Frukostintervju med Marcus Stenberg, bokbloggare, fotograf och boknördsfilosof

God morgon! Vad äter du till frukost?
Jag har olika perioder som ofta är korta men intensiva där jag älskar en frukost i några veckor och sen hatar den för alltid. Kommer precis ur en period med granola och torkad frukt i mandelmjölk och har nyligt startat upp en period där jag kör vitt te och provar mig igenom Astrid och Apornas sortiment av smörgåsmat på vörtbröd samt croissanter till frukostefterrätt. Jag tror att denna frukost kommer vara för alltid.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Önskar jag hade råd med morgontidning men det har jag inte så det blir oftast gamla tidskrifter jag sparat, sociala medier eller så kallad stressläsning av något jag borde läst klart kvällen innan egentligen. Ska jag exempelvis intervjua någon eller skriva om något så känner jag såhär: det går aldrig att vara nog påläst. Så jag försöker ofta läsa om saker flera gånger även minuterna innan.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Det bästa är ju att börja på något nytt på morgonen och få det här ruset om något verkar extremt lovande. Då kan det spilla över på hela dagen liksom, något att längta hem till under dagen. Det är dock lätt att missbruka jakten på detta nya euforiska och påbörja alldeles för många böcker. Helst vill jag nog bara påbörja böcker, aldrig läsa klart, och morgnar är allra bäst för detta hemska beteende. Lite som nyårsaftnar – en ny chans till det fantastiska.

Vad läser du just nu?
Jag läser om allting som JT LeRoy skrivit eftersom jag håller på och försöker skriva en längre text om Laura Albert, JT LeRoy och författarens roll och förhållande till verket. Typ nåt sånt. Så jag läser andra som har bra saker att säga i ämnet: Hanna Hellquists ”En tryckare på Blue Moon Bar” och Karolina Ramqvists ”Det är natten” är därför pågående läsning. Kan för övrigt rekommendera all JT LeRoy-fans att läsa nyutgåvan av ”The heart is deceitful above all things” som innehåller en massa texter som originalutgåvan inte hade.

Vad använder du som bokmärke?
En penna, eller ett bokmärke i metall med mitt namn stämplat i metallen.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Tematiskt får jag nog kalla det. Exempelvis har jag alla böcker om mode på ett ställe, en hylla är för sekwa-böcker, en för böcker från constant reader, en hylla är för alla mina Joan Didion-böcker och mina Françoise Sagan-böcker, sen är alla signerade på ett ställe och min feministiska samling på ett annat och så vidare. En massa små samlingar som alla är viktiga var för sig. Det är dock inte ett vattentätt system eftersom jag exempelvis har en bok signerad av Joan Didion, vart ska den stå liksom? Bland reportageböcker eller signerade? Och vart hamnar en bok signerad av Birgitta Stenberg, bland feminismen, de signerade eller bland spänningsböckerna? Det är fasansfullt svårt att vara jag.

Tack för intervjun Marcus, we love you! 

Jag var precis som du av Negra Efendic

jag-var-precis-som-du

Klassen är bra. Alla verkar snälla. Jag andas ut på vägen till mitt nya skåp efter första lektionen.
När jag ska öppna det möts jag av ett intensivt hat. Hela skåpet är fullt av klistermärken med texten ”Flyktingar nej tack” och ”Åk hem”, och det är mig de riktar sig till.

Negra Efendic, journalist på Svenska Dagbladet, berättar sin och sin familjs historia. Om hur hon växte upp i Brezovo Polje vid floden Savas strand, hur kriget bröt ut i det forna Jugoslavien och hur det till slut inte fanns något annat alternativ än att ge sig av. I Sverige får familjen uppehållstillstånd och hamnar så småningom i Huskvarna. Såriga av sina upplevelser lever familjen under små omständigheter i småstaden som under sin toleranta yta glöder av främlingsfientlighet. Flickan som var som vi i sitt hemland blev en oönskad främling i 90-talets Sverige. Det är en journalistisk rapp och skenbart saklig text som drabbar med full kraft. Så långt de två första delarna av boken.

I den avslutande tredje delen blir byter flickan skepnad till  reporter. Hon djupdyker och analyserar kriget i Jugoslavien och följderna för befolkningen, både de som är kvar och de som tvingades fly. Hon söker sig tillbaka till Huskvarna för att intervjua lärare på sin gamla skola och får en djupare bild av vad som försiggick.
Negra är nominerad till stora journalistpriset 2016 i kategorin årets berättare, en mycket välförtjänt nominering. I boken finns också kanske hennes första journalistiska alster, en insändare i Jönköpingsposten som publicerades i april 1999. Den 19-åriga Negra har varit och lyssnat på Sven Wollter på Sandagymnasiet, där han hållit en föreläsning om hur bra invandring är för Sverige. Negra påtalar den naivitet som han och hans gelikar representerar, hon delger honom erfarenheter som jag verkligen hoppas han, då när det begav sig, tog del av.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

Björnstad av Fredrik Backman

I den lilla svenska staden Björnstad, minskar arbetstillfällen och invånarantal stadigt, men kärleken till stadens hockeyklubb är orubblig. När vi kommer in i handlingen står juniorlaget inför att spela en av klubbens viktigaste matcher någonsin och drömmen om att Björnstad åter ska bli ett namn att räkna med inom sporten glöder i invånarnas hjärtan.

