig.

Våra fina böcker är noveller från Novellix, delikat förpackade i bra format och snygg design. Och innehållet? Det är jag som läser Naumann, en författare jag skarpt gillar och har läst allt av. Den här novellen är en mycket obehaglig historia. Skolvärlden en av mina världar, lärarrollen en av mina roller och det kryper i mig när skådeplatsen målas upp som nattsvart och omöjlig. Till klassen kommer en dag Ingrid. Hon är alltid där i tid. Gör vad hon ska. Sticker inte ut. Egentligen. Ändå upprörs läraren så mycket av henne att han bara måste få henne att reagera.

Det gör hon.

Jag som inte riktigt vet hur man läser novellsamlingar utan ramberättelse känner starkt för de här små novellböckerna.* Man läser dem ju som en roman men snabbare.  De är som pixi-böcker för vuxna och jag vill gärna läsa flera. De kommer i en kvartett, fyra gånger om året meddelar Novellix på sin webbsida. Lagom till bokmässan presenterades en omgång tyska noveller, där Zeh ingår.

_______

* Utredning om novell-läsning: Jag läser mycket gärna noveller. Men jag har haft svårt att läsa en novellsamling eftersom jag  spontant läser från pärm till pärm. Är inte den första novellen bra tappar jag lusten på samma sätt som jag oftast lägger undan en roman efter 30 sidor om den inte verkar intressant. Men jag har lärt mig en taktik av Gun Ekroth. När hon tar sig an en novellsamling läser hon aldrig från pärm till pärm utan här och där. ”Novellen är som en dikt” säger hon. Och en diktsamling läser man ju just så. Här och där.

Ankomsten av Shaun Tan

Eftersom jag åkte direkt till Berlin från Bokmässan 2011 bestämde jag mig för att inte köpa några böcker. Det gick  *harkel* sådär. Först var det Bibeln.  Sen gick jag på Kulturrådets presentation av årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Shaun Tan. Ulla Rhedin presenterade den grafiska romanen Ankomsten och dess magiska bilder, och jag tänkte: jag måste bara köpa den. För mig handlar bokköp nästan alltid om Nu eller Aldrig så jag stegade iväg till Kabusa och ordnade mig den 880 gram tunga boken.

Fantastisk läsning eller vad man nu ska kalla intagandet av bildberättelsen om mannen som måste lämna fru och barn därför att hemlandet inte längre har någon framtid. Han måste hitta en ny plats för dem. Shaun Tan blandar det fotografiskt realistiska med abstrakta delar i sina bilder och gestaltar därmed det totala främlingskap och förvirring som en immigrant måste känna i ett nytt land.

För många år sedan jobbade jag som lärare i alfabetisering för flyktingar som inte kunde läsa och skriva med det latinska alfabetet. De kunde i stället kyrilliska eller arabiska tecken. Vi gick igenom ljud och utseende om och om igen tills det fungerade. Jag var djupt imponerad av såväl motivation som kunskapsutveckling. Tänk er själva, några streck hit och dit kombineras till mönster du aldrig sett, ljud du sällan uttalat. Och du måste lära det snabbt eftersom det är nyckeln till ett integrerat samhällsliv. Tan illustrerar det så exakt i sina bilder.

Varje liten detalj i boken kan ägnas lång tid. För varje läsning blir det nya lager och delar att lägga märke till.  Inget är lämnat åt slumpen. Inte ens ISBN-märkningen. Rusa nu iväg och låna eller köp.

Ankomsten. Shaun Tan. Utgiven på svenska av Kabusa böcker 2010.

De litterära sällskapen

På bokmässan finns alltid ett antal litterära sällskap på plats. Shakespeare-sällskapet, Strindberg-sällskapet. Sällskapen för Salje och Stig Dagerman finns där och liksaså Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren som Petra bloggat om tidigare. Man har också en egen scen med många intressanta program.

Ärligt talat går jag ibland hit för att få det lite lugnare på den galna bokmässan. Här finns stolar att sitta på, ofta en kopp kaffe och alltid någon intressant person att tala med, en som brinner för ett visst författarskap.

Jag går fram mot Saljesällskapet. Sven Edvin Salje. En författare jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad gör de i sitt sällskap? Jo, tillexempel ger kunskap om Författaren till sådana som mig som inte känner till honom. Här i montern kan jag titta på den mängd böcker Salje skrivit. Han var också dramatiker får jag veta. I sällskapet finns dryga tusen medlemmar. Värvar man nya på bokmässan? Jodå, 5-10 stycken varje år brukar det bli.

De litterära sällskapen samarbetar genom en nämnd, DELS, som berättar att det finns närmare 200 sällskap i Sverige. De bidrar till att behålla och utveckla kunskapen om författaren, stöttar forskning och materialinsamling och sammanställer skrifter och filmer. En viktig del är förstås också de gemensamma aktiviteterna bland medlemmarna. Det handlar om föredrag, litterära vandringar och resor.

Så borde jag gå med? Ja, får jag till svar, det är väl klart. ”Om du inte känner till en av landsbygdens finaste skildrare skulle du ha stor glädje av det.” Jag nickar instämmande. Jo, det ligger säkert något i det.

Vad säger ni? Känner ni till Salje? Är det rätt litterärt sällskap för mig? Gå in på deras hemsida om Salje och se efter.