Med en sportklubb som utgångspunkt har Fredrik Backman skrivit en djupt allvarlig roman om tonåringar, familjerelationer och sociala strukturer i ett Sverige av idag. Den läsare som förväntar sig texten ska genomsyras av Backmans humoristiska underfundigheter kan bli aningen förskräckt. Björnstad gräver djupare än så och när texten lockar till skratt fastnar fnisset i halsen. Kvar från tidigare böcker finns dock värmen, den ömsinta tonen, kärleken till den ofullkomliga människan och Backmans alldeles egna språkdräkt. Det är en roman med många nyanser och vältecknade karaktärer. Jag tycker Björnstad är en utmärkt bok, men jag ska inte sticka under stol med att jag inte är någon hockeyfantast. Jag ler sarkastiskt när sportklubbens direktör eller sponsorer öser ur sig sportfloskler, men jag blir också varm i hjärtat av tonåringen Amats succé på isen. Jag blir rasande över den machokultur som hockeyn skapar och jag hyllar Backmans sätt att åskådliggöra tonårsflickors utsatthet i en ung manlig värld.

Persongalleriet är mångfacetterat, sympatiskt och ”på pricken”. Alla typer finns liksom med! Jag tänker att det utan problem skulle gå att flytta karaktärerna till ett helt annat sammanhang. De är så skickligt tecknade att de skulle kunna befolka en annan del och en helt annan sorts Sverige och ändå vara lika trovärdiga. Fast till syvende och sist är förstås Björnstad en roman för alla som älskar idrott!

Utgiven på Piratförlaget 2016.

Ljudbokslyssning – Jag älskar mina nya hörlurar!

Sudio Vasa Blå är kort sagt ett par fantastiska hörlurar, både till ljudbokslyssning och musik. De fungerar med alla smartphones. Lurarna har alla funktioner jag inte vill vara utan samt ytterligare funktioner som jag inte visste att jag inte ville vara utan.

Vad jag inte vill vara utan:

  • Sitter mjukt och fint i mina öron utan att skava och utan att falla ur. Levereras med öronsnäckor i flera olika storlekar.
  • Stänger ute buller, men jag hör fortfarande trafikljud och busschaufförsinformation. Jag blir således inte överkörd.
  • Tydligt fint ljud även på låg volym. Man behöver inte maxa volymen för att höra bra.
  • Bästa musikljudet jag någonsin haft i ett par mobilhörlurar vid lyssning på Spotify.
  • Jag hör bra även på den bullriga blå linjen i Stockholms tunnelbana, jag hörde också bra när jag flög fram och tillbaka över Atlanten. Flygplan och blå tunnelbane-linjen är annars sorgebarn för oss ljudboksfrälsta. Ofta behöver man höja ljudet till skadliga nivåer för att kunna lyssna alls.
  • Sitter perfekt i öronen när jag springer på löpband eller i skogen.
  • Har lång batteritid ca 8 tim, går snabbt att ladda.
  • Vita, lätt att hitta bland alla grejer man har i handväskan eller på skrivbordet. Finns dock i fler färger.

Vad jag kommit på att jag  inte vill vara utan är:

  • Sladdlöst, jag lyssnar numera via bluetooth. Jag behöver aldrig mer fastna i medpassagerare i lokaltrafiken, trassla in mig i sladdar när jag är ute och går eller kånka omkring på telefonen hemma, eftersom jag gärna lyssnar medan jag städar eller lagar mat. Kan dessutom ha telefonen liggande på laddning medan jag lyssnar.

Jag vet att många tycker det är krångligt att behöva ladda, men vill man ha bra ljud är laddningsbara hörlurar nödvändigt. Vidare, att lyssna via bluetooth är väldigt enkelt att ställa in och drar inte märkbart mer batteri på telefonen. Som du ser på bilden nedan är Sudio Vasa Blås lurar är förenade genom en kort men stadig sladd, du kan välja att ha sladden nedanför hakan, (har alltid jag), eller bakom nacken. Fördelen med sladden är att lurarna är lätta att hitta och svåra att tappa bort.

Vad jag tycker är extra roligt med Sudio Vasa Blå är att det är en helsvensk produkt, designad av en ung svensk kille som heter Mats Wallström.
Ni kan läsa mer om Sudio Vasa Blå via länken http://www.sudiosweden.com/se/horlurar  och om ni är sugna på att köpa får ni 15 % rabatt genom att uppge rabattkod: breakfastbookclub

Sudio Vasa Blå.JPG